Ensam i hela världen!

Efter dagens skrittur och matstund släpper jag ut Fröken Fux i hagen. Zebratäcket på, för det är inte klokt vad vissa odjur (flygande men oidentifierade) har bitit henne! Knöliga svullnader, stora som handflator, på hals och manke!
Ingen av de andra hästarna är synliga från där hon står vid insläppet och Polly passar på att dricka lite. Sedan är det dags att sälla sig till de andra. Efter några steg börjar hon gnägga högt och ljudligt och försvinner sedan bortåt i trav. Randig zebra med halsen som ett periskop för att se så långt som möjligt. Jag hör henne gnägga igen och sedan är hon borta. Cirka en minut.

Då kommer hon tillbaka till insläppet i full galopp!
"IIIIHHHH!!!!" (Matte, matte, något är fel! Jag är alldeles ensam här, de andra är borta!! Hjälp!)
Jag som har hunnit gå några steg, blir tvungen att vända tillbaka. Hon står nu alldeles vid öppningen, stora ögon fästade på mig och ropar högljutt. Hela hon är ett stort utropstecken. Jag är tvungen att gå in i hagen.
"Men lilla gumman har du tittat överallt? Ska jag följa med och leta? Det har väl inte hänt dem något? Nej inte allihop. Kom nu, här neråt vänster var du väl aldrig och letade?"

Jag går och hon följer mig upphetsat taktande hela tiden. Då och då tar hon ett halvt varv i galopp och gnäggar utan att få svar, men är strax tillbaks tätt bakom mig igen för att se vad matte kan hitta.
När jag sedan går nerför branten tar hon sig istället upp på krönet igen och jag kan bara se huvudet som rör sig snabbt åt först ena hållet och sedan de andra, tills det försvinner helt. Här nere ser jag inte en häst. Ingen kommer fram när jag ropar heller. Jag tar mig upp igen och ser då att Roy äntligen har sällat sig till henne - kommen varifrån? - och de springer runt varandra litegrann framme vid vatten hoarna innan de lugnt och sansat ställer sig att beta nära varandra. Nu behövs inte matte längre, hästkompis återfunnen!

Jag var ju dock tvungen att stilla min nyfikenhet och se var de andra tre fanns någonstans och fortsatte det hållet hon sprang åt först när hon var inne och letade själv. Om hon bara hade gått allra längst bort och tittat nerför backen till vänster, hade hon hittat dem!
Det påminner precis om ett otåligt barn som vill ha sin nalle, tittar sig omkring och ser dem inte och börjar genast ropa på mamma! :-)
Men det var förstås taskigt av de andra att inte svara.