Idag är det dag ett av behandlingen med Adequinin. Medicinen hade nämligen blivit försenad till apoteket. När jag hämtar Palencja i hagen, iförd vit regnjacka med huva, så bara stirrar hon av fasa när jag närmar mig och sedan backar hon resolut. Jag är tvungen att gå en omväg för att komma fram till henne.
Så kommer veterinären med medicinen och sprutorna. Han ska visa mig hur jag ska göra. Polly blir väldigt arg över prospektet att få en nål instucken i halsen - mycket argare än någon av alla de andra gångerna som en veterinär stuckit henne. Jag bävar för hur detta ska gå, och jag måste helt klart ha en assistent som håller hennes nos stilla när jag ska sticka själv. Inte ens veterinären kan göra det själv när han ska visa.
Sedan går vi ut och går den dagliga promenaden, denna dag i ösregn. Palencja är stirrig och hetsig hela vägen och lyssnar väldigt dåligt på vad jag har att säga.
Jag går där och funderar på varför, när jag erinrar mig att sista halvan av rundan igår blev hon också sådan. Satte upp huvudet och fick något icke kontaktbart i blicken och dundrade på i sin egen takt och verkade kunna ta sig för vad som helst om hon ville.
Jag tänkte då - förstås - att det kunde bero på att hon hade ont igen och ville hem så snabbt som möjligt. Bort från smärtan. Men nu undrar jag om det kan ha att göra med djävulskloroten? I går kväll var ju tredje dagen hon fått av den...
Men nu ska hon ju inte få av den mer, när hon börjat med den här behandlingen, så vi får väl se om hon blir "sig själv" igen om ett par dagar...
Promenader gäller nu i början och sedan ridas i skritt ca en halvtimme, fem dagar i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar