Vid femtisju års ålder har jag äntligen bestämt mig för att skaffa egen häst!
Det kan ju tyckas något sinnesförvirrat; som ett slags klimakteriebesvär kanske. Men ända sedan jag var liten har jag velat ha en häst.
Men mamma hade ju inte råd och inte fick jag bättre råd när jag själv började jobba heller. Vi bodde i en storstad och boxplats i ett stall kostade multum och så var det resvägar och andra besvär.
Jag red på ridskolor, var på ridläger, hyrde häst på foder några månader då och då och vart jag än kom någonstans där jag såg att det fanns hästar, så var jag bara tvungen att fråga om jag fick rida: allt från grannen till mormor och morfar på landet till på utlandssemestrar. Jag har ridit i USA i klippiga bergen. Jag har ridit Shire-häst på Jersey. Jag har ridit Appaloosa i Australien. :-)
Efter att ha varit sambo, fått barn och sedan separerat, så köpte jag hus på landet i Halland och flyttade dit med min nioårige son.
NU då! Nu skulle jag väl snart kunna lära känna lite folk och hitta en bra billig stallplats i närheten?!
Efter 1½ år blev jag arbetslös!
Detta var 1992, och den svackan hängde liksom kvar! Jag hankade mig fram på diverse timvikariat, mest inom äldrevården. Detta varvades med a-kassa och kurser anordnade av arbetsförmedlingen, en även en fast anställning - jippi -där företaget gick i konkurs efter 6 månader, osv osv. Det tog liksom aldrig slut!
Jag fortsatte med att rida på lånade hästar.
Jag har alltid haft en viss förkärlek till araber och 2004 började jag som medryttare hos en tjej med just araber. Hon tävlade distans. Jag har aldrig haft några tävlingsambitioner över huvud taget, så jag bara motionsred. Efter det blev jag medryttare på ett par ställen till och de senaste åren har jag haft lyckan att få rida en underbar arabhingst som heter Et Crut!
Jag intalade mig själv hela tiden, att detta var ju så bra som jag någonsin kunde önska - dvs att få ha hand om en häst ungefär som om han vore min egen, själv bestämma när jag ville rida osv, men slippa det där allra sista ansvaret man har som ägare. Det var ju fantastiskt egentligen!
Men så i somras fick jag äntligen en fast anställning efter alla dessa år som ständig timmis! Nästan omedelbart infann sig de gamla tankarna på egen häst igen... Trots allt. Vid femtisju års ålder är det liksom inte tid att fundera särskilt länge. Det är nu eller aldrig!
Och nu går jag alltså i väntans tider. Det är bara ett provsvar och ett friskintyg kvar och sedan kommer hon hit! Och visst, så länge det inte är klart, så kan ju hela köpet gå åt skogen - rent teoretiskt. Så även om jag idag inte kan tänka mig att det ska bli några bekymmer, så vill jag ändå inte utmana ödet genom att avslöja ett endaste dugg om lilla hästen ännu.
Utan jag fortsätter att gå här och vänta. Och drömma. Och fantisera. En blå repgrimma har jag i alla fall redan köpt... :-)
Och så tänker jag tillbaka på den sista fina sommaren jag hade tillsammans med härlige Crut...
Läs även andra bloggares åsikter om arbetslös, arabhäst, araber, väntans tider, Et Crut, Shire, appaloosa, australien, klippiga bergen, ridskolor, distans, medryttare
