Sista morgonen

Det känns som om jag går sönder. Jag vet att det går över, men just precis nu hjälper det inte ett enda jävla dugg.
När jag kom till hagen för att ta upp henne till stallet en sista gång, så kom hon springande - och haltande - för att möta mig!! Hela vägen gick hon så snällt och raskt bredvid mig och ville inte stanna och beta en enda gång. Istället tryckte hon kärleksfullt sin mule mot min sida, mot min nacke eller mot min kind - var hon kom åt - då och då. Jag grät oavbrutet.
I stallet fick hon gå in i sin box. Där fick hon tre stora morötter och en hink med uppblött lusernpellets med extra mycket kraftfoder. Hon mumsade och åt. Efteråt stod vi och kelade länge och hon tryckte mulen mot mitt ansikte.

Sedan kom veterinären.

Sedan fick hon en lugnande spruta.

Sedan lämnade jag stallområdet.

Jag har fortfarande inte riktigt förstått. Tror stundtals att det bara är just nu. Ett tag. Att snart kommer allt att vara som vanligt igen.

Ajö, älskade älskade lilla Palencja, Snuttefia!!!!!

Hopplöshet

Att det känns jobbigt och svårt nu är en underdrift. Att hon inte svarar på någon behandling alls och att hältan inte minskade ens när hon gick på butta, är ett mysterium. Planen var ju att hon skulle börja travas litegrann nu, men det går ju inte då hon är precis lika halt som innan. Veterinären ska komma på onsdag, mest för att prata tror jag. För han sa i telefonen att han inte ser något annat alternativ än att åka in till klinik och göra en artroskopi för 10 - 12000 kr.
Om detta innebar en garanti för att hon skulle bli frisk, så vore det ju en sak. Men det är ju bara en undersökning för att få reda på orsaken till hältan och där de kan rätta till vissa saker som t ex att plocka bort en lös benbit om det skulle visa sig att det finns. Men det kan minst lika gärna visa sig att ledbrosket är helt förstört och då kan de inte göra något. Det lät som om veterinären trodde detta...

Jag har aldrig klickat så till hundra procent som med denna häst och jag kan inte komma på en enda sak som är negativ med henne. Otroligt social och vänlig liten varelse. Otroligt lyhörd och vill göra rätt hela tiden. Väldigt känslig för både hjälper och tygeltag - man har tyglarna över ett finger bara och hon går skänkelvikning eller sluta/öppna med bara vikthjälper. Från trav till halt på tre steg och sedan omedelbart upp till trav igen. Galopp från halt.
Sedan hann vi ju inte träna så mycket innan hennes problem började. Om det är något som hänt när hon gått omkull i hagen eller om hon haft en tidigare skada som funnits redan när jag köpte henne, vet man inte. Veterinären tror på det sistnämnda och att den långsamt blivit värre - eftersom hon inte visade något och därför inte fick någon behandling.

Om denna underbara häst inte ska få bli mer än sju år så är det verkligen orättvist! Just nu känns precis allting meningslöst och idag har jag inte ens åkt till hagen ännu, eftersom ingenting blir bättre av det och det bara gör ont ont ont .
Men jag SKA åka dit. Hon ska få sin mat, vi ska promenera lite och jag ska smeka hennes lena hals. Och jag kommer att gråta.

Det är så långt tills onsdag. Och sedan vet jag inte hur jag ska orka med att försöka få till det med att någon ska kunna köra oss till ett djursjukhus, eftersom jag saknar både drag och släp själv...

Inte tidigt nog

Sov lite för länge idag så klockan hann bli halv åtta innan jag satt i sadeln. Då var blinningarna redan pigga och vakna.
Och jag HOPPAS verkligen att det var deras fel att lilla Polly gick som hon gick idag, för annars blir jag riktigt orolig.
Hon viftade som en galning med huvudet hela tiden och svängde runt för att ta odjur som satt sig på magen eller ena benet eller bringa osv. Det var inte många steg hon gick normalt och hon snubblade massor, på alla möjliga sätt och vis.  Vid ett tillfälle for hon iväg ett par steg sådär som hon kunde göra när det gjorde ont i hoven...
Så jag hoppas alltså att alla snubblingar berodde på distraktion pga bitande insekter! Svårt när man inte vet, men emellan alla snubblingar var hon ju som vanligt - fast så var det ju innan med. Men varför skulle hon plötsligt ha fått så ont utan vidare?? Igår var det bara en enda snubbling och det var en rejäl "tappning" av en bakhov. Och vi har ridit barbacka med flugtäcket på ett par dagar nu, och det skyddar ju lite mot odjuren.
Bakhovarna har dessutom fått lägre prio sedan inflammationen i höger fram upptäcktes. Nä det måste bero på blinningarna - nu bestämmer jag det!

Min lilla zebra och jag

Halv sju visar sig vara en perfekt tidpunkt att rida på, när det är sånt här väder: kvalmigt, varmt och en miljon blinningar och bromsar. De har inte riktigt vaknat då. Inte jag heller, men det får gå...
På köpet får man dessutom en dubbelt så pigg häst, vilket är positivt, och rider man dessutom i ett skyddande zebra-täcke istället för sadel, får man ännu mer pluspoäng.

Fröken Fux är väldigt nöjd och glad idag och vi rider upp till stallet och borstar lite på kliande myggbett, äter gröt (idag slinker alltihopa ner) och så gör vi naglarna fina dagen till ära, genom att klabba in dem i olja. Fint för torra hovar. :-)

Men att bli pussad av en kladdig mule är inget jag frågar efter idag...

Efteråt skrittar vi iväg ner till hagen igen, fast då med en extra liten slinga genom skog och mark. När jag släppt henne står jag kvar o väntar tills hon rullat sig, så jag kan trä på huvan igen, som hänger på trekvart. :-) 

När jag efteråt kommer körande till hagen med vatten dunkarna, så syns inte en häst till. De står väl nere under träden... 

Men så kommer hon minsann travande mot mig genom hagen med stora kliv! "Heeej, vad ska du göra?"

Jag fyller på vatten och går (släpar) sedan en dunk vatten genom hagen bort till Crut också. När Polly inser att jag ska lämna hagen, tappar hon intresset och börjar sakta gå bortåt. På skoj hostar jag till lite, för att testa. Och då vänder hon genast upp mot mig igen! 

Lilla gullhöna, vad jag älskar dig!

Sommarplågor

Varje år glömmer jag hur jäkliga alla flygfän är på sommaren.
Har nu varit och köpt ett nytt flugtäcke med hals att byta med, samt tre nya flughuvor. Det är inte så att hon inte vill ha flughuva på sig men hon råkar liksom förlägga dem... De glider av när hon rullar sig. För det mesta hittar jag dem igen, men nu är det två som är borta i gräset.

I går kväll, efter spruta nummer fem och ännu en barbackatur i bara grimma och flugtäcke, körde jag ner till hagen igen efteråt, med flughuva nr två, som legat i stallet. Hästarna stod i en liten klunga, i skuggan under träden längst nere i hagen. När Polly såg mig komma med flughuvan kom hon mig till mötes och sträckte fram huvudet, så det var bara att trä på! :-)
Sedan följde hon efter mig hela vägen tillbaka till utgången. Jag blev riktigt rörd och vill inte bara lämna henne där utan vidare, så jag gick och hämtade lite morotsgodis i bilen och gav henne. Sedan stod vi och småpratade en liten stund och hon blev kliad bakom öronen.

Idag har jag med sadel och pall ner till hagen, för jag orkar bara inte gå med hästen en kilometer till stallet först, innan ridturen. Inte i denna värmen.
Först går jag bort till Crut för att fylla på hans vattenbalja och han kommer också till mötes och visar tydligt sin frustration över alla blinnningar och bromsar som är precis överallt på honom! Han har inte fått på sig sin flughuva efter besöket hos hovslagaren igår så det sätter jag på honom åtminstone. Flugtäcke har han visst inget? Han kan inte stå stilla en sekund för alla flygfän som biter och han vet nästan inte hur han ska bete sig för att inte bli galen.

Polly kommer och möter mig idag igen. Ingen flughuva. Jag letar och letar men ger upp. Så går vi utanför hagen och sadlar och tränsar och jag sitter upp.
Hon är lika seg och trött idag. Alla hästarna verkar vara påverkade av väder och flygfä. Jag hörde att Roy bara stannade mitt under ridturen ett par gånger igår.
Vi viker av mot träbron idag, något som vi inte gjort på ett par månader. Men nu, från denna hagen, har vi närmare dit, så då kan vi ta den vägen trots att vi bara ska ta korta rundor än så länge.
Fröken Fux ställer sig frågande till vägval, men ger sig snart. Hon skrittar snällt på och orkar inte reagera nämnvärt på vare sig rotvälta eller ett gäng kalvar på håll - hon blir bara en liten aning stelare i kroppen när hon känner vittringen av nötkreatur. Hon har fullt upp med att freda sig för flygfän.
Så eftersom blinningarna bits oavbrutet idag, dröjer det tills på hemvägen innan hon börjar gå riktigt med rygg och bakdel. Men då känns allt bra.

Efteråt får hon lite mat i hink som vanligt. Men för tredje dagen i rad, har hon ingen matlust på det. Jag bjuder även på nyplockat älggräs, som ska vara naturens egen alvedon, men hon provsmakar en vippa och meddelar sedan att det där var då ingen höjdare.
När hon lämnat 3/4 av maten, så bjuder jag den till Pompe - som jag gjort förut med. Men nu är ju även Roy i hagen och vill ha. Och jodå, ett halvblodshuvud och ett nordsvenskhuvud får visst plats samtidigt i en hink om bara viljan är stark! Och de bägge herrarna slickar i sig varenda smula, så snabbt  och ivrigt att man kan tro att de är helt utsvultna. :-)

Sedan åker jag alltså och köper nya flughuvor och går ner i hagen och trär på henne ännu en. Hon lovade att hon skulle försöka rulla sig försiktigt.

Den som gnäggar vinner

Idag blir det nytt bete. En hage som ligger någon kilometer från stallet. Crut, arabhingsten är redan på plats i ensamt majestät, i hagen innanför denna. Jag flyttade dit honom i går kväll.
Idag flyttar jag ner Polly och Pompe - N. flyttar ner sin häst Roy senare idag.

Jag rider ner Pompe barbacka till hagen och det blir en liten nostalgitripp! Tänk att det är fyra år sedan jag sist satt på honom! Mysgubbe!
Sedan går jag upp till stallet för att hämta Fröken Fux och rider även ner henne barbacka och i repgrimma, dvs jag sitter på flugtäcket, ha ha. Men henne tar jag och rider lite lösgörande med och så också, så vår lilla ridtur idag blir gjord på samma gång så att säga, så jag inte enbart sitter och "åker". Det går riktigt bra att jobba henne med repgrimman också.

När vi kommer till hagen är jag beredd med kameran för att föreviga mötet mellan hästarna och mötet med den frodiga betet! För Polly ser lite undrande ut över vad vi ska göra här. Pompe står gömd längst bort mellan träden, men Polly har inte sett honom än.
Crut har däremot sett oss och står långt bort i sin hage och trånar. Polly noterar honom först sedan hon kommit in i hagen, men när Pompe gnäggande ger sig till känna, så är det han som får all uppmärksamhet! Man kan ändra riktning väldigt snabbt, ha ha!

Beklagar den bitvis väldigt skakiga bilden. Det blir tyvärr så när man traskar i ojämn hage samtidigt som man filmar...