Snorkfröken och jag: 2014

måndag 8 september 2014

Sorg

Nu har jag gråtit och gråtit i många veckor och skrikit att "Nu räcker det! Nu får du sluta vara död!!"

Men någonstans måste man gå vidare och det bästa sättet för mig var att hitta en ny häst att ge min kärlek. Nu har jag hittat henne. Hon heter Farba och ska få en helt egen blogg, för denna bloggen tillhör min älskade Fröken Fux.
Ni hittar bloggadressen i länk-listan till vänster - det är den som heter Skorpsmulan. Så för den som vill, så ses vi där!

torsdag 17 juli 2014

Sista morgonen

Det känns som om jag går sönder. Jag vet att det går över, men just precis nu hjälper det inte ett enda jävla dugg.
När jag kom till hagen för att ta upp henne till stallet en sista gång, så kom hon springande - och haltande - för att möta mig!! Hela vägen gick hon så snällt och raskt bredvid mig och ville inte stanna och beta en enda gång. Istället tryckte hon kärleksfullt sin mule mot min sida, mot min nacke eller mot min kind - var hon kom åt - då och då. Jag grät oavbrutet.
I stallet fick hon gå in i sin box. Där fick hon tre stora morötter och en hink med uppblött lusernpellets med extra mycket kraftfoder. Hon mumsade och åt. Efteråt stod vi och kelade länge och hon tryckte mulen mot mitt ansikte.

Sedan kom veterinären.

Sedan fick hon en lugnande spruta.

Sedan lämnade jag stallområdet.






Jag har fortfarande inte riktigt förstått. Tror stundtals att det bara är just nu. Ett tag. Att snart kommer allt att vara som vanligt igen.

Ajö, älskade älskade lilla Palencja, Snuttefia!!!!!

lördag 12 juli 2014

Hopplöshet

Att det känns jobbigt och svårt nu är en underdrift. Att hon inte svarar på någon behandling alls och att hältan inte minskade ens när hon gick på butta, är ett mysterium. Planen var ju att hon skulle börja travas litegrann nu, men det går ju inte då hon är precis lika halt som innan. Veterinären ska komma på onsdag, mest för att prata tror jag. För han sa i telefonen att han inte ser något annat alternativ än att åka in till klinik och göra en artroskopi för 10 - 12000 kr.
Om detta innebar en garanti för att hon skulle bli frisk, så vore det ju en sak. Men det är ju bara en undersökning för att få reda på orsaken till hältan och där de kan rätta till vissa saker som t ex att plocka bort en lös benbit om det skulle visa sig att det finns. Men det kan minst lika gärna visa sig att ledbrosket är helt förstört och då kan de inte göra något. Det lät som om veterinären trodde detta...

Jag har aldrig klickat så till hundra procent som med denna häst och jag kan inte komma på en enda sak som är negativ med henne. Otroligt social och vänlig liten varelse. Otroligt lyhörd och vill göra rätt hela tiden. Väldigt känslig för både hjälper och tygeltag - man har tyglarna över ett finger bara och hon går skänkelvikning eller sluta/öppna med bara vikthjälper. Från trav till halt på tre steg och sedan omedelbart upp till trav igen. Galopp från halt.
Sedan hann vi ju inte träna så mycket innan hennes problem började. Om det är något som hänt när hon gått omkull i hagen eller om hon haft en tidigare skada som funnits redan när jag köpte henne, vet man inte. Veterinären tror på det sistnämnda och att den långsamt blivit värre - eftersom hon inte visade något och därför inte fick någon behandling.

Om denna underbara häst inte ska få bli mer än sju år så är det verkligen orättvist! Just nu känns precis allting meningslöst och idag har jag inte ens åkt till hagen ännu, eftersom ingenting blir bättre av det och det bara gör ont ont ont .
Men jag SKA åka dit. Hon ska få sin mat, vi ska promenera lite och jag ska smeka hennes lena hals. Och jag kommer att gråta.

Det är så långt tills onsdag. Och sedan vet jag inte hur jag ska orka med att försöka få till det med att någon ska kunna köra oss till ett djursjukhus, eftersom jag saknar både drag och släp själv...


onsdag 9 juli 2014

Inte tidigt nog

Sov lite för länge idag så klockan hann bli halv åtta innan jag satt i sadeln. Då var blinningarna redan pigga och vakna.
Och jag HOPPAS verkligen att det var deras fel att lilla Polly gick som hon gick idag, för annars blir jag riktigt orolig.
Hon viftade som en galning med huvudet hela tiden och svängde runt för att ta odjur som satt sig på magen eller ena benet eller bringa osv. Det var inte många steg hon gick normalt och hon snubblade massor, på alla möjliga sätt och vis.  Vid ett tillfälle for hon iväg ett par steg sådär som hon kunde göra när det gjorde ont i hoven...
Så jag hoppas alltså att alla snubblingar berodde på distraktion pga bitande insekter! Svårt när man inte vet, men emellan alla snubblingar var hon ju som vanligt - fast så var det ju innan med. Men varför skulle hon plötsligt ha fått så ont utan vidare?? Igår var det bara en enda snubbling och det var en rejäl "tappning" av en bakhov. Och vi har ridit barbacka med flugtäcket på ett par dagar nu, och det skyddar ju lite mot odjuren.
Bakhovarna har dessutom fått lägre prio sedan inflammationen i höger fram upptäcktes. Nä det måste bero på blinningarna - nu bestämmer jag det!

måndag 7 juli 2014

Min lilla zebra och jag

Halv sju visar sig vara en perfekt tidpunkt att rida på, när det är sånt här väder: kvalmigt, varmt och en miljon blinningar och bromsar. De har inte riktigt vaknat då. Inte jag heller, men det får gå...
På köpet får man dessutom en dubbelt så pigg häst, vilket är positivt, och rider man dessutom i ett skyddande zebra-täcke istället för sadel, får man ännu mer pluspoäng.


Fröken Fux är väldigt nöjd och glad idag och vi rider upp till stallet och borstar lite på kliande myggbett, äter gröt (idag slinker alltihopa ner) och så gör vi naglarna fina dagen till ära, genom att klabba in dem i olja. Fint för torra hovar. :-)

Men att bli pussad av en kladdig mule är inget jag frågar efter idag...


Efteråt skrittar vi iväg ner till hagen igen, fast då med en extra liten slinga genom skog och mark. När jag släppt henne står jag kvar o väntar tills hon rullat sig, så jag kan trä på huvan igen, som hänger på trekvart. :-) 
När jag efteråt kommer körande till hagen med vatten dunkarna, så syns inte en häst till. De står väl nere under träden... 
Men så kommer hon minsann travande mot mig genom hagen med stora kliv! "Heeej, vad ska du göra?"
Jag fyller på vatten och går (släpar) sedan en dunk vatten genom hagen bort till Crut också. När Polly inser att jag ska lämna hagen, tappar hon intresset och börjar sakta gå bortåt. På skoj hostar jag till lite, för att testa. Och då vänder hon genast upp mot mig igen! 
Lilla gullhöna, vad jag älskar dig!



lördag 5 juli 2014

Sommarplågor

Varje år glömmer jag hur jäkliga alla flygfän är på sommaren.
Har nu varit och köpt ett nytt flugtäcke med hals att byta med, samt tre nya flughuvor. Det är inte så att hon inte vill ha flughuva på sig men hon råkar liksom förlägga dem... De glider av när hon rullar sig. För det mesta hittar jag dem igen, men nu är det två som är borta i gräset.

I går kväll, efter spruta nummer fem och ännu en barbackatur i bara grimma och flugtäcke, körde jag ner till hagen igen efteråt, med flughuva nr två, som legat i stallet. Hästarna stod i en liten klunga, i skuggan under träden längst nere i hagen. När Polly såg mig komma med flughuvan kom hon mig till mötes och sträckte fram huvudet, så det var bara att trä på! :-)
Sedan följde hon efter mig hela vägen tillbaka till utgången. Jag blev riktigt rörd och vill inte bara lämna henne där utan vidare, så jag gick och hämtade lite morotsgodis i bilen och gav henne. Sedan stod vi och småpratade en liten stund och hon blev kliad bakom öronen.

Idag har jag med sadel och pall ner till hagen, för jag orkar bara inte gå med hästen en kilometer till stallet först, innan ridturen. Inte i denna värmen.
Först går jag bort till Crut för att fylla på hans vattenbalja och han kommer också till mötes och visar tydligt sin frustration över alla blinnningar och bromsar som är precis överallt på honom! Han har inte fått på sig sin flughuva efter besöket hos hovslagaren igår så det sätter jag på honom åtminstone. Flugtäcke har han visst inget? Han kan inte stå stilla en sekund för alla flygfän som biter och han vet nästan inte hur han ska bete sig för att inte bli galen.

Polly kommer och möter mig idag igen. Ingen flughuva. Jag letar och letar men ger upp. Så går vi utanför hagen och sadlar och tränsar och jag sitter upp.
Hon är lika seg och trött idag. Alla hästarna verkar vara påverkade av väder och flygfä. Jag hörde att Roy bara stannade mitt under ridturen ett par gånger igår.
Vi viker av mot träbron idag, något som vi inte gjort på ett par månader. Men nu, från denna hagen, har vi närmare dit, så då kan vi ta den vägen trots att vi bara ska ta korta rundor än så länge.
Fröken Fux ställer sig frågande till vägval, men ger sig snart. Hon skrittar snällt på och orkar inte reagera nämnvärt på vare sig rotvälta eller ett gäng kalvar på håll - hon blir bara en liten aning stelare i kroppen när hon känner vittringen av nötkreatur. Hon har fullt upp med att freda sig för flygfän.
Så eftersom blinningarna bits oavbrutet idag, dröjer det tills på hemvägen innan hon börjar gå riktigt med rygg och bakdel. Men då känns allt bra.

Efteråt får hon lite mat i hink som vanligt. Men för tredje dagen i rad, har hon ingen matlust på det. Jag bjuder även på nyplockat älggräs, som ska vara naturens egen alvedon, men hon provsmakar en vippa och meddelar sedan att det där var då ingen höjdare.
När hon lämnat 3/4 av maten, så bjuder jag den till Pompe - som jag gjort förut med. Men nu är ju även Roy i hagen och vill ha. Och jodå, ett halvblodshuvud och ett nordsvenskhuvud får visst plats samtidigt i en hink om bara viljan är stark! Och de bägge herrarna slickar i sig varenda smula, så snabbt  och ivrigt att man kan tro att de är helt utsvultna. :-)

Sedan åker jag alltså och köper nya flughuvor och går ner i hagen och trär på henne ännu en. Hon lovade att hon skulle försöka rulla sig försiktigt.


tisdag 1 juli 2014

Den som gnäggar vinner

Idag blir det nytt bete. En hage som ligger någon kilometer från stallet. Crut, arabhingsten är redan på plats i ensamt majestät, i hagen innanför denna. Jag flyttade dit honom i går kväll.
Idag flyttar jag ner Polly och Pompe - N. flyttar ner sin häst Roy senare idag.

Jag rider ner Pompe barbacka till hagen och det blir en liten nostalgitripp! Tänk att det är fyra år sedan jag sist satt på honom! Mysgubbe!
Sedan går jag upp till stallet för att hämta Fröken Fux och rider även ner henne barbacka och i repgrimma, dvs jag sitter på flugtäcket, ha ha. Men henne tar jag och rider lite lösgörande med och så också, så vår lilla ridtur idag blir gjord på samma gång så att säga, så jag inte enbart sitter och "åker". Det går riktigt bra att jobba henne med repgrimman också.

När vi kommer till hagen är jag beredd med kameran för att föreviga mötet mellan hästarna och mötet med den frodiga betet! För Polly ser lite undrande ut över vad vi ska göra här. Pompe står gömd längst bort mellan träden, men Polly har inte sett honom än.
Crut har däremot sett oss och står långt bort i sin hage och trånar. Polly noterar honom först sedan hon kommit in i hagen, men när Pompe gnäggande ger sig till känna, så är det han som får all uppmärksamhet! Man kan ändra riktning väldigt snabbt, ha ha!

Beklagar den bitvis väldigt skakiga bilden. Det blir tyvärr så när man traskar i ojämn hage samtidigt som man filmar...


söndag 29 juni 2014

Ensam i hela världen!

Efter dagens skrittur och matstund släpper jag ut Fröken Fux i hagen. Zebratäcket på, för det är inte klokt vad vissa odjur (flygande men oidentifierade) har bitit henne! Knöliga svullnader, stora som handflator, på hals och manke!
Ingen av de andra hästarna är synliga från där hon står vid insläppet och Polly passar på att dricka lite. Sedan är det dags att sälla sig till de andra. Efter några steg börjar hon gnägga högt och ljudligt och försvinner sedan bortåt i trav. Randig zebra med halsen som ett periskop för att se så långt som möjligt. Jag hör henne gnägga igen och sedan är hon borta. Cirka en minut.

Då kommer hon tillbaka till insläppet i full galopp!
"IIIIHHHH!!!!" (Matte, matte, något är fel! Jag är alldeles ensam här, de andra är borta!! Hjälp!)
Jag som har hunnit gå några steg, blir tvungen att vända tillbaka. Hon står nu alldeles vid öppningen, stora ögon fästade på mig och ropar högljutt. Hela hon är ett stort utropstecken. Jag är tvungen att gå in i hagen.
"Men lilla gumman har du tittat överallt? Ska jag följa med och leta? Det har väl inte hänt dem något? Nej inte allihop. Kom nu, här neråt vänster var du väl aldrig och letade?"

Jag går och hon följer mig upphetsat taktande hela tiden. Då och då tar hon ett halvt varv i galopp och gnäggar utan att få svar, men är strax tillbaks tätt bakom mig igen för att se vad matte kan hitta.
När jag sedan går nerför branten tar hon sig istället upp på krönet igen och jag kan bara se huvudet som rör sig snabbt åt först ena hållet och sedan de andra, tills det försvinner helt. Här nere ser jag inte en häst. Ingen kommer fram när jag ropar heller. Jag tar mig upp igen och ser då att Roy äntligen har sällat sig till henne - kommen varifrån? - och de springer runt varandra litegrann framme vid vatten hoarna innan de lugnt och sansat ställer sig att beta nära varandra. Nu behövs inte matte längre, hästkompis återfunnen!

Jag var ju dock tvungen att stilla min nyfikenhet och se var de andra tre fanns någonstans och fortsatte det hållet hon sprang åt först när hon var inne och letade själv. Om hon bara hade gått allra längst bort och tittat nerför backen till vänster, hade hon hittat dem!
Det påminner precis om ett otåligt barn som vill ha sin nalle, tittar sig omkring och ser dem inte och börjar genast ropa på mamma! :-)
Men det var förstås taskigt av de andra att inte svara.


lördag 21 juni 2014

Midsommardagsritt

Midsommardags morgon börjar med samma sol som igår, nästan lite varmare. Det är dagen efter hennes tredje injektion.
Polly hugger fortfarande när jag ska spänna sadelgjorden, de första hålen är värst - sedan är det som om hon ger upp. Tränsar sig gör hon nästan själv nu för tiden: när jag tar av grimman vill hon gå ut med en gång, men när jag backar tillbaka henne och håller upp tränset så gapar hon stort och smackar sedan förnöjt på bettet.
Hon har fortfarande lite svårt med balansen just när jag suttit upp, så hon är tvungen att gå iväg med en gång, vanligtvis åt fel håll, men sedan går det bättre. Idag tappar hon bak en gång rejält och snubblar till med höger fram en gång, men annars går det bra. Försöker hålla tillbaks oron och tänka positivt. Att det ska bli helt bra så småningom. Att det är meningen att man ska träna bort det onda, i samband med den här behandlingen. Att det får ta sin tid. Det är ju skritt tre veckor till som gäller, innan vi ska testa lite försiktigt i trav.


När vi kommer tillbaks sätter jag en hink vatten framför henne i stallgången och tycker att hon ska dricka lite medan jag går och hänger upp sadeln. Hon glor på mig som om jag är dum eller nåt och går omedelbart fram till sin boxdörr och hänger huvudet över kanten där istället och trånar.
"Jag vet, gumman. Du ska få. Snart!"
Hon vet att det alltid brukar stå en hink med mat åt henne där, vilket det gör även denna gång.
Sedan blir det hagen med kompisarna igen och Pompe står troget och väntar och gnäggar vid insläppet och hon nonchalerar honom i vanlig ordning. Taskigt, men har man chans med en enda häst att visa sin suveränitet så... :-)

tisdag 17 juni 2014

Hoppas, hoppas...

Idag är första gången jag sitter på henne sedan första maj! Vi tar en skrittur på 40 minuter, varav ca hälften ägnas åt lätt sidförande arbete och låg huvudhållning och hon varken snubblar med fram eller tappar bak en enda gång! Okej, det KAN ju vara en lycklig slump bara, men det har ju inte hänt sedan i höstas!
Hon har först en aning svårt med balansen just när jag sitter upp och vill gå iväg med en gång, men sedan går hon lugnt och avslappnat hela rundan. Framåtbjudning men utan stress och mjuk och följsam. Åh vad jag älskar denna lilla häst och hoppas, hoppas hon blir riktigt botad!

fredag 6 juni 2014

Kuren

Idag är det dag ett av behandlingen med Adequinin. Medicinen hade nämligen blivit försenad till apoteket. När jag hämtar Palencja i hagen, iförd vit regnjacka med huva, så bara stirrar hon av fasa när jag närmar mig och sedan backar hon resolut. Jag är tvungen att gå en omväg för att komma fram till henne.
Så kommer veterinären med medicinen och sprutorna. Han ska visa mig hur jag ska göra. Polly blir väldigt arg över prospektet att få en nål instucken i halsen - mycket argare än någon av alla de andra gångerna som en veterinär stuckit henne. Jag bävar för hur detta ska gå, och jag måste helt klart ha en assistent som håller hennes nos stilla när jag ska sticka själv. Inte ens veterinären kan göra det själv när han ska visa.

Sedan går vi ut och går den dagliga promenaden, denna dag i ösregn. Palencja är stirrig och hetsig hela vägen och lyssnar väldigt dåligt på vad jag har att säga.
Jag går där och funderar på varför, när jag erinrar mig att sista halvan av rundan igår blev hon också sådan. Satte upp huvudet och fick något icke kontaktbart i blicken och dundrade på i sin egen takt och verkade kunna ta sig för vad som helst om hon ville.
Jag tänkte då - förstås - att det kunde bero på att hon hade ont igen och ville hem så snabbt som möjligt. Bort från smärtan. Men nu undrar jag om det kan ha att göra med djävulskloroten? I går kväll var ju tredje dagen hon fått av den...
Men nu ska hon ju inte få av den mer, när hon börjat med den här behandlingen, så vi får väl se om hon blir "sig själv" igen om ett par dagar...
Promenader gäller nu i början och sedan ridas i skritt ca en halvtimme, fem dagar i veckan.

tisdag 3 juni 2014

Svårt

Igår kväll när de hästar som skulle in över natten skulle hämtas, så jagade Roy bort Polly, som han väl ville skulle gå kvar hos honom. Hon for iväg i galopp och plötsligt vek sig frambenen och hon gick omkull riktigt rejält! De bara vek sig sådär som de gjorde av smärta när jag skrittade henne den där gången, men då klarade hon ju av att komma upp utan att gå omkull helt. Det känns inte alls bra. Inte alls. Förbannade inflammation som inte vill ge med sig!!!
Men veterinären sa ju att hon skulle gå på bete med de andra nu. 
Nedfarten till själva hagen är dessutom en kort men brant och stenig backe, och när hon tar sig nerför den så syns det att det gör ont. Hon stannar till ibland, skakar på huvudet, går i serpentiner ner och knäar lite ibland.

Hon behöver få äta gräs, för det hösilaget vi har är verkligen inte roligt och det är inte så mycket kvar heller och ingenstans finns det att köpa. En massa får ju slängas också, eftersom det hittas mögel i det här och där! Men hon hade behövt gå i en slät hage utan någon som triggar igång henne att springa. Pompe hade varit bra sällskap. Men dels ska nog Pompe med Roy till en annan hage en kilometer bort mot slutet av veckan och då blir det bara Ruffe och Ronja kvar. Ruffe går i sjukhage minst till mitten av nästa vecka och Ronja håller honom sällskap i pyttehage bredvid, knappt utan gräs. Det är inte lätt...
Det växer dåligt nere i våra hagar också, så om jag vill att Polly ska gå i en mindre hage så är det svårt att stängsla av en sådan, för då räcker inte betet. Som det är nu, så går de över rätt stora ytor för att hitta den mat de behöver.
När N., som äger stället,kommer hem på torsdag efter sin semester, så ska hon stängsla om den stora hage som är kvar och som ännu är obetad. Vi får se hur det blir då...
Allting känns väldigt jobbigt just nu.

I morgon ska veterinären komma med den där ledbroskstimulerande medicinen som ska sprutas in muskulärt på henne, och visa mig hur jag ska göra. Sedan är det alltså meningen att jag ska börja skritta henne! Men jag känner mig inte pigg på att börja rida henne när hon fortfarande har inflammation som hugger till och smärtar då och då. Det hade ju känts bättre om den var på väg ner... Men det där medlet kanske ger väldigt snabb effekt? Kommer inte ihåg ifall det var Adequanin eller nåt annat, men det visar väl sig.
Djävulskloroten som jag hade beställt, kom igår och jag hade ju tänkt börja ge henne den upptill. Hon har fått av den en gång nu, men vid närmare eftertanke ska jag nog spara den och avvakta.Det kan förvärra risken för biverkningar och blödningar i magen om hon får två olika sorter samtidigt...

Med tanke på att hon ätit både Metacam, Fenylbutazon och fått Kortison, utan att inflammationen/smärtan gått ner ett dugg, så har jag gjort en intressant iakttagelse. Inte så att det leder fram till någonting, men intressant är det. Och konstigt.
Jag har ju själv haft besvär av inflammation från mina handleder - senast 2012 tror jag - och smärta som strålar upp mot armbågen. Medel som bl a Voltaren och Diklofenak har ätits och de utlovar både smärtlindring och inflammationsdämpning. Men icke. Jag har inte varit det minsta smärtlindrad när jag ätit detta (eller smort in med Voltaren gel) och efter genomförd kur, så kvarstår problemen precis som de var innan. (Det som till slut hjälpte mina handleder var en laserbehandling följt av ett träningsprogram för dem.)

I ren sympati med Palencja, har jag nu sedan någon månad fått värk i mina handleder igen - vilket motsvarar hennes främre kotleder. Ingenting hjälper. Har tagit ovan nämnda medicin, men inte sökt annan hjälp ännu, för Pollys besvär har fått prio ett.
Mina knäleder har ju varit kass ända sedan jag var knappt 30 år gammal och någon gång då och då kan det hugga till sådär skarpt av smärta i dem vid belastning, att jag nästan faller omkull av det. Eller skulle gjort, ifall jag kommit i full galopp... Dem är det inget att göra något åt, fick jag till svar för längesedan, så jag har lagt ner försöken och tiger och lider. Det går ju, så länge jag inte tror att jag ska kunna springa och hoppa och ha mig.

torsdag 29 maj 2014

Idyll

Ett litet besök i sommarhagen för att se att allt stod bra till. Idyllen var fullständig, så jag bara lät dem vara, mockade boxen och åkte hem.



onsdag 28 maj 2014

Återbesöket

Så var det dags för återbesöket av veterinären, då jag meddelade att jag inte kunde märka någon skillnad på henne alls. Senast igår när vi var ute på vår 45-minuterspromenad, så tappade hon där bak ett par, tre gånger och hoppade till med fram en eller två gånger.
Han gjorde böjprov på samtliga ben igen, högt och lågt, och kunde konstatera att jag hade rätt.
Jag sa att ifall jag möjligen verkade sur av mig (?) så var jag inte det, utan jag var bara så himla orolig.
Han sa att det var han med, vilket absolut inte gjorde saken bättre.

Sedan följde en diskussion om vad grundorsaken till detta egentligen kunde vara och kom fram till att det - förutsatt att det inte hittades någon synlig orsak i bakbenen -  kunde vara allt från att hon ridits för hårt i förhållande till sin kondition, redan innan hon kom till mig, vilket skulle orsakat överansträngning och inflammation (som hon maskerat med att avlasta sig snett och därav fått sina onda spända muskler) som hon därför fått gå med alldeles för lång tid innan upptäckt, till att det också kunde ha kommit från ryggen.
Hennes rygg är ju nu bra eller mycket bättre efter massagen och så även all annan muskulatur, även om hon behöver och ska få fortsatt underhållande massage.

Så talade vi om ett ledbroskstimulerande preparat, som även har en mild antiinflammatorisk effekt men också bidrar med byggstenar för brosket att läka. Dessa preparat finns att ge intramuskulärt. Han ringde upp en kollega som han visste var duktig på just sådant och efter samtal med honom kom vi alltså överens om att hon skulle få en behandling med detta. Jag ska ge henne en spruta intramuskulärt en gång i veckan i sju veckor och samtidigt ska jag skritta en kortare runda varje dag på henne, fem dagar i veckan. De två sista veckorna kan jag börja med små korta travpass. Under tiden kan hon gå på bete med de andra hästarna i hagen.
Kollegan hade behandlat flera hästar med liknande svåra kotledshältor som Palencja, och sa att de blivit friska. Nu är ju varje häst unik, så ingen garanti kan ges på något sätt, men så här ska vi göra nu i alla fall.

Så röntgades Pollys båda haser och bakknän, för att se så inget skumt kunde upptäckas där, men de såg fina ut, konstigt nog. Polly var drogad under röntgenfotograferingen, eftersom bakknän alltid kan vara lurigt att komma åt, men trots att hon hängde med huvudet i min famn och snarkade, så lyckades hon ändå  rikta en spark på kameran så det small! Som TUR var, gick den fortfarande att ta kort med!!!
Nu ska bara veterinären få fatt i medicinen på något apotek så han ska återkomma till mig på fredag, då han förhoppningsvis har den. Och så ska jag få en lektion i att spruta henne i halsmuskulaturen...

Själv har jag fyllt mig med nytt hopp. Jag har inte på något sätt släppt oron och rädslan, men lyckats tränga undan de känslorna längst bak i nåt skrymsle, så de följande sju veckorna kan få passera i någorlunda stärkt sinnesstämning. Och Fröken Fux var - efter att drogerna slutat verka - själaglad över att få gå på bete med de andra!


söndag 25 maj 2014

Så nöjd, så glad

Den senaste veckan tycker jag att jag inte har gjort annat än byggt nya hagar var och varannan dag. Antingen har de varit för små, vilket har fått henne till att stå och hoppa i piruetter hela tiden, vilket inte är bra, eller så har de legat för långt bort eller varit för gropiga och ojämna och när det väl funkar på ovanstående punkter, så finns där ingenting kvar att äta. Eller så byter de andra hästarna hage, och så får det börjas om från början igen.
Trädhagen, där hon fick tillbringa sina första konvalescent-dagar, har numera blivit så hatad av henne att när vi ska passera öppningen till den för att ta vår dagliga promenad på morgonen, så tvärstannar hon och vägrar ta ett steg till när vi närmar oss. Efter en stunds dragkamp, där hon motvilligt tar ett långsamt steg i taget, så är vi så småningom helt förbi ingången och hon inser att vi faktiskt inte alls är på väg dit! Då går det genast mycket lättare och hon trippar glatt fram längs vägen igen.

Tänk om jag visste ifall inflammationen gått över???? Och de andra tre benen då? En ständig oro maler i magen.

Jag sätter på flugtäcken och flughuvor och släpper ut hästar på morgonen, fixar frukost med medicin åt min lilla, borstar lite och går sedan på promenad. Sedan brukar ju följa närmare en timmes vallande, när hon får gå längs alla kanter och äta gräs. Så släpps hon så småningom i nån lämplig hage medan jag mockar boxen och gör i ordning mat och vatten till natten igen. De senaste dagarna släpar jag också stängselstolpar, tråd, avbitartång och vattenhinkar fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka... Har haft semester denna veckan som tur är, och jag har spenderat 4 - 5 timmar i stallet varje dag! Och jag har verkligen gjort saker hela tiden!

Men idag färdigställde jag den lilla hagen i hagen längst bort och släppte Pompe där ihop med Fröken Fux och det blev så bra så bra sååå! Polly blev jättenöjd och hon mumsade och njöt och log med hela kroppen och höll sig nära Pompe mest hela tiden.

 Kommer han nu?

 Åh, det var längesedan! Hej kompis!

 Så härligt, en riktig hästrumpa att vila huvudet mot!

Nu tänkte jag att de här två kunde få gå här tillsammans på dagarna idag, imorgon och på tisdag. På onsdag kommer veterinären igen, så längre än så är det ingen idé att planera...

torsdag 22 maj 2014

Massage och solsken

Det var dags för massage idag igen. Palencja var mycket otålig av sig och hade väldigt svårt att stå stilla, vilket inte brukar vara några större problem annars. Men ryggen hade blivit mjuk och fin i alla fall. Hon fick även lite laser på sin kotled och lyckönskningar om snabbt tillfrisknande.
Sedan var det dags för lite mer gräsätning. Den lilla käcka hagen där vi var sist, kunde vi inte vara i, för den har ockuperats av en annan häst sedan hovslagare var här igår, trots löften om att han skulle flyttas tillbaka igen. Jag blev lovad att han skulle flyttas i eftermiddag, men det var vi inte hjälpta av nu. Förresten lär det inte vara många strån kvar att äta på där då...

Längst bort längs vägen, kan man stänga av en bit innan den bortersta hagen börjar, och där finns lite gräs! Perfekt, trodde jag. Men Fröken Fux var av en annan uppfattning. Det låg så långt bort från allting att hon varken kunde se gårdsplan eller andra hästar och dessutom blåste det i träden, så hon hade ingen ro att äta. Hon stress-åt några tuggor då och då, men däremellan så slängde hon med nacken och gick runt runt runt. Då och då flög hon iväg i galopp och trav på mycket små volter när det pep eller gnisslade inifrån den närliggande skogen och hon vågade absolut inte lämna området allra närmast in/utgången, trots att jag satt mig med mitt kaffe en bra bit längre in, där det också fanns gräs.
I fyrtio minuter stod jag ut med att titta på detta, i förhoppning om att hon skulle lugna sig, men sedan blev det tyvärr förvisning tillbaks till träd-hagen.

tisdag 20 maj 2014

Gräs och maskrosor

Idag blev det promenad i solsken till skillnad från igår. Men när jag ledde tillbaks henne till den karga träd-hagen igen, efter den sedvanliga gräsätar-promenaden, såg hon så lessen ut så det skar i hjärtat! Hon stod där jag ställde henne, precis innanför trådöppningen, och bara tittade efter mig.
"Jag kommer snart Polly!" sa jag då. "Jag ska bara mocka lite och fixa din kvällsmat."
Så när jag var klar med det, gick jag och hämtade fuxan igen och vi gick bort till den lilla hagen bakom stugorna. Där växte det lite gräs.
Jag vågade ju inte släppa henne utan att ha uppsikt eftersom jag inte kunde lita på att hon inte skulle få för sig att springa, så jag bänkade mig helt sonika i hagen med en kopp kaffe medan hon fick ströva omkring där i någon timmas tid. Så härligt!


Tyvärr måste hon ju återbördas till tråkhagen sedan, men jag lovade henne en stund i morgon också!

lördag 17 maj 2014

Sommarvärme

Tempen idag är 37.0 och hon har ätit upp allt natt-hö så det är ju bra! Börjar ge henne kuren med butta idag. Den obligatoriska tiominuterspromenaden tas sedan i strålande solsken i bara skjortärmarna redan strax efter åtta på morgonen.



Sedan blir det förstås en stund till gräsätning också, men det skär i hjärtat att känna hur hennes steg blir kortare och kortare när  jag sedan styr mot ingången till hennes ensamhage. "Nej, jag vill inte!! Snälla!"
Hagen är större än en sån där vanlig sjukhage som är pytteliten, men eftersom den i stort sett bara består av träd, så får hon liksom inte plats att springa där i alla fall. Tyvärr är det gröna som syns i den inte gräs, utan någon annan sorts ogräs/blommor som inte riktigt gillas som föda.


Men minihagen på gräs funkade ju inte så bra, eftersom hon ideligen stod och hoppade i piruetter i den! Här kan hon strosa omkring...

torsdag 15 maj 2014

Sötnos i vatten

Efter den oroliga morgonen/förmiddagen, så åkte jag ner till stallet igen fram på eftermiddagen. Hon stod så tyst ensam i stallet och väntade i sin box, och sträckte ivrigt fram nosen när jag kom med grimman.
Även om vi saknade veterinärens inrådan den här gången, så skulle hon banne mig få komma ut en gång till idag och äta gräs! Hon hade ätit lite grann av sitt hö och druckit halva hinken med vatten.

På gårdsplanen, vid en vägg, står två soptunnor uppradade. I en rad innanför dem står fyra blå tunnor som är för glas - olika sorter. På marken runtom växer härligt frodigt gräs. Tidigare när hon ätit just här, så har jag brukat smälla lite med soptunnelocket ibland, så det har hon vant sig vid nu. Men denna gång var det de blå tunnorna som fångade hennes intresse. Jag förstod först inte varför. Hon stod och åt gräs vid sedan av de båda raderna, när hon plötsligt tittade intresserat mot de blå tunnorna. Men eftersom hon tyckte det var lite trångt att ta sig in där emellan, så gick hon från andra hållet. Jag undrade vad som skulle hända?
Aha! De konkava svarta locken var fyllda med regnvatten! Först sträckte hon fram nosen och blåste och nosade lite försiktigt. Jodå, det var vatten.
Sedan vispade hon runt med mulen i vattnet på tunna ett, liksom för att kolla konsistens och djup. Gjorde likadant med tunna två, tre och fyra! Det såg ut som om hon spelade xylofon med mulen! :-)
Sedan började hon om och slurpade i sig ett par klunkar från tunna ett, ett par från tunna två osv. Om och om igen, i tur och ordning, slurp, slurp, slurp. De sista gångerna sög hon i sig vatten tills det tog slut och då knuffade hon till ena locket snett underifrån, så det gled av på kant.
"Frust", sa hon och återgick glatt till sina maskrosor och sin lilla gräsmatta runt äppleträdet.



Efteråt fick hon sin uppblötta lusern i boxen och den åt hon med god aptit nu. Jag fyllde på vatten och lite mer hö och sa "Godnatt, de andra hästarna kommer in om ett par timmar bara nu!"

Dagen efter

I morse stod Palencja och skrapade med hoven i golvet när jag kom. Efter att ha hälsat, släppte jag snabbt ut de andra hästarna och när jag kom tillbaka så hade hon lagt sig ner i boxen. ? Hon reste sig visserligen när jag kom, men ändå... Efter en kik in i boxen kunde jag se att hon då sannerligen inte hade ätit mycket av sitt natt-hö! Jag tog ut henne i gången och satte lite uppblött lusern med Fenylbutacin i, samt en påse hö framför henne medan jag hämtade ryktborsten. Tänkte sätta på stalltäcke sedan, när hon nu ska stå här inne själv idag i det svala stallet.
Hon gjorde inte den minsta ansats till att äta något, vilket var lite oroande. Det som var ännu mer oroande var hennes beteende: hon stod helt still med nosen nere vid golvet med ett håglöst uttryck i ögonen, under hela tiden jag borstade henne.
Men lilla gumman då!?
Jag tempade henne, men hon hade ingen feber - 37,3 - och tog sedan av förbandet på benet för att kolla så det inte hade svullnat. Nej, det verkade vara lika smalt som det andra, men oj vad det var varmt! Hela kotan och nästan upp till knät! Nu blev jag riktigt orolig!

För en häst som normalt sett alltid har god aptit - och när det gäller mjukmaten, så slickar hon t om hinken efteråt - är detta oroande! Och att stå och hänga med huvudet på det där viset... Dessutom står hon aldrig ens så här still när de andra nyss gått ut, utan då brukar hon vara väldigt otålig att få gå ut hon med.
Jag ringde oroligt veterinären och beskrev läget och han lovade ta vägen förbi om nån timme.
Nu stod hon dessutom och andades konstigt, tyckte jag. Små korta, lätt flämtande andetag. Och inte gick det att truga i henne nån mat. Hon måste ju få sin medicin! Jag hämtade doseringssprutan och tog en ny påse och blandade ut den i lite vatten och sög upp. Så gav jag henne det i munnen direkt.
Gav henne sedan en morot, som hon artigt tog emot och långsamt tuggade på en stund. Den andra halvan stod jag och höll kvar i handen utan att hon hade något intresse av den.
Jag kände för tredje gången på benet. Nej nu var det inte alls varmt längre!? Plötsligt gick det upp för mig att det måste varit varmt efter lindan med den tjocka fetvadds-stoppningen, när jag kände så snabbt efter att jag tagit av den.

Nå, veterinären anlände och lyssnade på hjärta och lungor, kände på benet och så. Inget att anmärka på där. Han sa dock att en del blir lite allmänpåverkade av cortisonet, så förmodligen är det en sådan effekt. Nu ska jag avvakta med buttan tills jag ser att hon börjar äta och bete sig normalt igen. Sedan börjar jag om med kuren.
Hon har ju boxvila idag med, men jag fick tillåtelse att ta ut henne så hon fick äta lite gräs om jag inte gick för långt utan höll mig i stallområdet.
"Det kan ju hända att det får igång aptiten, för det där höet ser ju inte så roligt ut," sa han och tittade på hennes orörda frukost.
Åh, så glad lilla Fuxan blev då! Hon började genast beta av gräset och fortsatte äta med god aptit!
Jag gick ute med henne nån halvtimme och lät henne äta av hjärtans lust innan jag ställde in henne i boxen igen och nu såg hon ju faktiskt piggare ut! Inte precis glad över att gå in, men stor skillnad på hur hon var i morse, vilket lugnade ner en orolig matte betydligt.

onsdag 14 maj 2014

Lång dag med veterinären

De har ju liksom aldrig kunnat fastställa orsaken tidigare, utan gissat och prövat och gett metacam för att se om det hjälper osv. Så har hon ju verkat bra ett tag o man tänker att NU så... Men så kommer det hela tiden till
baka på ena eller andra sättet. Att det har varit /ÄR svårt att diagnosticera kanske kan förklaras av att det idag konstaterades att hon är halt precis överallt! Men eftersom höger fram var det som var allra värst har inte de andra tre märkts direkt, utan mer som att hon inte känts helt hundra på nåt sätt. De övriga hältorna visade sig efter böjprov först efter de bedövat kotleden på höger fram.
Så idag togs fyra röntgenbilder, som visade lite pålagringar, som tydde på att hon måste ha skadat sig nån gång för längesedan, ev utan behandling. Alltså innan jag köpte henne. Hon visade ingen hälta vid besiktning då, och inte hos mig heller förrän det kom krypande mot sensommaren i form av allmänt ovilligt beteende och ovilja att fatta galopp ibland. Ingen precis hälta i höger fram, utan lite konstigt här och lite konstigt där. Men hon har ju lärt sig att avlasta det onda benet med resten av kroppen...! Som alltså tagit på sig alldeles för mycket. :(
Idag fick hon cortisonspruta i leden samt äta fenylbutta i tio dagar. Ska stå på box idag o i morgon och sedan i liten hage i fjorton dagar tills återbesök av veterinär. Hon ska promeneras tio minuter om dagen. (Hon kommer att flippa ur!!)
På återbesöket ska hon bedövas i led för led på alla fyra benen för att lokalisera samtliga hältor. Eventuellt kan ju ryggen vara inblandad med, det vet ju ingen idag, var/hur det hela började.
"Du har inte bråttom va?" frågade veterinären mig idag.


En väldig massa grejor och nålar hade veterinären med sig idag.


Lilla gumman... Så duktig och så tålmodig lät hon sig sprutas och böjas idag, flera gånger...




Stall kompisen Ruffe fick också massa sprutor, fast i ryggen. Han fick lugnande, så här står han och sover. Men det betydde i alla fall att Polly fick sällskap i stallet första dagen av boxvilan i alla fall.





söndag 11 maj 2014

Sjukhage och gräsätning

Varje dag har det blivit lite strosande runt gården för att äta gräs. Och framför allt maskrosor.
Men det är rena hetsätningen det är fråga om och av nån anledning blir hon enormt stressad när vi kommer bort från trygghetszonen och har inte ens tid att äta då - mer än att som hastigast rafsa åt sig en munfull här och där. En enda dag fick vi till en något längre promenad, värd att kallas promenad alltså. Men det är det snabbskritt med korta steg som gäller och "hopp-och flyga-iväg" vid minsta ljud eller rörelse. Hon kan inte tala om varför för mig, men inte tycker jag hon verkar bättre i leden, för hon snubblar till ibland som förut. Fast riktigt hur det går till, eller med vilket ben, kan jag ju inte se när jag leder henne. Det är mest som jag hör, att hon snubblar till.


Eftersom hästarna i hagen intill där hon gått nu försvinner bort på bete, så har jag gjort en liten sjukhage alldeles intill den kvarvarande hage som det fortfarande går hästar i. Jag tänkte att hon skulle vara lugn, när hon dels skulle ha lite gräs att äta (en stund...) och dels ha de andra alldeles intill. Men lugn var hon ju inte! Och att ideligen kuta runt på en pytteliten volt är väl inte det allra bästa för henne. Kan undra hur detta ska gå?! Hoppas hon stannar kvar i hagen och lugnar ner sig så småningom... :-(
Några gånger såg jag även att bakbenet vek sig under henne och försökte ta om det i slow motion för att se bättre hur hon bär sig åt. Men det är ändå väldigt svårt att se, eftersom precis när det sker så är det gräs och mjuk jord som skymmer. Också svårt att säga om det är hennes ben som händer nåt med, eller om hon helt enkelt halkar i den mjuka våta jorden? Hur som helst, så verkade det hända med båda bak, inte bara höger. Men som sagt, det hade varit bättre om det varit på rakt spår och hårt underlag, för här är ju inte förhållandena optimala.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

tisdag 6 maj 2014

Nu börjar utredningen

Gårdagens promenad slutade med att Fröken Fux drabbades av en fullständig panikattack när en viltfoder-tunna fick rascha och plötsligt släppte ut ett väldigt högt rasslande ljud några meter från oss, där vi stod i allsköns ro och övade bakdelsvändningar. Sedan såg jag bara en röd svans när hon försvann nerför backen i ett högljutt klapper. Så var hon borta. Puts väck! (Jag hoppade faktiskt till själv så hon har min fulla förståelse.) Dock höll jag tyvärr kvar i grimskaftet en halv sekund för länge, så repet brände insidan av handen/fingrarna rejält.
Under tiden jag tog mig den dryga kilometern tillbaks till stallet (som inleddes med en lång nedförsbacke!) ringde jag Nina och frågade om Polly kommit tillbaks till stallet? Jag var lite orolig över att hon skulle trampa på det långa repet och bryta nacken...
Ja hon kommer nu! Jag tar henne!
När jag sedan anländer, står hon i stallgången och ser allmänt skärrad ut. Hon får lite mat och sedan går vi ut på gården så hon får lugna nerverna med att gå och äta lite gräs en stund.

Idag skulle veterinären komma för en första kontroll av hennes hälta. Innan dess tar vi en promenad, en kort sådan. Lilla fröken har nämligen gårdagens upplevelse i gott minne och kan icke ta ett enda normalt steg, utan stressar fram med korta stela steg och hoppar till för minsta lilla bladprassel. Man kan se pulsen och hur det rycker i henne bara jag harklar mig. Hon har inte ens ro att stanna och äta gräs, och DÅ är det nåt som är fel!
Hur ska vi någonsin kunna ta oss fram i den backen igen?!
Så småningom vänder vi tillbaks och på gårdsplanen lyckas hon varva ner och hon får gå och äta länge. Sedan går vi och hälsar ingående på Ruffe, som går i en annan hage med nyförvärvet Bjuda, 2 år, som jag visst inte tog något kort på nej...

Så kommer veterinären. Inte heller hon kan känna något ovanligt på benen, och efter böjprov visar Polly stark hälta på höger frams kotled, precis som hon gjorde häromdagen. Att rusa ner för långa backar i i full speed gör det inte heller bättre...

Polly har nu till att börja med fått Metacam en vecka och helst skulle hon ha boxvila också, men det skulle aldrig funka. Däremot får hon vara inne på nätterna - då har hon sällskap. Sedan tillbringar jag ett par timmar med att göra en liten hage i hagen till henne och skottar också bort all skit därifrån, så hon slipper stå i den... Där kan hon vara på dagarna.


På fredag ska vi ha ny kontakt, veterinären och jag, och bestämma en ny tid då en av deras andra veterinärer ska komma ut med en portabel röntgenapparat och dito ultraljud, så att bl a Pollys bakben kan röntgas... Jag är så tacksam över denna uppfinning, så man slipper ha jobb med att ta sig ut på klinik för att röntgas! Särskilt när man som jag inte har varken transport eller dragkrok själv.

Så i morgon bitti blir det utsläpp av hästar och mockning av box igen. Jag ska jobba em/kväll resten av veckan, så vi har delat på det så jag får ta utsläppen.

torsdag 1 maj 2014

Oron stegras igen

Är inte bättre alls efter gårdagens skrittpass. Var ovillig att gå idag med och kändes inte stabil. Tappade bak tre fyra gånger, men kändes framför allt också stel i höger framben. Testade några steg i trav efter att hon blivit uppmjukad och, jodå, hon haltade lite på höger fram. Samma som hon visat på förut när jag longerat på volten, men det var ju innan massagebehandlingen och då skylldes ju allt på den stela vänstersidan och ryggen. Nu vet jag inte längre. Kanske stelheten i musklerna berodde på hältor i både bak och fram? Gjorde ett eget litet böjprov på frambenet när vi kom tillbaks och då haltade hon jättemycket.
Får försöka få tag i veterinären i morgon bitti. Hoppas de kan komma en eftermiddag snart. Ev göra böjprov och testa igen. Kanske på bak med???
Kanske kan man få testa med Metacam först nån vecka och se om det hjälper, innan man går vidare? Helst vill man ju undvika att de sprutar i lederna och har sig... Inget är ju svullet eller varmt, det är så konstigt och sorgligt.

onsdag 30 april 2014

Två steg fram och ett bak?

Idag blev det ett steg tillbaka. Två ordentliga tappningar bak och ingen vilja att gå alls. Stannade flera gånger upp mot Fällesåsen - och det är nästan det som oroar mest, för det var ju så alltihop började. :(
Men jag antar att hon var lite öm i ryggmusklerna efter de senaste dagarna, så det blev bara en skrittrunda idag. Hon kändes inte alls stel, utan bara ovillig.
Efteråt fick hon lite massage efter min förmåga, samt lite stretching av frambenen. Det högra känns fortfarande mest besvärat för henne.

tisdag 29 april 2014

Backigt och tittigt

Igår och i förrgår gick det jättebra. Den ena dagen blev det längre och lite backigare, men hon gick jättebra och tappade bara litegrann ett par gånger. Mjuk och fin att rida och både skritt och galopp. Den andra dagen blev det en plattare runda, med en lite längre galoppsträcka. Gick nästan helt rent då med.

Dagens ritt började med att Polly stod på näsan. Varken hon eller jag fattade vad som hände, utan mitt under den första raska skritten på lång tygel, så smakar damen grus rejält och jag tycker mig hinna se två framben helt i kors, (?) innan hon faktiskt lyckas resa sig! Jag hade precis tänkt kliva av, men allt gick ju så himla fort. Hon såg lite skakad ut ett par sekunder, men fortsatte sedan att gå.
Men i den kommande backen upp mot Fällesåsen stannade hon flera gånger och ville inte gå mer. Hon har inte stannat på det här viset sedan hennes muskelsmärtor börjat lätta efter massagebehandlingarna, så det är klart oroande. Men att skritta måste ju vara bra i vilket fall som helst, när hon inte haltar, så jag övertalade henne.
Resten av vägen gick hon faktiskt helt rent utan att "tappa" vare sig bak eller fram en enda gång! Vi tog oss över den s.k. stockbron med ett stort språng, efter mycket stor tvekan, eftersom den numera är en helt naken stenbro med glipor emellan stenarna och således är en helt ny bro nu! Vi tog en väg som vi inte ridit sedan före hennes "sammanbrott" i höstas och hon var lite spänd och tittig och eftersom det var en massa branta uppförsbackar, så följde ju dessutom lika många jobbiga nedförsbackar, tyvärr. Hon tog dock allihop utan att gnälla, men jag tyckte nog att hon började vrida sig lite i den sista...
Så det blev ett par galopper mot slutet av rundan ändå. Väl hemma igen blev det helkroppsavtvättning! Lite otäckt med kallt vatten, men det gick ändå hyfsat efter en stund. Sedan blev det flugtäckte och flughuva på och det första hon gjorde var ju att rulla sig i den torra leran och några högar med skit... Varför finns det inga bruna flugtäcken?

I morgon får det bli en tur utan backar - vi får vara rädda om ryggen nu! Och är det bara ryggen??


lördag 26 april 2014

Miljöträning

Grannstället har självmant ordnat med en snitslad bana bakom sin lada. Kan ju knappast bli bättre miljö träning! :-)


Det tog sina tio - femton minuter, ett litet ministeg i taget, men sedan kom vi faktiskt förbi! Särskilt när hon tacksamt konstaterat att stålvajern i förgrunden INTE är en orm!
Därefter blev det galopp i alla backarna upp till platån, utan den sista där matte tyckte att det skulle skrittas. Några små tappningar blev det under rundan, men inte så farligt. På väg hem tog vi skogen över berget, men där satt jag av och ledde henne nedför branten på andra sidan. Fast det skulle jag nog gjort även med en häst som inte hade problem med rygg eller muskler, för där är det ingen snäll promenad, särsilkt bland stenarna längst ner.

fredag 25 april 2014

Sleeping Beauty


Lägg en boll framför Polly en solvarm dag och se vad som händer... Action-nivån är inte väldigt hög, om man så säger. Men lite skönhetssömn kan ju aldrig skada. :-)

Att gå och titta på en å

Vi promenerar ner till ån idag. Jag vill se om det går att gå ända ner till vattnet någonstans och om Fröken Fux kanske även har lust att bada fötterna?
"Titta," säger jag till Fuxan när vi faktiskt kommer fram och hon tittar. Men det är gjort på två sekunder. "Hmpf," säger hon. "Det är ju vatten!"



Det är bitvis riktigt fin mark längs med kanten och någon har lagt ut en sträng med sand, som man kan skrapa lite i med hovarna en stund.


Men även om själva sanden är okej att gå i, så är det väldigt obehagligt med så mycket  mjuk mark som det är här omkring. Usch! Hon nekar till att hon skulle vara rädd eller så, men anser absolut att det är helt onödigt att gå närmare själva vattnet än en halvmeter. Man ser så bra ändå. Förresten är det inte något gräs att äta så här nära vattnet!!


Den där jättefina sandstranden på andra sidan, verkar vara en ö i själva ån. Jag kan i alla fall inte lista ut hur man kan ta sig dit utan att vada över ån.

På vägen tillbaka vandrar vi igenom tätt högt hallonsnår och marken är täckt av massor med grenar och bröte. Jag går före med Polly i grimskaft bakom mig och vänder mig om och säger till henne att "lyft nu på fötterna ordentligt så du inte snubblar här!" Precis då så snavar jag och ramlar raklång på grenarna och river mig på riset och får en pinne rakt på låret. Jag ropar högt i fallet! Polly stannar snällt bakom och står och tittar och undrar varför jag ligger på marken nu plötsligt?

Tillbaks i hagen har jag Polly och Pompe omkring mig hela tiden. Pompe har inget emot att posera, medan Polly helst ska vara uppe i ansiktet/kameran hela tiden. :-)




"Kolla, vi kan headbanga!"




"Hmm...?"


PS, jag glömde ju att skriva att när massören kom, så stretchade hon Pollys framben ordentligt, uppe vid armbågen, efter att jag berättat om hennes stelhet där. Sedan blev det massage av rygg och sida igen. Efter grundlig genomgång, blev det laserbehandling och hon sa att den här gången kom lasern ner och verkade där den skulle i alla fall. Det hade varit dåligt med det sist, så det var ju positivt att massagen hade nått djupare idag.

måndag 21 april 2014

Gullhöna

Det blev en liten repris på gårdagens fina runda idag! Dvs, Polly gick lika bra och tappade bara precis innan vi kom hem till stallplanen. :-)
I morgon kommer massören och det ska bli spännande att höra vad hon säger - om hon kan känna någon förbättring i musklerna jämfört med för två veckor sedan?
Om det är lika fint väder i morgon, så ska det nog bli lite dusch också. Åtminstone tvätt av man och svans.

söndag 20 april 2014

Hej och hopp

Sommarvärme sedan ett par dagar, med tjugo grader idag! Vår lilla ridtur runt Århult och Fällesåsen gick så bra och jag känner mig så glad och förhoppningsfull! Även om jag vet att det lika fort kan vända igen...
Fast det började med fasansfulla saker borta vid Århult. De hade nämligen röjt ut något rum eller tre för renovering och fyllt ridstigen bakom ladan och vi fick börja med att kliva över en gul järnbalk och sedan fick vi kryssa oss fram mellan kylskåp, gamla fönster, brädbitar och en grindvagn lastad med allsköns bråte. Det var alldeles förskräckligt! Väl igenom där, så står det en röd metallsak på hjul med lång hals hotfullt sträckt upp i luften och på ryggen är den lastad med något som är täckt med en blå vajande presenning.
Om Fröken Fux var det minsta lösgjord innan detta spektakel, så fick vi börja om från början efteråt!
Men sedan gick det bra. Under hela rundan (45 minuter) "tappade" hon inte riktigt någon gång! Ok, hon gick inte alldeles rent hela tiden, men inga såna där stora tappningar utan bara lite smågrejor. Uppmuntrade efter gårdagens små galopper, tog vi ett par korta samlade galopper idag med och det gick utmärkt.

Sedan hade vi ju den långa nedförsbacken efter Fällesåsen framför oss... Jag hade lovat henne att sitta av och gå bredvid om det gjorde väldigt ont, men hon tog HELA backen med mig på ryggen! :-)
Jag kände ju att det var lite jobbigt mot slutet, men hon "gnällde" inte och hon gjorde RÄTT, genom att sträcka halsen framåt, neråt då och då, istället för att krulla upp den och spänna ryggen, som hon gjort innan när smärtan blivit för stor.
När jag satt av, femti meter innan stallet, så hade hon inte haft någon sån där stor tappning av varken fram eller bak på hela rundan - för första gången! Då tappar hon naturligtvis baken en gång och snubblar sedan till med fram en gång, när jag leder henne! Men jag har bestämt att det inte räknas idag! :-)

Gårdagen flöt som sagt också bra. Vi red Ivarssonsrundan och hon tappade litegrann, en tre gånger, men inte så farligt. Däremot krånglade båda frambenen för henne rejält ett par gånger istället. De liksom stelnade till och ryckte och låste sig så att det var som att hon "tappade frambenen" istället.
Men hon gick i övrigt väldigt bra och jag kunde ana en viss leda och tristess hos henne när vi hunnit halvvägs och jag frågade om hon ville...? Oj vad glad hon blev när hon fick ta ett par små korta galopper, som avbrott till detta evinnerliga skrittande! :-)

I förrgår var det dock en ren skrittur, så som det varit nu några veckor. Då gick vi över skogskullen nere vid Apels hagar och hon fick både klättra uppför och gå nedför backen där - men den nedförsbacken är ju väldigt mycket kortare än den från Fällesåsen. I förrgår tappade hon baken två gånger sådär rejält, men i övrigt gick det bra.

(Om det är någon som läser detta och undrar, så är det alltså en sorts underliga snubblingar med ett eller bägge bakbenen som gör att det känns som att benet/benen försvinner en stund och hon håller ibland nästan på att sätta sig på ändan. När det är som värst. Det finns många grader på det där. Ibland knyter det sig även framtill så det blir nåt liknande där. Om ni fortfarande undrar, så får ni faktiskt gå tillbaks ett par månader och läsa...)


torsdag 17 april 2014

Snoa med brunst

Igår blev det en skrittur igen, som väl gick hyfsat. Men när vi vid ett tillfälle fick två mötande hästar i galopp och samtidigt hade två barnvagnar, tre hundar och två människor efter oss, så kom Fröken Fux i spinn. Efter det vart hon lite spänd och det gick inte helt över, eftersom vi hade sällskap av barnvagnsföljet nästan hela vägen. De erbjöd sig att gå före vid ett tillfälle och det var ju snällt. Men då blev hon i stället stressad över att hänga med så de inte försvann därframme efter nästa kurva! Matte höll ju liksom på med diverse volter och halter och ryggningar då och då, så att koncentrationen skulle bibehållas och musklerna skulle mjukas upp... Det blev några rejäla tappningar idag med, möjligen några färre än i går.
I hagen efteråt, kom Ruffe fram och nosade henne kärvänligt på tuttarna. Då kissade hon honom rakt i ansiktet, vilket han tydligen gillade...

Idag var det tömkörning. I halv storm. Med brunstigt sto. Baklänges, på två ben och i spinn. Jodå. Hon lät sig inte ledas ut på nån promenad för uppvärmning innan, eftersom precis allt var livsfarligt idag i blåsten och hon inte kunde gå mer än tre meter utan att få fnatt. Så vi gick runt stallbyggnaden varv efter varv, medan hon inväntade sin tur.
Det började dock ganska bra, i vänster varv. Men när det kom till höger, så stramade det nog i vänstersidan och hon envisades med att ställa sig själv utåt och sedan hade hon för sig att hon var tvungen att krulla ihop sig så hon fick nosen mellan frambenen, under bringan. Väl där, så sprang hon runt runt jättefort, tills linan knöt ihop benen och hon fick trasslas loss.
Därefter blev det jämfota hopp, språngmarsch baklänges och dans på två ben ett flertal gånger. Så fick hon linan runt svansroten och då blev hon fly förbannad och for runt och sparkade, vilket inte alls fick den att lossa sitt grepp.
Till slut var det mest en kamp för Frida att få henne att gå lugnt ett enda varv, så det hela kunde avslutas på ett positivt sätt, och det gick till slut.
Fröken Fux var genomsvettig när hon kom till matte för att pusta ut, få på täcket, gå ett par varv runt stallet, äta lite gräs och sedan sin gröt innan hon återvände till Pompe i hagen. Tänk att en stilla tömkörning i skritt en halvtimme i en paddock, kan förvandlas till ett sådant drama!



Slutbedömning idag blir dock att hon verkar vara lite låst i sina bogar. Eller hur man ska säga. Om det sedan beror på att hon får såna korta steg för att hon spänner sig; för att hennes muskler där är ömma och stela; för att hon skapat en dålig vana vid något tillfälle eller om det är nåt annat i vägen, det vet man inte. Men hon borde ha bättre och ledigare bogrörelser - frambenen tar väldigt korta och trippiga steg.
(Men bakfötterna står stadigt i lervällingen, som synes...)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

tisdag 15 april 2014

Kampen går vidare

Igår blev det en timmas skrittur igen. Det var en hel del tappningar av bakben, säkert sex sju gånger, varav ett par gånger riktigt kraftiga. Sista gången vacklade även frambenen så det kändes som hela hon höll på att vika ihop sig!!
Men upp igen och pinnade på lika raskt igen. Och däremellan gick det ju bra och mot slutet kändes hon riktigt mjuk och fin faktiskt. Undrar hur länge detta ska pågå?! Är det verkligen bara musklerna? Eller ryggen?
Idag blev det promenad i kvällssolen istället och vi passade på att gå lite i korta branta backar, när inte matte satt på, och tog små avstickare in i vegetationen och klev över stockar och ris. Och att öva "sluta" och ryggningar och vändningar går ju bra att göra utan att jag sitter på.

söndag 13 april 2014

Nästan bortblåsta

Hu, idag var det ruggigt ute bland träden! Det blåste redan innan vi gav oss iväg, blandat med lite solsken och lite regn, men efter ett tag tog det i nåt så alldeles in i vassen! Det var mycket som blev farligt då - presenningar, knakande träd, viftande grenar, en studsmadrass med böljande nät omkring... Ja till slut var det som att själva vinden i sig blev farlig när den tog i och även jag tyckte det var lite läskigt.
Den sista biten hem är det som ett stup vid ena sidan om den leriga stigen och där satt jag faktiskt av och ledde henne. Inte för att hon kunde gå lugnt i alla fall, men då slapp jag åtminstone sitta på om hon kom för nära där... När vi kom till ängen var det jämfota hopp med frambenen och små bakutsparkar med bakhovarna. Jag tog ett tag i tygeln och talade med min bestämda röst till henne (Nu får du väl ändå lugna ner dig! SKÄRPNING!!!)
Och hon stod stilla och såg rakt på mig med allvarlig och oskyldig min. Men så fort vi började gå igen så började hon om. Vi upprepade detta då och då de sista 1 - 200 metrarna hem till stallet och sedan kunde hon inte heller äta sin gröt i boxen utan flög runt som en galning där eftersom takplåten skramlade.
Så hon fick stå på gårdsplanen och äta den...

Men för övrigt gick det hyfsat att rida idag! :-)


lördag 12 april 2014

Skrittur

Tredje dagen efter massagen. Idag blev det en skrittur. Jag hade bara repgrimma idag också och tog de första varven i paddocken. Det är märkligt, hon kan glatt och villigt gå med mig in i paddocken för lite markarbete, men så fort jag sitter på så är hela livet plötsligt hemskt och obehagligt när man vistas där. Vi tog ändå några varv innan vi gick ut en sväng istället.
Hon spände frambenen och snubblade med dem flera gånger i början, samt tappade lite bakben då och då under turen, det går inte att komma ifrån. Men meningen är ju nu att det ska gå att träna upp musklerna nu, när massor en fått "löst" upp dem lite från sina knutor. Så det gäller väl att inte hänga upp sig på sådana detaljer nu utan istället tänka ett par veckor framåt i taget. Så jag får se vad jag skriver här då.

Hon var pigg och glad och gick ändå rent den mesta tiden och kändes en aning mer avslappnad efter ca tjugo minuter. (Vi var ute ca en timme.) Det blev en hel del sidvärtes rörelser och halter och ryggningar och volter och hon var lika duktig med det med mig på ryggen, som vid handen. Men det brukar hon ju vara.
Efteråt var hon bara en pytte-aning svettig under främre delen av sadeln, lika på båda sidor. Det skulle vara intressant om hon i framtiden kunde bli lite svettig på bakdelen.

Efteråt strök jag - med tryck -  lite grann över hennes rygg- och rumpmuskler och hon tuggade lite och gäspade. Sedan förvånade hon mig med att inte äta upp mer än knappt hälften av sin mat! Det hjälpte inte att jag trugade. Det har väl aldrig hänt förr! Lite dumt med, för just idag var det Evitan-dags och hon behöver verkligen det där extra tillskottet av e-vitamin. Jag får väl ge henne lite mer sånt i morgon då...

torsdag 10 april 2014

Duktig flicka

En pigg och glad dam möter mig i hagen idag och tycker att dagens promenad ska tas i piaff eller nåt. Så istället vänder vi och går tillbaks till paddocken för lite arbete.
Hon är så duktig idag! Går i sluta i bägge varven och lite grann i öppna och i serpentiner mellan däck, där jag pekar med spöt att hon ska gå. Så ryggar hon serpentinslingan också! Det har hon aldrig gjort förut! Och vi avslutar med att rygga ett varv runt en pall, innan vi slutligen tar den där promenaden i alla fall.
Och det som hon lärde sig allra snabbast, det var att så fort jag sa "braaaa" med det där ljusa vänliga tonfallet, störtdyka med nosen mot min ficka och vispa runt med mulen för att hitta godis! :-)

onsdag 9 april 2014

Massage nr 2

Idag var det dags igen. Anne tyckte att musklerna kändes en aning mer medgörliga idag, så vi får hoppas att detta är rätt väg!
Regnet skvalade utanför och det var ju inte odelat skönt idag heller, men stundtals var det tugg och gäsp och "tant Anne" var ju ändå rätt trevlig att gosa med också.