Fast det började med fasansfulla saker borta vid Århult. De hade nämligen röjt ut något rum eller tre för renovering och fyllt ridstigen bakom ladan och vi fick börja med att kliva över en gul järnbalk och sedan fick vi kryssa oss fram mellan kylskåp, gamla fönster, brädbitar och en grindvagn lastad med allsköns bråte. Det var alldeles förskräckligt! Väl igenom där, så står det en röd metallsak på hjul med lång hals hotfullt sträckt upp i luften och på ryggen är den lastad med något som är täckt med en blå vajande presenning.
Om Fröken Fux var det minsta lösgjord innan detta spektakel, så fick vi börja om från början efteråt!
Men sedan gick det bra. Under hela rundan (45 minuter) "tappade" hon inte riktigt någon gång! Ok, hon gick inte alldeles rent hela tiden, men inga såna där stora tappningar utan bara lite smågrejor. Uppmuntrade efter gårdagens små galopper, tog vi ett par korta samlade galopper idag med och det gick utmärkt.
Sedan hade vi ju den långa nedförsbacken efter Fällesåsen framför oss... Jag hade lovat henne att sitta av och gå bredvid om det gjorde väldigt ont, men hon tog HELA backen med mig på ryggen! :-)
Jag kände ju att det var lite jobbigt mot slutet, men hon "gnällde" inte och hon gjorde RÄTT, genom att sträcka halsen framåt, neråt då och då, istället för att krulla upp den och spänna ryggen, som hon gjort innan när smärtan blivit för stor.
När jag satt av, femti meter innan stallet, så hade hon inte haft någon sån där stor tappning av varken fram eller bak på hela rundan - för första gången! Då tappar hon naturligtvis baken en gång och snubblar sedan till med fram en gång, när jag leder henne! Men jag har bestämt att det inte räknas idag! :-)
Gårdagen flöt som sagt också bra. Vi red Ivarssonsrundan och hon tappade litegrann, en tre gånger, men inte så farligt. Däremot krånglade båda frambenen för henne rejält ett par gånger istället. De liksom stelnade till och ryckte och låste sig så att det var som att hon "tappade frambenen" istället.
Men hon gick i övrigt väldigt bra och jag kunde ana en viss leda och tristess hos henne när vi hunnit halvvägs och jag frågade om hon ville...? Oj vad glad hon blev när hon fick ta ett par små korta galopper, som avbrott till detta evinnerliga skrittande! :-)
I förrgår var det dock en ren skrittur, så som det varit nu några veckor. Då gick vi över skogskullen nere vid Apels hagar och hon fick både klättra uppför och gå nedför backen där - men den nedförsbacken är ju väldigt mycket kortare än den från Fällesåsen. I förrgår tappade hon baken två gånger sådär rejält, men i övrigt gick det bra.
(Om det är någon som läser detta och undrar, så är det alltså en sorts underliga snubblingar med ett eller bägge bakbenen som gör att det känns som att benet/benen försvinner en stund och hon håller ibland nästan på att sätta sig på ändan. När det är som värst. Det finns många grader på det där. Ibland knyter det sig även framtill så det blir nåt liknande där. Om ni fortfarande undrar, så får ni faktiskt gå tillbaks ett par månader och läsa...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar