När jag kom till hagen för att ta upp henne till stallet en sista gång, så kom hon springande - och haltande - för att möta mig!! Hela vägen gick hon så snällt och raskt bredvid mig och ville inte stanna och beta en enda gång. Istället tryckte hon kärleksfullt sin mule mot min sida, mot min nacke eller mot min kind - var hon kom åt - då och då. Jag grät oavbrutet.
I stallet fick hon gå in i sin box. Där fick hon tre stora morötter och en hink med uppblött lusernpellets med extra mycket kraftfoder. Hon mumsade och åt. Efteråt stod vi och kelade länge och hon tryckte mulen mot mitt ansikte.
Sedan kom veterinären.
Sedan fick hon en lugnande spruta.
Sedan lämnade jag stallområdet.
Jag har fortfarande inte riktigt förstått. Tror stundtals att det bara är just nu. Ett tag. Att snart kommer allt att vara som vanligt igen.
Ajö, älskade älskade lilla Palencja, Snuttefia!!!!!
Livet känns så orättvist ibland. Så mycket som jag förstått att du har älskat denna varelse så känns det mer än orättvist. Ibland tänker jag att man inte borde ha djur eftersom sorgen blir så stor när man mister dom. Men det vore ett torftigt liv och man får älska och minnas den tid man har tillsammans. Jag som hade sett fram emot att få träffa henne nu när jag kommer ner. Jag gråter med dig. Kram!
SvaraRadera