Snorkfröken och jag: Hopplöshet

lördag 12 juli 2014

Hopplöshet

Att det känns jobbigt och svårt nu är en underdrift. Att hon inte svarar på någon behandling alls och att hältan inte minskade ens när hon gick på butta, är ett mysterium. Planen var ju att hon skulle börja travas litegrann nu, men det går ju inte då hon är precis lika halt som innan. Veterinären ska komma på onsdag, mest för att prata tror jag. För han sa i telefonen att han inte ser något annat alternativ än att åka in till klinik och göra en artroskopi för 10 - 12000 kr.
Om detta innebar en garanti för att hon skulle bli frisk, så vore det ju en sak. Men det är ju bara en undersökning för att få reda på orsaken till hältan och där de kan rätta till vissa saker som t ex att plocka bort en lös benbit om det skulle visa sig att det finns. Men det kan minst lika gärna visa sig att ledbrosket är helt förstört och då kan de inte göra något. Det lät som om veterinären trodde detta...

Jag har aldrig klickat så till hundra procent som med denna häst och jag kan inte komma på en enda sak som är negativ med henne. Otroligt social och vänlig liten varelse. Otroligt lyhörd och vill göra rätt hela tiden. Väldigt känslig för både hjälper och tygeltag - man har tyglarna över ett finger bara och hon går skänkelvikning eller sluta/öppna med bara vikthjälper. Från trav till halt på tre steg och sedan omedelbart upp till trav igen. Galopp från halt.
Sedan hann vi ju inte träna så mycket innan hennes problem började. Om det är något som hänt när hon gått omkull i hagen eller om hon haft en tidigare skada som funnits redan när jag köpte henne, vet man inte. Veterinären tror på det sistnämnda och att den långsamt blivit värre - eftersom hon inte visade något och därför inte fick någon behandling.

Om denna underbara häst inte ska få bli mer än sju år så är det verkligen orättvist! Just nu känns precis allting meningslöst och idag har jag inte ens åkt till hagen ännu, eftersom ingenting blir bättre av det och det bara gör ont ont ont .
Men jag SKA åka dit. Hon ska få sin mat, vi ska promenera lite och jag ska smeka hennes lena hals. Och jag kommer att gråta.

Det är så långt tills onsdag. Och sedan vet jag inte hur jag ska orka med att försöka få till det med att någon ska kunna köra oss till ett djursjukhus, eftersom jag saknar både drag och släp själv...


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar