Snorkfröken och jag: 2013

måndag 30 december 2013

Olika stora granar

Det skulle bli en längre runda idag. Det var längesedan vi red åt det hållet nu, så allting där var ju lite farligt. Fröken Fux var på helspänn hela tiden och vägrade i det längsta att passera hemska vattensamlingar vid sidan om vägen i en hage. När det ändå väl var gjort, så andades hon ut efteråt så jag tror hon krympte flera centimeter.
Sedan blev det ett glatt litet hopp över en liten nästan platt liggande gran och galopp uppför gräsbacken. Ett välplanerat, högt bakutsprång på raksträckan och sedan, efter kurvan, blev det tvärstopp då vi plötsligt hade en grön vägg på ca två meters höjd framför oss. Den granen var liiite för hög att hoppa över, så det blev tyvärr till att vända.

Fröken Fux var däremot upplivad och tanken på att vi nu tydligen skulle hem igen, fick henne att lägga i högsta växel. Vilket i sin tur yttrade sig att vi tog oss fram på tvären, eftersom matte höll igen. När vi väl passerat hästhagen innan Århult, tog vi en galopp och Pollys hela kropp skrek "jippiii!! Full sula hem!!"
När matte då höll till vänster där vägen delade sig, så blev det tvärstopp igen. Det krävdes en halv minuts övertalning av häst att detta faktiskt var rätt, innan vi kunde vi fortsätta. Men då blev det i gengäld trav och galopp hela vägen ända upp till Fällesåsen och då var hon till min stora glädje faktiskt en aning trött! Hon flåsade en liten stund och sökte sig långt nedåt med huvudet. Men tröttheten återhämtade hon sig väldigt snabbt ifrån! :-)

Det blev trots allt en och en halv timmes givande ridning idag, men jag hoppas de fraktar bort den där granen snart, för det vore kul att kunna ta den rundan också... Alternativet är 1 1/2 kilometer på asfalt istället för den där härliga galoppbacken, och det känns inte alls som ett lockande alternativ.

Rösta på mig

söndag 29 december 2013

Skogen lever

Idag är det lite läskigt ute. Inte nog med att det  tar i att blåsa nåt alldeles väldigt när vi ger oss iväg, utan det visslas väldigt högt och konstigt inne i det första skogspartiet. En bil står parkerad bakom kröken och en kille lutar sig mot dörrkarmen. Jag frågar om det är rådjur de jagar - för att veta vad man kan vänta sig framöver? Jo det är rådjur, men nu ska de avbryta och åka hem. Bara de får tag i hunden. Jägarkompisen fortsätter blåsa i sin pipa men hunden bryr sig inte ett dugg. Vi möter honom metodiskt nosandes en bit längre fram på vägen - och visslingarna i skogen fortsätter.
Nere på banvallen kommer en rödgul människa springandes med stavar i ena handen. Det är också en anledning för Polly till att absolut inte slappna av! (Stavgång har jag hört talas om, men stav-spring???)
Sedan blir det galopp uppför backen mot Fällesåsen för att lätta på spänningarna, men strax innan krönet blir det tvärnit, eftersom ett gäng motionärer med två lösa hundar plötsligt dyker upp. De får kopplat sina hundar och samlar ihop sig själva och så kan vi mötas. De skrattar glatt när Fröken Fux frustar högt och ljudligt när vi passerar.

Lite längre fram hörs tre skarpa skott i skogen till höger om oss. Det blir till att skynda på stegen igen och det är väldigt svårt att lyssna på nån fånig matte som sitter där och pratar nåt om samling, jobba med ryggen och att sänka huvudet...
Men sedan galopperar vi en lång bit igen utan några problem. Sista biten, innan vi kommer till stora hagen som leder hem till stallet, ska vi ju korsa stenbron över den forsande bäcken. Det brukar ju aldrig vara några problem, men idag är den tydligen också läskig och det är alldeles tvunget att dansa på tvären över den. Något som matte inte alls gillar eftersom det finns ett otrevligt hål i mitten mellan stenarna och man bör antingen gå till vänster om det, eller till höger. Inte dansa på tvären. Men vi klarar oss utan några hål-tramp. Efteråt får Fröken Fux öva på att stå stilla en lång stund.

När vi kommit hem igen och fått av sadeln och på täcket, så frågar jag om det är något speciellt damen önskar innan hon förenar sig med de andra i hagen? Det är det... :-)

En stor rundel med alldeles grönt gräs breder ut sig under äppelträdet och N. behöver inte alls oroa sig för att det växer och blir för långt nu denna milda vinter. Amika tittar avundsjukt på i bakgrunden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Rösta på mig

fredag 27 december 2013

Bakhovar uppåt sträck

Efter att ha börjat så bra förra veckan med ridning fyra dagar i sträck, har det blivit lite var tredjedagsridning eller nåt liknande, pga ett aldrig sinande ösregn, när det väl satt igång. Jag tror aldrig jag har varit med om så här mycket regnande under en månad som nu i december. Det är ju liksom inga normala skurar, utan alltid ihållande ösregn med halv storm. Usch.

Igår blev det ridtur, på en dag med uppehåll i stort sett hela dagen. Efter vila i två dagar, beroende på det fruktansvärda vädret, blev det piggt och glatt så det förslår - men hon skötte sig fint trots allt!
Idag kände jag mig inte i form efter ännu ett återbesök hos ögonläkaren, så det blev longering i paddocken istället. Liten häst sprang jättefort och matte fick stå stilla. Hon låg ner i kurvorna och drattade på ändan en gång. Bakbenen kastade hon så högt upp i luften emellanåt att jag trodde hon skulle göra en framlängesvolt. Men sedan blev det några varv i mera normal trav och galopp också.
Efteråt tog vi en promenad med tillhörande ljung- och granbarrsätning och precis när vi kommit tillbaka började det sedvanliga ösregnet igen, med tillhörande vind. Det ryckte i takplåten och alla hästar i hagen ställde sig som på kommando med rumpan åt samma håll.

Det nylagade täcket - med säkert åtta nya lagningslappar - hade bitits sönder igen. En jättestor dubbelreva där stoppningen krupit ut. Det fick bli silvertejp och så får det bli ett besök på Gekås hästavdelning i morgon. Suck.


Rösta på mig

fredag 20 december 2013

Gäsp!

En glad liten tur hann vi med på förmiddagen innan dagens regnväder började! Men det var svårt att tänka sig att hon skulle ha energi till bocksprång, med tanke på hur uttråkad hon såg ut före. Men det hade hon! :-)


Jag lärde mig också idag, hur viktigt det är att jag kommer med eftergiften EXAKT i rätt millisekund, för att hon ska stanna med nacken nere när jag gör förhållningar. Gör man sedan om det några gånger, så har man sedan en häst som går i en trevlig låg form i traven, där man håller tyglarna hängande på lillfingret!


Rösta på mig

torsdag 19 december 2013

Det andra jaget

För att få lite konstrast till de senaste dagarnas lovord, så tillbringade jag en stund i paddocken i förmiddags. Efter bara en halv långsida, förvandlas den glada, pigga hästen. Öronen viks bakåt och stegen går i slow motion och hela kroppen drar ihop sig i motstånd. Det är så mycket ovilja som det bara går att få in i en och samma häst. Svaret på tryck med skänklar och/eller säte blir en ännu mer hopdragen kropp. En mer bestämd skänkel och möjligtvis en dask med spöet ger visserligen lite tempoökning, men tillsammans med protester som lite sparkar med bakbenen och knyckningar på nacken. Och det är absolut  inte av samma sort som de hon gör av glädjefnatt när vi är ute!

När jag sedan dessutom envisas med att hon ska trava i högervarv på stora mittvolten, så är hela hästen en enda stor motvilja. Men jag lyckas ändå få henne att trampa under sig någorlunda efter ett tag och när hon börjar kännas en aning avslappnad i rygg och hals i alla fall, så slutar jag. Tänker att alltid gjorde det väl någon nytta i alla fall. Eftersom hennes högersida är så omusklad jämfört med den vänstra så skulle hon behöva en stund på högervolten minst en gång i veckan, men inte är det roligt inte, med en sån ovillig och sur häst. Kanske lite longering, lite lätt ställd med inspänningstyglar?

Som belöning för den hemska misshandeln, så gav vi oss ut på en liten mini-runda efteråt, och när hon fick galoppera ikapp ett par i blå träningskläder på banvallen, var hon go och glad igen! :-)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Rösta på mig

onsdag 18 december 2013

Fröken Gullhöna

Åh, så duktig hon är, mitt lilla hjärta, när hon bara mår väl i kroppen sin och när hon fått bort det allra värsta kliet i kroppen av överskottsenergi!
Pigg och glad, men inte sådär stressad, så lyssnar hon hela tiden och gör sitt bästa utefter vad hon förstår. Dvs hur tydlig jag är. Hon vill ju så gärna vara till lags och ser så glad ut på sin lilla nacke när hon får beröm. :-)
Vi har travat och galopperat i både kort och samlat tempo och även i ökat. Vi tom. kortade traven lite, så den bara blev till en långsam joggning, men ändå var i form, och sedan ökade markant och hon var så lätt i handen och bjöd så villigt. Pussgurka!

Rösta på mig

tisdag 17 december 2013

Livslust

Idag skulle det få bli lite galopp ändå. I söndags red F. henne och de hade galopperat lite och det hade gått bra, sa hon per sms. Det är allt jag vet, även om jag skulle vilja veta så mycket mer - var hon pigg? Kunde hon få en samlad galopp på henne? Ja, jag får fråga henne nästa gång jag träffar henne. Igår blev det ingenting alls. F. kände sig dålig och vädret var så alldeles fruktansvärt att man ville över huvud taget inte göra någonting ute. Alls.

Jag ska ju inte utsätta mig för ansträngningar på ett tag för min näthinnas skull och då antar jag att avramlingar inte är så bra heller? Eller smällar på läppen av en hästnacke. Men idag skulle jag testa i alla fall.
Hon var pigg, det kände jag redan när vi passerade den brusande bäcken. Så vi tog den långa branta uppförsbacken där hon fick galoppera lite. Flera små bocksprång men inte så farligt. Hon fick sedan trava resten. Sedan blev det flera omgångar med både trav och galopp och hon skötte sig med den äran även om det inte kunde kallas särskilt samlat - benen gick som trumpinnar, särskilt i traven där jag fick göra förhållningar typ hela tiden. En galopp blev däremot bra. :-)

När halva rundan hade avverkats och vi således hade inlett det som kan kallas hemvägen, så blev det ju än piggare för varje meter och när hon bara fick trava, under en speciell sträcka, som straff för att hon försökte kasta sig iväg alldeles på egen hand, så var hon väldigt irriterad och ruskade våldsamt på huvudet hela vägen.
Som kompensation fick hon galoppera uppför den långa branta uppförsbacken en gång till, avslutningsvis.
Och OM det gick undan! Efter första kurvan släppte jag lite till och jag hade förväntat mig att få känna hur hon tog iii, bara för att det var så mycket uppför. Men hon liksom bara rann iväg uppför backen - det var som att vrida på en högtrycksspruta! När det gick som allra fortast, tänkte jag att "ja nu gör hon väl ändå inga bocksprång i alla fall, ha ha"... Men DÅ laddade hon och sprätte upp med bakbenen nåt så in i...! Det gav mig en dejavue-känsla från när jag red Crut och jag hann förundras över att jag var kvar på hästen. :-)

Längst upp stannade vi och där satt jag av, i förhoppning om att det skulle bli lättare att få en avslappnad skritt hem till stallet, om jag gick bredvid. Det vet jag ju inte om det blev förstås, utan det var huvudet rätt upp och racer-skritt hela vägen och då och då vände hon huvudet mot mig och tittade på mig med stora ögon som om hon frågade om allt var OK? Men det är så hääärligt att min lilla tjej är pigg och glad igen!

Rösta på mig

lördag 14 december 2013

Gyttjebad och rodeo

Idag när jag kom till stallet höll alla flodhästarna på med nån sorts uppgörelse. (För naturligtvis är en decimeter djup lera i hagen ingenting som hindrar dem från att ligga och vältra sig i den!)
Jag stod och tittade en lång stund, det var riktigt intressant. Dvs, mest var det Roy som försökte hävda att han var kung och jagade omkring de andra hästarna hej vilt. Ingenstans fick de stå ifred.
Ruffe - som är den verkliga chefen i flocken - blev till slut riktigt  irriterad på honom och gick till attack. Eftersom inte Roy gav upp så lätt, utan fortsatte att bossa de andra så fort Ruffe såg åt ett annat håll, så blev det nästan regelrätt slagsmål till slut.
Den ende som på allvar försökte att inte synas i sammanhanget var Pompe. Han var nog fortfarande öm i sin fot och kände att han inte kunde springa iväg kvickt nog, så han stod på andra sidan ligghallen, vid ett träd, och försökte göra sig osynlig. Polly var borta hos honom en gång och försökte hämta honom, men han stod envist kvar och vände till slut demonstrativt rumpan till och såg åt ett annat håll.

Stallets nordsvensk, Pompe, blev alltså lite krasslig häromdagen. Feber och ont i ena bakhoven. Han fick liggplats inne och efter att det konstaterats hovböld och det karvats upp lite, så fick han stå inne några dagar till.




Han blev väldigt mycket klappad och gosad med, men tyckte det blev väldigt långtråkigt att stå där inne själv hela dagarna, så idag fick han komma ut i hagen igen eftersom han varit feberfri ett par dagar.

Fröken Fux ja. Igår skötte hon sig riktigt bra på ridturen. Även om det kliade i kroppen på henne, så höll hon sig faktiskt i skinnet. Det blev en hel del trav och sedan skritt för resten och vi slapp dessutom vända och kunde rida en hel runda. :-)
Idag blev det longering i paddocken istället, med trav, galopp och lite rodeo. Men vi lyckades faktiskt även komma överens om att hon skulle gå även i höger varv och det var ju storartat! Det är ju även träning för mig, eftersom jag inte är så duktig på det där med att longera. Så småningom kanske vi kan lära oss att kommunicera där. :-)
Därefter tog vi en promenix i terrängen. Men kortet som jag tyckte blev så fint, blev ju alldeles suddigt. Visserligen ser jag ju som en kratta nu med mitt öga, men mobilen ska väl ändå ställa in skärpan själv! Men jag lägger upp fotot ändå.


Eftersom jag ju ska vara lite försiktig med hur jag bär mig åt, tills jag vet att näthinnan på högerögat sitter fast ordentligt, så har jag lejt ut Palencja i morgon. En ung tjej som inte är rädd för eventuella hopp och skutt, har lovat rida ut och galoppera henne lite också! Jag har instruerat henne att det ska vara samlade galopper. Vi får väl se hur det går. Det är inte alls säkert att hon kommer att bära sig åt, för ofta är det ju så att om hon bara får lov att springa, så är hon nöjd och glad och gör det med den äran. Utan det är när man håller igen henne som hon ballar ur. För det mesta. Men visst kan hon fara iväg i bocksprång ibland också. Hoppas det inte regnar så mycket i morgon bara, att F inte har lust att rida...


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , ,

Rösta på mig

torsdag 12 december 2013

Antingen eller...

Ja nu har det hunnit med att vara snöstorm, ösregn och isgata några dagar. Ett par dagar gick det inte att ta sig från gårdsplanen, en dag blev det en trippande ispromenad och igår en mera rask promenad, då allting äntligen töat bort (för denna gången). Idag skulle det bli ridning.

Vi kommer ju liksom aldrig igång ordentligt, men vi är nånstans i mitten av att vi ska ta ett antal travpass per ridtur. Men eftersom musklerna inte är på plats, så ska det alltså helst inte ridas i nån sorts okontrollerat rodeo, utan i samlat tempo. Om vi inte vill riskera både korsförlamning och hälta igen. Det är detta Snorkfröken har lite svårt att förstå, eftersom det spritter i hela henne...

Början av turen gick väldigt sansat tillväga. I slutet av långa backen låg en gran, men den kunde vi kliva över/igenom toppen på, så det gick bra. Lite längre fram låg en jättegran tvärs över och den gick det inte att ta sig förbi.
Vi fick således vända.
Det var där det ballade ur, liksom. Jag är säker på att hon medvetet valde att uppfatta det som att nu gällde det att ta sig hem fortast möjligt! Just det att vi vände alltså. Nu var det ju nedför den långa backen och där tyckte hon absolut att vi skulle studsa sidledes över liggande grantoppen och i största allmänhet rusa, knycka med nacken och bocka på stället.

När vi äntligen kom ner helskinnade, så beslöt jag att hon skulle få trava ordentligt på banvallen. Nähä, då skulle hon inte gå alls! Full sula hem, eller inte alls. Jag surnade till och efter ett par rapp på bogen med spöet så gick hon fram. Sedan var det inga svårigheter att få henne att bjuda fint i traven. Ganska fint gick hon faktiskt en stund. Men sedan började hon kivas om tempot igen och när hon inte fick som hon ville, så kunde hon ju alltid bli livrädd för diverse saker istället, så hon "fick anledning" till att hoppa iväg och bära sig åt! Vi ett tillfälle konstrade hon såpass att hon lyckades smälla till min läpp med nacken.

Jag tänkte då att eftersom jag inte får bära tungt eller anstränga mig, (för att min skadade näthinna i ögat inte ska lossna) så är det nog inte så bra med smällar mot huvudet av en liten ettrig häst heller, så jag tog det säkra för det osäkra. Dvs jag travade henne en bit till, men när det blev dags att vända igen, satt jag av och gick med henne istället. Sedan gick vi tillsammans i världens racer-skritt hela vägen tillbaka till stallet.

Väl hemma gick vi in i paddocken med longeringslinan och där blev det full rodeo och när hon inte sparkade bakut så låg hon nästan ner i kurvorna. Jag trodde ju att hon skulle lugna sig när hon fått springa av sig lite, men icke. Några steg i sansad trav kunde det bli, men sedan var det dags igen! Hon sprang så fort som det bara gick och när hon "var klar" stannade hon och vände upp. Ungefär som om hon frågade om det räckte nu? När jag bad henne gå ut igen, så började hon om och gjorde samma sak. I höger varvet blev hon lite farlig, för eftersom hon helst inte vill gå i högervarv alls, så går hon nästan rakt på en när hon väl sätter fart. Jag menar alltså när man envisas med att hon ska gå ut på volten över huvud taget i höger varv. Först går hon inte alls ut, tre, fyra gånger, och sedan sprätter hon iväg och då kan hon komma nästan rakt emot en.

Ja hon fick i alla fall springa av sig och jag hoppas det inte är så "farligt" när det är utan ryttare... Sedan fick jag låta henne skritta en stund igen innan jag tog in henne.

Jag kan undra hurdan hon är i morgon att rida?

Rösta på mig

lördag 7 december 2013

Klappret av hovar

Solsken, frostgrader och en aning snö (men annars stenhård mark...). Det blev broddar på idag och sedan en ridtur på Fröken Fux. Hon hade lika bråttom som igår och sprudlade av livsglädje. Försökte sno åt sig galopper när man minst anade det och for iväg i bocksprång när jag sa trav.
En liten, kort galopp tilläts dock en stund senare, på en skogsstig, men annars var det behärskning som stod på schemat.

Vi har lånat hem en anatomisk gjord. Snorkfröken är ju förstås lika sur ändå så fort man kommer med sadeln. Helst när man börjar dra i remmarna under magen - då försöker hon bitas! Men det är ju fort glömt efteråt i alla fall...
Däremot var hon ju så uppblåst runt magen hemma på stallområdet, så när vi kom tillbaka hade vi lätt kunnat dra minst ett hål till. Men jag tror inte den hade glidit nåt. Ganska dyr, men jag tror det får bli ett köp trots allt för den verkar ju ligga bra.

Rösta på mig

fredag 6 december 2013

Att hänga med

- Hänger du med på en promenad?, sa jag till den i halvmjuk lera till över kotorna stående hästen i hagen. Höstrån hängde från ena mungipan och hon tittade lojt bort när jag närmade mig. Klafs, klafs...
Men det gjorde hon ju. Hängde med alltså. Det var ju snarare så att hon efter ett tag undrade om jag hängde med? Eller varför flåsade jag så dant? Och varför i hela världen fick hon inte springa för, när vi nu ändå rundade en så stor, härlig, mjukt snötäckt stubbåker? Och jag tänkte för mig själv att ja tänk! Tänk om det hade varit möjligt och tillåtet att få släppa henne där och då! Vilka glädjeyttringar och vilken härlig syn det hade blivit!
Men nu blev det alltså en snabb promenad bara! Lite synd att jag inte satt på istället för att gå bredvid, men jag bedömde inte att jag hann, med en läkartid att passa. Men det var alldeles väldigt vad svettig och andfådd jag blev av detta... Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , Rösta på mig

onsdag 4 december 2013

Skynda långsamt

Den lilla, lilla söta Fröken Fux, har så bråttom, så bråttom att det blir väldigt svårt för matte att öka tempot så där långsamt och successivt som veterinären föreskrivit. Dvs nu ska vi ha kommit till att kunna ha några travpass per runda, men annars skritt. Travpassen får dessutom inte vara för långa. Nästa vecka tror jag att jag kan lägga in lite längre pass. Och kanske en liten galopp? Men det är svårt att inte förhasta sig, när man har en häst som plötsligt VILL!

Precis som i förrgår, inleds dagens uteritt med att vara det som i min ungdom brukade kallas för "stallmodig". Med detta menar jag att hon försöker med att vägra gå, när vi börjar avlägsna oss från stallområdet. Jag säger till henne att jag tycker det är trist att behöva använda spöet i ett sånt här läge, men det är tydligen nödvändigt.
Sedan går hon fram resten av rundan. Väldigt fort, trippar hon fram längs skogsvägarna och har väldigt liten förståelse för gångarten som kallas skritt. Med visst besvär lyckas vi ändå hålla oss till den uppför hela den långa branta backen.
- Nu tar vi en liten trav, säger jag.
- Japp! Vild galopp var det ja! Den lilla nacken reser sig glatt men sturskt och manen böljar.
- Traaav, var det. Lugn fin trav...
- Vad säger du? Jag hör ingenting för jag har fullt upp med att galoppera snabbt och livligt!
- TRAV!!
- Hmpf. Okej då...

Med lite förhållningar går det att få en hyfsat fin och samlad trav i alla fall, där hon söker sig neråt då och då. Men i skritten trippar hon bara på och där finns ingen takt alls. Jag försöker jobba henne, särskilt  i nedförsbackarna, där hon bara ramlar på utan att bakdelen gör ett jota, utan bara hänger med. Men det är väldigt svårt att samla henne i skritt utan att hon studsar upp i trav. Jag vill ju heller inte samla ihop henne utan få henne till en avslappnad skritt där hon längre steget o sänker ner huvudet. Om jag känner henne rätt, så blir det svårt så länge hon har kvar så här mycket spring i kroppen! Spring som hon inte är mogen för ännu, om hon inte ska gå sönder igen.

Men hon blir aldrig svår, om man menar svår att hålla. Eller dum. Trots att hon snor åt sig lite galopp ibland, där det ska vara trav, så är den mjuk och fin och inte alls obehärskad och hon lyssnar på förhållningar. Jag tror att jag hade kunnat få henne avslappnad om hon hade fått både trava och galoppera lite mer först, så hon liksom hade fått det ur systemet. Men nu är det ju så, att vi måste ta det så här försiktigt...
Så vi trippar väl vidare ett tag till då. Och njuter av att hon är glad och ridbar! :-)

Rösta på mig

måndag 2 december 2013

I sadeln igen

Nu är det matte som varit krasslig ett tag, och är fortfarande. Har dock släpat mig till stallet för att mocka och promenera lite och i förrgår blev det även lite longering med lite trav och ystra skutt emellanåt! Men igår var jag helt däckad av min förkylning i lungor, bihålor och hals och var liggande precis hela dagen! Snäll Nina mockade och fixade mat åt Polly.

Idag sken solen ute på ett lätt frostigt landskap och jag VILLE, VILLE, VILLE! När jag vaknade första gången proppade jag i mig dubbel dos Alvedon, hostmedicin och näsdroppar och efter en lång frukost i sängen, så tog jag på mig paltorna och drog en mössa långt ner i pannan och gav mig iväg till stallet på darriga ben.
När jag mockat och fixat maten var jag alldeles genomsvettig och näsduken var full-använd. Att gå en promenad med häst kändes som en oöverkomlig ansträngning. Men en liten ritt kanske skulle gå bättre? Inte alls lika jobbigt för mig! Sagt och gjort. Äntligen i sadeln igen, för första gången på två veckor! Det var så mysigt att jag nästan blev frisk på kuppen!

Några små korta travpass blev det också. Fröken Fux hade väldigt bråttom och det är väl det som blir problemet här framöver: att få henne att acceptera att "skynda långsamt". Hennes omusklade kropp tål absolut inte av några ystra galopper ännu och superstressad trav med flat rygg är heller inget bra.Men jag tyckte det gick hyfsat ändå - väldigt rusande trippig start på travpassen, men gick bra att få ned i sansat tempo efter några steg. Men just nu är jag bara så glad att min kära lilla pålla är pigg och glad igen! Nu när jag kommit hem igen, så känner jag att jag nog trots allt inte är så frisk som jag kände mig på hästryggen. Ska nog svepa in mig i en pläd med något varmt att dricka nu. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , Rösta på mig

tisdag 26 november 2013

En möjlig lösning?

Jag sitter här och läser om olika stons olika brunster och hur jättekonstiga en del blir! Jag har ju aldrig haft någon speciell erfarenhet av ston och trodde att de tecknen jag sett på Pollys brunst enbart var dessa klara och tydliga: Hon blir mer kelen än vanligt mot mig och piper och kissar mot andra hästar och kelar med valackerna så man blir alldeles generad. Hur solklart som helst.

Men så läser jag alltså en massa fakta om stons olika svåra eller lätta brunster, både fackmannamässiga artiklar men även olika människors berättelser om deras stons underligheter vid brunsten. Och en enkrona ramlar långsamt ner. För de skriver om slöa ston, ston som brunstar året om, ston som stannar under ridning och "fryser fast" och vägrar röra sig, beskedliga ston som plötsligt gärna vill klämma fast matte mot väggen, ston som är allmänt griniga mot sadeln och mot att jobba i största allmänhet. Även ston som står och surar i ett hörn av hagen och matvägrar och tappar vikt.

Kan det vara så enkelt? Jag känner ju igen alltihop som jag räknade upp här. Inte för att det är nåt kul beteende, men i så fall är det ju ingen sjukdom i alla fall, utan bara något som får härdas ut med, några dagar varje månad...
Kan tyckas något pinsamt om man stallar in hästen på djursjukhus och gör dyrbara veterinärundersökningar, om hon bara brunstar! Men å andra sidan är det ju bra att veta att hon ser jättefin ut invändigt med. :-)
Jo, naturligtvis var ju korsförlamningen riktig, och den tillfälliga hältan. Men resten...

måndag 25 november 2013

Älgar och älvor

Strålande solsken och 8 grader kallt idag! När jag kommer till stallet klockan tre, finns det inte ett enda höstrå kvar i hagen hos Polly. Jag blir lite undrande så jag ringer N. och frågar när de fick lunch? Tänker att de måste ha fått ovanligt tidigt. "Halv ett", blir svaret. Det betyder att pållan har käkat upp 4 kilo hö/hösilage på mindre än 2½ timme! Bra jobbat, måste jag säga!

Såret på vänster bak är nu läkt och jag får tvätta och klena salva bäst jag vill, utan att hon bryr sig längre. I morgon ska hon få gå tillbaka till de andra på lösdriften. Men nu är det dags för den dagliga promenaden och solen skiner faktiskt fortfarande när vi ger oss iväg ut, men det syns inte för det är väldigt vad skymningen kommer fort! Inne i skogen springer vi nästan på en älg, men när jag hojtar på honom försvinner han med långa kliv. Polly tittar efter honom med spetsade öron och rest huvud.



Jag kan inte påstå att det ser särskilt snyggt ut med den rakade rutan på magen, men någon gång ska det väl växa ut igen...När inte pälsen skymmer, kan man faktiskt se var hon haft sin ink också! Det ser ut som ett svartbrokigt födelsemärke.
I skymningen bjuder sedan älvorna upp till dans över den frostiga vägen och sedan får Polly lite extra hö så hon ska stå sig tills kvällen. Klockan är fem och nu ska jag själv hem och äta lite.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,


söndag 24 november 2013

Trotsig, trots allt

Veterinären ordinerade ju Metacam, men eftersom hältan helt var borta dagen efter hemkomst från Slöinge, så blev jag lite trotsig. Varför ska hon gå på medicin nu igen om symtomen är borta? Dessutom, om hon går på smärtstillande, så märker man ju inte om det onda gått över eller ej! Jo, jag vet, det är ju även inflammationsdämpande, men svullnaden på hennes andra bakben hade också gått ner helt och hållet, när jag lindade av bandaget efter ett dygn.
Så ingen medicin i onödan, tycker jag. Jag har hämtat ut den, men den ligger bra i mitt svala skåp.

Hennes mat skulle också vägas under några dygn, så man kunde få svar på hur mycket hon äter/får i sig under ett dygn, i snitt. Så för att kunna göra detta, går hon i ensamhage igen, fast sida vid sida med Rasse, som blivit utvisad från sin pga elakhet mot de andra hästarna och också får gå själv.
Det visar sig att Fröken Fux knaprar i sig 12 - 13 kg hösilage per dygn plus ett kilo lucernpellets då, och det får väl anses rätt normalt. Frågan vi aldrig kommer att få svar på, är dock ifall hon får i sig det när hon går på lösdriften med de andra?

För att ytterligare lura i henne lite mer näring trots allt, så håller jag nu på med att blanda ut hennes hösilage med hö, för att vänja hennes mage vid detta. Hon kan ju inte få det på lösdriften, men hon skulle kunna få det på natten och får då i sig mer näring, men ändå äta samma mängd. Men hon får 5 kg på natten nu istället för 4 och det är då slut på morgonen!

För övrigt är hon pigg och glad, men längtar tillbaka lite till sin flock på lösdriften. Idag har vi både varit en stund i paddocken och gått på volter och sedan gått ut en längre promenad i solskenet som inkluderade både lite trav och lite longering på volter där hon fick öva på att byta varv på volten, samt ryggning i backe. Allt gick så bra så! Ska fråga veterinären på onsdag om jag kan börja rida?

När hon släpptes in i morse, så berättade Mikaela att hon tog henne och Rasse samtidigt och hade öppnat Pollys boxdörr och släppte därför henne när hon kom till stallgången för att hon skulle gå in själv. Men istället hade Polly gått ner till hörnan med redskap och ställt sig att undersöka dessa och hade ingen brådska alls in i boxen! Ha ha, det är så typiskt henne! Om hon får en chans till att göra vad hon vill, så måste hon genast kolla runt på sånt som hon aldrig får annars! :-)



onsdag 20 november 2013

Fantastiskt Fin Magsäck!

Efter en plötslig hälta ovanpå allt annat, så fick Polly komma in på Slöinge djursjukhus för undersökning. Detta var väl ingenting som Fröken Fux tyckte var så där jätteroligt.

Åt hältan gjordes i och för sig ingenting mer än att konstatera den, för de ville "ta en sak i taget". Så de ägnade sig åt ordentliga undersökningar av buken och tarmarna.


Polly fick massa lugnande och muskelavslappnande och fick stå i en liten spilta och bli av med allt hår på magen inför ultraljudsundersökningen. Matte fick stå och hålla upp det allt tyngre huvudet och då och då hoppade hon till när hon plötsligt vaknade till efter att ha somnat! :-)
Ultraljudet och den övriga rektala undersökningen visade inga konstigheter alls, och det var ju bra! De tyckte heller inte att hon var "bukig" utan hon har helt enkelt den formen på magen tack vare hennes välvda revben. Bra, då har jag även veterinärens ord på det om någon kommenterar igen...


Sedan fick stackars Polly stå i ensamcell över natten där, eftersom de skulle göra en gastroskopi på henne idag och det skulle vara efter 18 timmars fasta.
Den undersökningen visade att hon har den finaste magsäcken de sett någonsin och hon blev väldigt glad när jag kom och hämtade henne vi fem tiden och hon fick komma hem igen!

Nu ska hon gå på Metacam igen en vecka för att se om hältan går över och sedan ska vi tillbaka igen om 14 dagar, för att undersöka bakdelen. Hon fick även en foderstat att följa för att lägga på sig och muskla sig - men det är ju så hon har ätit hela tiden! Jag förstår inte varför de tror att hon plötsligt ska bygga på sig nu, när hon inte gjort det innan? Men okej, vi får vänta och se vad nästa undersökning ger då...

fredag 15 november 2013

Hoppfullt

Hon har lite ont i magen, lilla gumman. Tycker INTE om när jag ska spänna sadelgjorden. Hon hade en kort sådan period i somras också och även om jag då skyllde på en eventuell brunst, så tror jag i efterhand inte att det var det.
Magsår, skriker en liten röst i bakhuvudet. Magkatarr kan ju även ge svullen mage. Åtminstone om man är människa! Men eftersom hon inte alls är petig med maten utan äter det mesta med mycket god aptit, så hoppas jag ju att det bara är i begynnelestadiet/lindrigt och att det ska ge med sig i takt med att hon bättrar på sig...
Jag står och masserar magen lite lätt idag, där alldeles vid sadelgjordsläget, och det tycker hon visst är skönt. Först står hon bara stilla och sedan börjar hon gäspa... ;-)

När väl gjorden är dragen ger vi oss iväg och efter att vi lämnat hela stallområdet med hagar bakom oss och separationsångesten släppt - ha ha - så är hon så pigg och positiv att rida! Vi ökar på travpassen idag, på Pollys begäran. Inte längden av dem, men antalet. Och det blir mycket uppför idag också.
På slutet av rundan kaxar hon till sig ordentligt. När hon inte får trava i en lång nedförsbacke (Duh! Där travar vi väl aldrig!?) så börjar hon takta på tvären och knycker hårt med nacken för att komma iväg. Det behövs en rejäl halt för att få henne att lyssna.

När vi sedan närmar oss den där trädstammen som ligger över vägen, så tar vi trav strax innan och hon bjuder för första gången på riktigt mot ett "hinder" och hoppar så mjukt och fint över det och landar i galopp ett par steg! Så himla kul, för alla de gånger jag testat med låga hinder i paddocken, så har det varit sakta och orytmiskt och ytterst motvilligt och så nära hindret som möjligt. Men nu tog hon sikte och VILLE hoppa! :-D
Nu ingår ju inte hoppning i den här långsamma upptrappningen av motion som jag håller på med. Inte alls! Men eftersom jag fått erfara att hon ändå hoppar just där, fast från skritt, så tyckte jag att det var bättre att hon tog det i trav. Och det är inte högt alls, gissningsvis en halvmeter...

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

onsdag 13 november 2013

Jagad av en stormvind

Idag får jag ett sms från veterinären, som skriver att provsvaren på lever, njurar och muskler visar bara normala värden och det är ju något att vara glad åt! Kvar står bara den ovanliga anemi-sjukdomen, vars provsvar ännu inte hade kommit.Vädret är härligt - dvs uppehåll och t om en gnutta sol - även om det kommer rejäla vindbyar då och då. Idag ska det bli ridning igen. Igår blev det ju bara promenad och lite småövningar i grimskaftet i paddocken.

Jag kommer till stallet och kastar en blick in i boxen och stönar svagt. Varför kan hon inte sova på nätterna? Eller finns det en anledning till varför allt ska finfördelas och spridas ut? Dessutom vet jag att det finns minst lika mycket begravt, som det som syns på ytan... Men det får vänta till efter ridturen.



Så ska den lilla hästen hämtas in från hagen. Jag hade ju tänkt att hon skulle komma själv, så jag slapp att gå och byta om till stövlar. Men icke. Som synes är hon fullt upptagen med viktiga saker som att äta, trots att hon är väl medveten om att jag står där och ropar. Pompe kom istället och erbjöd sina tjänster, men jag bara klappar lite på honom och fortsätter förgäves ropa på Polly. Det blir till att klafsa i leran för matte.


Idag är det spännande och möjligen lite farligt överallt. Till att börja med gör hon stor sak över de stora djupa vattensamlingarna som hon måste gå igenom redan i början av turen. Att hon har gått i detta vatten flera gånger förut med mig vadandes framför, gör inte det mindre farligt. Sedan är även det omkullfallna trädet ytterligare en anledning till att vilja vända tillbaka. Men därefter går det hela bättre och takten blir lite raskare. Tills vi kommer till en ensam cykel med orange barnstol på, som står parkerad jämte banvallen. FNORK!!

Efter detta bestämmer jag plötsligt att vi faktiskt kan börja med de där små korta travpassen redan idag istället för på fredag, som är dagen då det gått en vecka med skrittpass. Jag tror att hon är jätteredo!
Sagt och gjort! Vi tar två korta en-minuterspass och det går muntert tillväga, med sviktande steg. Det kommer ett par rejäla vindbyar bakifrån och de är väldigt läskiga och vi måste springa sidvärtes ett tag där. Hon hade väldigt gärna fortsatt att trava, men nu ska vi svänga ner åt "Ivarssons-rundan" och det är ju också en rolig väg tycker Polly, som glatt knatar på.

Vi kommer till den kullblåsta granen som blockerar vägen och det tycker hon är lika roligt som sist, när vi kom från andra hållet. Märklig häst! Jag låter henne gå fram för att se vad hon tror att hon ska göra...
Hon går raskt ända fram till granen som ligger där med alla sina grenar, säkert ett par meter högt. Hon går åt vänster och åt höger och hittar ingen öppning men kan ändå inte stå still och vill inte vända om.
Jag vet att N. har ridit förbi här, genom snåren upp över kullen till höger och jag kikar efter en lämplig väg. Hmmm... Där eller där..? Usch, det är farligt mycket grenar och vegetation och lerhålor och branter, jag tror jag hoppar av. Sagt och gjort, jag klättrar före och hon efter. Hon har jättebråttom medan jag nästan har svårt att hålla mig på fötter i det dåliga underlaget, men ner kommer vi på andra sidan och nu hoppar hon nästan jämfota av upphetsning!

Vi traskar vidare en bit och så kommer det en vindby till och Fröken Fux flyger fram med en väldig fart och glor omkring sig med dramatisk blick och undrar vem som jagar henne?!
Jag sitter upp igen från en lämplig grästuva och sedan blir det ytterligare ett par korta travpass och resten av hemvägen har hon så bråttom så bråttom sååå.... Jag lyckas inte riktigt samla skritten utan det är ett enda racer-trippande! Och den farliga trädstammen nära stallet? Den hoppas det glatt över på väg tillbaka! :-)

Till vänster är som hon såg ut veckan efter hon kommit till mig i vintras. Avmagrad och dan, av för mig okänd orsak. Kortet till höger tog jag idag. Med tanke på hennes "fallbacks" hon haft under den senaste månaden, då hon först tappade allting igen (muskler och hull) av okänd anledning och sedan korsförlamning ett par veckor senare, så tycker jag ändå att hon ser mycket bättre ut nu än i februari!!
Nu hoppas vi bara att kurvan ska gå stadigt uppåt, i takt med långsam ökning av motionen, en dag i taget!

Här är det stallkatten Klumpe som har en gosestund på Ronjas rumpa, klappad av Felicia.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,




måndag 11 november 2013

Sällskap med svårigheter

Idag skrittade vi bort till grannstallet, där vi skulle få sällskap på skrittrundan av Ulla på sin häst Happy. Allt gick helt enligt planerna, lugnt och sansat, fram tills dess att vi lämnade paddocken gemensamt efter att först ha gått runt där ett par varv.
Då trodde Snorkfröken av någon anledning att NU! NU skulle något alldeles enastående ovanligt hända!
Hon krullade ihop sig som en kanelbulle, gick i piaff och kändes som om hon skulle antingen lätta från marken eller explodera varje gång jag släppte efter lite på tygeln! Efter en stund gick det inte ens att gå rakt fram, utan hon taktade med schvung sidledes hela tiden. Matte blev så till den milda grad skärrad över detta att hon satt av och ledde den överambitiösa hästen ca hundra meter, förbi hagen med den ystra ponnyn och förbi bäcken. Sedan kändes hon mera sansad och jag satt upp igen.

Resten av rundan skötte hon sig exemplariskt och så småningom skildes jag och Ulla åt och jag red hemåt. Men vid det här laget var Fröken Fux helt enkelt utled på att skritta. Här kom vi till så många fina galoppsträckor och backar - och så får hon bara skritta!! Ett par gånger låtsades hon inte förstå alls, utan fattade helt sonika galopp rakt upp och ner, när vi svängde vänster upp för en backe. Jag gav efter en liten liten aning, så tillvida att hon fick trava en halv minut och galoppera, samlat uppför, cirka 7 - 8 galoppsprång. Sedan fick det faktiskt räcka, vi skulle ju följa veterinärens ordination, vilket innebär skritt ca tre dagar till innan vi tar små korta försiktiga travpass...

Sista biten innan stallet, gick det väldigt brant nedför och massor med stenar och hålor och elände så där satt jag av. Jag brukar leda henne där i vanliga fall också, men då går hon lite mer sansat än vad hon gjorde idag. Hon lyssnade visserligen på förhållningarna varje gång, men när hon väl skulle gå igen så fanns det liksom ingenting som hette lugnt eller försiktigt. Hon höll på att ramla på riktigt flera gånger och när hon skulle hoppa över trädstammen fick hon sån fart att hon höll på att kana på rumpan på en stor sten efteråt.

Kan undra hur det blir den första gången hon får lov att galoppera nu efter allt skrittande??

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lördag 9 november 2013

Inpackad

I ösregn och motvind blev det ännu en skrittrunda idag. Själv var jag inpackad i regnkläder från topp till tå så det var rätt okej ändå, även om Polly hade en del åsikter om motvind och regn i ansiktet...
Ett nedfallet träd blockerade den tänkta rundan, så det blev till att vända, men vi hade ju hunnit halvvägs så det blev ungefär lika långt ändå. Det blev väldigt piggt där på tillbakavägen ett tag och Polly kunde inte förstå varför hon inte fick galoppera fort hemåt!? Härligt att hon är pigg i alla fall!

fredag 8 november 2013

Promenad med utsikt

Idag blev det promenad med utsikt och det kändes roligt som omväxling! Men visst är det konstigt att stockar och granruskor inte alls är samma sak om matte sitter på ryggen som när hon går framför, ha ha!


Sedan hade vi en liten mysig stund i stallgången: Fuxan får morötter och matte kratsar hovar och gör rent täcket från bajs, samt klistrar på en lagningslapp på hålet som den sura skimmel-märren i hagen har gjort. Sedan får Polly gå ut igen och jag mockar boxen.

onsdag 6 november 2013

Konvalecenten

Eftersom vi haft nedfallna telefonledningar här efter stormen, och med dem ett icke existerande Internet, så har jag ju inte kunnat uppdatera här på ett tag, så det här blir en rask uppräkning bara, mest för att jag själv vill ha lite olika datum att gå tillbaka till ifall det skulle behövas. Främst för Pollys krasslighet och rehabilitering.



 

Måndag var dag tre med Metacam.
Hon verkar tillfreds med sig själv och att få stå inne på nätterna i ruskvädret. Särskilt som det blev storm och ösregn i natt. Dock är det svårt att säga hur hon hade varit om hon inte gått på smärtstillande.

Tisdag; dag fyra med Metacam.
Ruskvädret fortsätter. Jag ringde och pratade med veterinären idag. Hon lovade höra av sig i början på nästa vecka för återbesök och nya blodprov.
Jag fick också foder-råd att rätta mig efter framöver. Vi ska göra analys på hösilaget först nästa månad, för  det som vi får från och med då är från andraskörden som gjordes rätt sent (september) och har lägre näringsvärde än nuvarande.
Men jag ska ge Kraft Groov 90 som kraftfoder, eftersom det är det som har lägst andel stärkelse. För stärkelseintaget måste reduceras eftersom korsförlamningshästar oftast är väldigt känsliga för stärkelse och insulin. Hon behöver egentligen inte kraftfoder alls, utan det räcker med ett par deciliter bara för att ha något att blanda det andra med. För övrigt ska hon få mineraler med vitaminer, särskilt E-vitamin och selen är viktigt. Olja är också viktigt och bra, så det ska hon fortsätta med. Om höet inte är tillräckligt näringsrikt bör hon då också få lucern som tillskott, eftersom det är grovfoder och protein som de bygger muskler och går upp av.

Så skall hon promeneras med varenda dag nu någon dryg vecka. Sedan ska hon skrittas i åtta - tio dagar, innan jag kan börja med små korta travpass... Så gör vi det någon vecka innan vi ökar på dem något och så småningom även galopp. Om drygt en månad är det meningen att hon ska kunna ridas som vanligt. Dvs om inte proverna visar på något dramatiskt eller något annat hemskt händer. Det kan dock behövas fler undersökningar för att få reda på varför hon inte vill muskla sig - om hon fortfarande inte vill göra det.
Och hon måste alltid både värmas upp länge i början av ett pass och varva ner ordentligt efteråt innan hon ställs in. Naturligtvis får hon inte bli kall heller, särskilt inte om hon är det minsta svettig. Så det är täcke på, som gäller nu i stort sett dygnet runt i denna årstiden. Hon har ju haft extra varmt nu den första veckan, men nu har hon ett 200 grams med hals.
OCH det är väldigt viktigt med rutiner, för väldigt många hästar som har fallenhet för korsförlamning, särskilt om de bär på en inre stress eller oro. Det finns hästar som varit vana att alltid gå först från stallet ut i hagen och den dagen som de av någon anledning inte fick det, så fick de ett anfall av korsförlamning!



Ja jösses vad man undrar hur hon har haft det i sitt tidigare liv i Polen och under alla sina transportresor!

Just nu är det omöjligt att säga vilken sorts korsförlamning hon drabbats av, för det finns olika sorter. Förhoppningsvis kan blodprovet tala om det. Men det finns ändå vissa gemensamma regler som man man kan rätta sig efter.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
När det gäller korsförlamning finns det
* Akut sporadisk korsförlamning
* Kronisk korsförlamning

Kronisk korsförlamning delas in i två grupper:
RER - Recurrent Exertional Rhabdomyolysis (drabbar ofta fullblod, varmblodiga travare, araber)

Drabbar ofta ungston. Är ärftligt med 50%. Symtomen kan variera. Man spekulerar i om elektrolytstörningar och selen/e-vitaminbrist kan vara en orsak. Diagnos ställs via blodprov (ASAT/CK).

Strategier:
* Töm glykogendepåerna med snabba intervaller t ex varannan dag, eller minst var tredje, genom att dra på i 5-600 meter tills pulsen ökar ordentligt. I övrigt kan träningen vara lugn eller normal.
* Utevistelse så mycket som möjligt
* Reducera stärkelseinnehållet i fodret, stärkelsen bör inte överstiga 20 % av energibehovet
* Ge extra fett i foderstaten, gärna 20 % av energibehovet
* Salt
* Selen/ E-vitamin


PSSM - Polysacharide Storage Myopathy (drabbar ofta quarterhästar, varmblod, arbetshästar)

En glykogenupplagringssjukdom som sannolikt är ärftlig. Symtomen kan vara lindriga (stelhet, oro, sträcker ut sig, skiftande hälta, osv) såväl som kraftiga (klassiska korsförlamningssymtom). Märks ofta då en unghäst sätts i träning. Dessa hästar kan bryta ned glykogen för energiproduktion i muskeln, de är extremt insulinkänsliga då de tar upp mycket glukos från blodet till muskelcellen. De ackumulerar normalt och onormalt glykogen i typ II-muskulaturen. Diagnosen kan ställas genom muskelbiopsi och arbetstest.

Strategier:
* Ta drabbade individer ur avel.
* Träna drabbade hästar regelbundet.
* Daglig utevistelse.
* Försök välja ett grovfoder med högt näringsinnehåll och uteslut spannmål och betfor.
* Utfodra med fett (tex 475 majsolja blandat med lusernpellets till 500 kg häst).
* Salt
* Selen/ E-vitamin
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Onsdag.
Polly får en alldeles egen box av sin snälla matte, ifall hon nu tänker fortsätta med att vara en sådan känslig häst. Så nu får matte inse att det där med att mocka, inte kommer att vara någon tillfällig sysselsättning utan ett livslångt arbete. Men jag undrar så, vad i hela världen hon sysslar med på nätterna? Sover hon inte alls?
Det ser ut som om hon höll på med breakdance, eller nån slags centrifug-lek! Allt bajs är kluvet i småbitar och jämnt fördelat över hela boxen, väl inblandat i spånet. Ifall man hittar några enstaka hela bajskorvar så har man tur: De flesta är så små att de faller mellan pinnarna på grepen. Sedan äter hon på väggarna runt omkring sig också. De nymålade boxarna... Hennes är snart redan helt förstörd. Men när man ser henne när hon får komma in och äta i sin box, så ser hon så förnöjd ut sååå!


Annars var vi ute på vår första promenad idag, lillgumman och jag. Söt, glad och positiv och gjorde stoooora ögon över ett träd som fallit över stigen under stormen. Men det kunde vi bara kliva över. (Det är en trädstam som i bättre väglag (= torrare) med fördel kan hoppas över i framtiden. Om den får ligga kvar!)

Torsdag.
Mocka, promenad i ösregn, medicin

Fredag.
Sista dagen med Metacam. Riktigt lång promenad idag, med bara lite regn.

Lördag.
Det gick lika bra att promenera idag utan smärtlindring. Skönt.

Söndag.
Vi hade turen att promenera mellan två ösregn idag! Jag hade mitt pek-spö med mig på turen idag och vi gjorde ett stort antal halter, ryggningar, volter och sidvärtes och vändningar. Det tog ett par gånger i början, innan hon fattade att hon skulle lyssna på mig idag, och inte bara följa efter som en hund. Hon gick nästan in i mig bakifrån en gång, och bara seglade rakt förbi en annan, när jag stannade. Men då fick hon genast rygga några meter och sedan fungerade det bra och hon verkade tycka det var kul att det faktiskt hände något under promenaden idag! Och efter varje gång jag berömde, så försökte hon glatt mumsa i sig handtaget på spöet...! Jag hade ju glömt morotsgodiset i bagageluckan, så det fick bli ett besök där när vi kom tillbaka. Men då var det plötsligt väldigt svårt att backa, eller över huvud taget stå still på avstånd, när matte skulle öppna bakluckan på bilen! :-)

Måndag.
Blev en promenad i beckmörker ikväll, med ficklampa som kastade längs skuggor mellan trädstammarna. Spännande! Fast kanske mest för mig...

Tisdag.
En hel timmes promenad idag.
Solen sken när vi gick så jag hade ingen regnjacka på mig, vilket var synd. Men... man kan ju inte bli mer än blöt! Förra gången vi gick den här vägen, så bar hon med sig en granruska i munnen säkert hundra meter, ihärdigt ruskande på huvudet för att den skulle gå av. Då hade jag inte mobilen med mig, så jag tänkte att hon skulle göra om samma sak idag... ;-)


Onsdag. Idag kom veterinären på återbesök och fick med sig tre rör med blod från Palencjas vackra hals. Hon som inte sett Polly på ungefär tre veckor, tittade både två och tre gånger och sa sedan att "jomenvisst har bukigheten minskat! Att hon tappat muskler och behöver lite mera fett, ser ju vem som helst, men hon är faktiskt inte lika bukig som förut."
 
Det var så skönt att höra, för när man ser henne varje dag, så är det inte så lätt att se. Ena dagen tycker man att magen har krympt och nästa tänker man att man har inbillat sig. Men nu ska hon utredas mera. Dels ska vi förhoppningsvis utesluta en sorts anemi som mest finns i öststaterna. Dels ska vi försöka fastställa vilken sorts korsförlamning hon haft och även hur pass förstörda hennes muskler är. Så får vi ta ställning till de svaren innan vi bestämmer nästa steg. Sedan blev det den sedvanliga promenaden, i tilltagande regn, genom vått högt gräs och klättring över branta mossbeklädda kullar. Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

måndag 28 oktober 2013

Inför stormen

Klass 3 varning är utfärdad. Storm - möjligen orkan - är i antågande och det har ösregnat hela dagen. Hagen ser riktigt äcklig ut. 




Hästarna får inte riktigt plats i stallet eftersom vi är flera som bara hyr lösdriftsplats. Men Fröken Fux som ju är lite krasslig har fått förmånen att flytta in ändå under någon veckas tid på vetrinärens inrådan. Men nu är stallet jättefullt!




Roy har tillfälligt fått flytta in i foderrummet som röjts ur för hans skull, medan Polly får stå i hans mer lättillgängliga. Hon tackar och niger.




Eftersom det regnat in framtill under Pollys täcke, så får hon prova ett med hals. Men det är en liten aning stort, så jag tror inte att hon vill ha det, hi hi.



söndag 27 oktober 2013

Utbryterskan

Först åker jag och hämtar upp resten av halmen. Får två extra balar som jag knör in i min lilla bil, dvs fem balar till idag.
Åker till min lilla Pålla, som så fort hon ser mig stiga ur bilen, börjar springa runt runt i sin yttepyttehage.
Jag gör i ordning hennes pyttemat (1 1/2 dl kraft, en skvätt linfröolja, lite mineraler, lite B-vitaminer, en stor morot plus hennes Metacam) och går till henne i hagen och säger varsågod, och hon slickar omsorgsfullt hela hinken, så inte en enda smula skall finnas kvar.
Sedan går jag tillbaks mot stallet - jag har bl a tänkt mocka. Då brakar det till bakom mig och - "Hallå, du glömde mig!" - Polly kommer rusande rätt igenom tråden med plaststolparna släpande efter...


Det blir istället att ställa in häst i box, samla ihop stolpar och leta upp nya/fler, samt tråd och bygga en ny yttepytte hage. Nu tar jag ett hörn av en annan hage i direkt närhet till de andra hästarna. Så ska vattenbaljan flyttas o fyllas på igen och hö resp halm packas för morgondagen och i boxen till kvällen. Samt mocka boxen, ja... Polly tas ut i gången och får lite luft på kroppen en stund när hon befrias från sina två täcken för att bli lite borstad.

Nu går hon (förhoppningsvis) i sin nya hage och jag har spenderat en rolig (inte) timme med att dammsuga och plocka bort halm från hela min bil. Sätena bak är ju fällda och det som varit underlag för halmen är typ filt-tyg. Det blir många svordomar där en stund.

Det blåser rejält ute och imorgon kväll ska stormen komma, som förresten alldeles nyss blivit uppgraderad till orkan!

lördag 26 oktober 2013

What goes up must come down...

Jaha. Dagen efter senaste inlägget - alltså igår - longerades lilla pållan nån halvtimme. Hon var glad och positiv, även om hon nog hellre hade sprungit i skogen än runt i en paddock.
Efteråt fick hon sin dagliga ranson med mat, dvs sin lucern som proteintillskott för att gå upp i vikt, betfor för energi och näring för tarmfloran, mineraler och Kraft kraftfoder. Hon fick låna en box att stå och äta i.
Jag har följt rekommenderad mängd giva per 100 kg häst och utfodringstillfälle, och gett lite i underkant av maxdos, men har ändå tyckt att det sett mycket ut. Men eftersom jag fått reda på att hon fått alldeles på tok för lite kraftfoder innan, så var jag ju inte van vid att se sådana doser.

Polly högg in med god aptit och allt kraftfoder slank ner eftersom det låg överst, men hon orkade inte äta upp all lucern/betfor ikväll . Jag väntade länge, men gick sedan in till henne för att sätta på täcket. Tyckte redan där att det var nåt som inte stämde. Hon stod så konstigt och hängde. Jag ledde ut henne till hagen och hon promenerade så långsamt tätt efter mig. Väl inne i hagen stannade hon kvar hos mig och jag stod och klappade en stund. Sedan vände hon och gick inåt hagen med en bakskank som knappt gick att röra och hela rörelseapparaten var väääldigt stel och långsam, men mest bakbenet! Jag stirrade misstroget efter henne. Så stannade hon och stod still. Hon hade ont!!

Det blev att gå och hämta henne igen, fråga försiktigt om hon ville vara så snäll att gå tillbaka till stallet igen? Sakta och försiktigt?
Fyrtiofem minuter senare på fredagskvällen (varför händer alltid allting på fredag kväll eller på helgen????) kom veterinären och höll med om att det med största sannolikhet var korsförlamning, men det var tur att det upptäckts i ett så tidigt stadium. Hon fick B-vitamin och metacam direkt i blodet och kommenderad boxvila på nätterna och yttepytte hage på dagarna, ca två boxars storlek. Varmt täcke, gärna dubbelt om det är kallt eller ruskar ute. Tag bort i stort sett all extra mat utom 1 - 2 dl av kraftfodret för att bibehålla tarmfloran och bara 3 kg höensilage tre ggr per dygn. En dos metacam om dagen i sju dagar, som jag kan ge henne i maten.
Om några dagar kan jag möjligen gå kortare långsamma promenader med henne och om ca tio dagar kanske ut och skritta lite. Sedan blir det till att öka motionen vääääldigt långsamt och göra en riktig foderstat.

Och hoppas att inte musklerna tagit för stor skada.



 Idag har jag:
1) Hämtat ut Metacam på apoteket och åkt och givit detsamma till häst ihop med 1 dl kraftfoder och en morot. Pållan slickade hela hinken på jakt efter mer - hon tyckte väl att mängden mat var i minsta laget.
2) Gjort en yttepytte hage i en annan hage, där hon nu får stå i ensamhet igen. Inte särskilt populärt. Hon kan se andra hästar, men de är ju så lååångt borta!
3) Satt på henne ett filttäcke plus ett 300 g vintertäcke med halvhals ovanpå.
4) Åkt runt i halva kommunen på jakt efter någon som säljer foderhalm. Fick napp till slut och fick plats med två balar att ta med mig på en gång - resten hämtar jag i morgon. (Har funderat på att byta min lilla bil mot en traktor med kärra.)
5) Blandat i halm i hennes hö för att dryga ut det, eftersom hon ser jätteledsen ut när höet är slut och det är flera timmar kvar till nästa mat-dags.
6) Förberett höpåsar för frukost, middag och kväll, samt mockat och lagt kvällshöet i ett fodernät och hängt upp i boxen.
7) Pratat lite extra med Pållan och kliat pannan och bakom öronen och beundrat hennes trollflätor som var extra många och fina idag.

Nu är jag hemma och förfasar mig lite över tanken på att hon kanske haft (obehandlad?!) korsförlamning förut och fått sin muskulatur förstörd? Vad vet jag? Tänker på det jag fick veta om att hon tydligen var på gränsen till vanvårdad vintern 2011 - 2012 innan ägaren ringde efter hjälp och hon kom till Dana stuteri. Vem vet? Ägaren hade tydligen varit sjuklig, ingen red/motionerade henne eller de andra hästarna där hon gick. Men han kanske slängde ut en jäkla massa mat på oregelbundna tider?
Ja detta kan man ju aldrig få veta, men man kan ju ha i åtanke när det gäller att "bygga muskler". Det kan hända att hon inte kan bygga muskler som alla andra. Det kan hända att man måste skynda väldigt långsamt med det och tillsammans med en noggrant uträknad foderstat. Och inte förvänta sig stordåd av henne. Någonsin.

Jag har tagit kontakt med Emelie, en hästkunnig tjej som bl a vet en massa om foder. Hon ska hjälpa mig med en foderstat framöver. Jag kommer att vara jätteglad om hon bara tillfrisknar så hon inte har ont längre och att hon kan lägga på sig såpass att hon orkar med att bära omkring med mig på lite skogsturer. Ska även be Emelie om ett litet träningsprogram för "svaga hästar."



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

torsdag 24 oktober 2013

Skrittur...

I förrgår hade vi en trevlig skrittur tillsammans. Hon verkade positiv och glad och föreslog själv en liten trav och det kändes ju bra. Idag tog vi en vända igen. Hon traskade lydigt och glatt på uppför långa backen och jag sjöng högt hela vägen, för alla älgar i skymningen.

När vi hållit på sådär sisådär tjugo, tretti minuter, tyckte Fröken Fux att nu fick det väl ändå vara nog med skrittandet! Okej då, hon fick väl trava lite då. Och det dröjde inte många steg innan hon fick övertalat mig till en galopp också! Men ändå, hela tiden så snäll och lyhörd och väntade på tillåtelse innan hon for iväg! Men sedan flög hon minsann. Mjukt och snabbt flög hon fram över marken med alla sina tappade muskler, så lätt som ingenting. Skänklar användes över huvud taget inte idag!
Sedan tvingades hon ju att skritta rätt mycket i alla fall och vi har väl en del att jobba på där nu ja - tripp tripp tripp, fort fort!
Men även kort galopp funkade. Så mjukt och fint så man blev alldeles rörd. :-)

Hoppas hon inte förtog sig nu bara och att det inte var en engångsföreteelse, för idag var hon verkligen supermysig att rida! Vågar man hoppas att det "bara" var mask hon hade och att hon är fri från dem nu?

måndag 21 oktober 2013

Jaså är det hääär ni är!

Efter tre dagar i avskildhet fick Palencja idag komma tillbaka till flocken, som vistats minst femtio meter ifrån henne under den här långa tiden! Det var gnäggningar från alla håll när vi först passerade hagen för att ta en liten promenad i ösregnet och sedan när hon kom tillbaka för att serveras en massa mat inne i stallgången.

Hon kissade genast välkomnande åt Ruffe som mötte i grinden (efter att han fick kört bort Roy, som trodde han hade en chans...) Det är tur att det finns en så stor och stark - 184 över manken - ledare för flocken som man kan fjäska med en stund! ;-)

Lägg märke till den sura grå märren som dyker upp till vänster i bild, någon minut in i filmen. Hon är dels en grinkärring i största allmänhet som gärna vill bestämma, men säkert är hon svartsjuk också!
Polly tuggar upprepat åt Ruffe för att riktigt visa honom vilken undergiven liten försvarslös kvinna hon är och han faller naturligtvis för det. Och liten är hon ju - även om hon inte står bredvid en sådan jätte som Ruffe - särskilt nu när hon magrat av och tappat alla muskler igen...



Veterinären har dock inte fått svar på proverna ännu. Det är ju min förhoppning annars, att hennes tillstånd skulle bero på en massa mask i tarmarna och att det här medlet skulle ta dem. Även om jag inte kan se att något kommit ut med träcken? Men om det är ägg, kanske man inte kan se dem? Men naturligtvis kan blodproverna visa på andra otrevliga saker också. Men dåliga värden på något är ju i så fall ett symtom som i sin tur beror på något. Som man ska hitta orsaken till. Det värsta är väl på sätt och vis om alla prover är jättebra och ingen mask finns, för vad ska man då gå på? Hoppas svaret kommer senast torsdag, som de sa i Slöinge.

söndag 20 oktober 2013

Uttråkad

Två lätt uttråkade pållar som är satta på undantag av olika anledningar. Det regnar och är +4 grader. Tur att de åtminstone kan snacka med varandra över tråden.
En hink med kraftfoder och lucern smakar smaskens och jag lovade  henne en promenad i morgon förmiddag. Sedan ska hon nog få gå tillbaks till de andra, i den vanliga hagen, så jag kan mocka denna.

Hon gillar att utsmycka manen, lilla Pollyanna. Slingor har hon ju redan och trollflätor är det var och varannan dag. På sommaren blir det även sådana där små små kardborreliknande bollar och nu är det dags för lite pinnar och höstlöv, chict instuckna i flätorna! :-)