Olika stora granar

Det skulle bli en längre runda idag. Det var längesedan vi red åt det hållet nu, så allting där var ju lite farligt. Fröken Fux var på helspänn hela tiden och vägrade i det längsta att passera hemska vattensamlingar vid sidan om vägen i en hage. När det ändå väl var gjort, så andades hon ut efteråt så jag tror hon krympte flera centimeter.
Sedan blev det ett glatt litet hopp över en liten nästan platt liggande gran och galopp uppför gräsbacken. Ett välplanerat, högt bakutsprång på raksträckan och sedan, efter kurvan, blev det tvärstopp då vi plötsligt hade en grön vägg på ca två meters höjd framför oss. Den granen var liiite för hög att hoppa över, så det blev tyvärr till att vända.

Fröken Fux var däremot upplivad och tanken på att vi nu tydligen skulle hem igen, fick henne att lägga i högsta växel. Vilket i sin tur yttrade sig att vi tog oss fram på tvären, eftersom matte höll igen. När vi väl passerat hästhagen innan Århult, tog vi en galopp och Pollys hela kropp skrek "jippiii!! Full sula hem!!"
När matte då höll till vänster där vägen delade sig, så blev det tvärstopp igen. Det krävdes en halv minuts övertalning av häst att detta faktiskt var rätt, innan vi kunde vi fortsätta. Men då blev det i gengäld trav och galopp hela vägen ända upp till Fällesåsen och då var hon till min stora glädje faktiskt en aning trött! Hon flåsade en liten stund och sökte sig långt nedåt med huvudet. Men tröttheten återhämtade hon sig väldigt snabbt ifrån! :-)

Det blev trots allt en och en halv timmes givande ridning idag, men jag hoppas de fraktar bort den där granen snart, för det vore kul att kunna ta den rundan också... Alternativet är 1 1/2 kilometer på asfalt istället för den där härliga galoppbacken, och det känns inte alls som ett lockande alternativ.

Rösta på mig

Skogen lever

Idag är det lite läskigt ute. Inte nog med att det  tar i att blåsa nåt alldeles väldigt när vi ger oss iväg, utan det visslas väldigt högt och konstigt inne i det första skogspartiet. En bil står parkerad bakom kröken och en kille lutar sig mot dörrkarmen. Jag frågar om det är rådjur de jagar - för att veta vad man kan vänta sig framöver? Jo det är rådjur, men nu ska de avbryta och åka hem. Bara de får tag i hunden. Jägarkompisen fortsätter blåsa i sin pipa men hunden bryr sig inte ett dugg. Vi möter honom metodiskt nosandes en bit längre fram på vägen - och visslingarna i skogen fortsätter.
Nere på banvallen kommer en rödgul människa springandes med stavar i ena handen. Det är också en anledning för Polly till att absolut inte slappna av! (Stavgång har jag hört talas om, men stav-spring???)
Sedan blir det galopp uppför backen mot Fällesåsen för att lätta på spänningarna, men strax innan krönet blir det tvärnit, eftersom ett gäng motionärer med två lösa hundar plötsligt dyker upp. De får kopplat sina hundar och samlar ihop sig själva och så kan vi mötas. De skrattar glatt när Fröken Fux frustar högt och ljudligt när vi passerar.

Lite längre fram hörs tre skarpa skott i skogen till höger om oss. Det blir till att skynda på stegen igen och det är väldigt svårt att lyssna på nån fånig matte som sitter där och pratar nåt om samling, jobba med ryggen och att sänka huvudet...
Men sedan galopperar vi en lång bit igen utan några problem. Sista biten, innan vi kommer till stora hagen som leder hem till stallet, ska vi ju korsa stenbron över den forsande bäcken. Det brukar ju aldrig vara några problem, men idag är den tydligen också läskig och det är alldeles tvunget att dansa på tvären över den. Något som matte inte alls gillar eftersom det finns ett otrevligt hål i mitten mellan stenarna och man bör antingen gå till vänster om det, eller till höger. Inte dansa på tvären. Men vi klarar oss utan några hål-tramp. Efteråt får Fröken Fux öva på att stå stilla en lång stund.

När vi kommit hem igen och fått av sadeln och på täcket, så frågar jag om det är något speciellt damen önskar innan hon förenar sig med de andra i hagen? Det är det... :-)

En stor rundel med alldeles grönt gräs breder ut sig under äppelträdet och N. behöver inte alls oroa sig för att det växer och blir för långt nu denna milda vinter. Amika tittar avundsjukt på i bakgrunden.

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, arab, fux, jägare, motionärer, jakthund, visselpipa, snorkfröken, fällesåsen

Rösta på mig

Bakhovar uppåt sträck

Efter att ha börjat så bra förra veckan med ridning fyra dagar i sträck, har det blivit lite var tredjedagsridning eller nåt liknande, pga ett aldrig sinande ösregn, när det väl satt igång. Jag tror aldrig jag har varit med om så här mycket regnande under en månad som nu i december. Det är ju liksom inga normala skurar, utan alltid ihållande ösregn med halv storm. Usch.

Igår blev det ridtur, på en dag med uppehåll i stort sett hela dagen. Efter vila i två dagar, beroende på det fruktansvärda vädret, blev det piggt och glatt så det förslår - men hon skötte sig fint trots allt!
Idag kände jag mig inte i form efter ännu ett återbesök hos ögonläkaren, så det blev longering i paddocken istället. Liten häst sprang jättefort och matte fick stå stilla. Hon låg ner i kurvorna och drattade på ändan en gång. Bakbenen kastade hon så högt upp i luften emellanåt att jag trodde hon skulle göra en framlängesvolt. Men sedan blev det några varv i mera normal trav och galopp också.
Efteråt tog vi en promenad med tillhörande ljung- och granbarrsätning och precis när vi kommit tillbaka började det sedvanliga ösregnet igen, med tillhörande vind. Det ryckte i takplåten och alla hästar i hagen ställde sig som på kommando med rumpan åt samma håll.

Det nylagade täcket - med säkert åtta nya lagningslappar - hade bitits sönder igen. En jättestor dubbelreva där stoppningen krupit ut. Det fick bli silvertejp och så får det bli ett besök på Gekås hästavdelning i morgon. Suck.

Rösta på mig

Gäsp!

En glad liten tur hann vi med på förmiddagen innan dagens regnväder började! Men det var svårt att tänka sig att hon skulle ha energi till bocksprång, med tanke på hur uttråkad hon såg ut före. Men det hade hon! :-)

Jag lärde mig också idag, hur viktigt det är att jag kommer med eftergiften EXAKT i rätt millisekund, för att hon ska stanna med nacken nere när jag gör förhållningar. Gör man sedan om det några gånger, så har man sedan en häst som går i en trevlig låg form i traven, där man håller tyglarna hängande på lillfingret!

Rösta på mig

Det andra jaget

För att få lite konstrast till de senaste dagarnas lovord, så tillbringade jag en stund i paddocken i förmiddags. Efter bara en halv långsida, förvandlas den glada, pigga hästen. Öronen viks bakåt och stegen går i slow motion och hela kroppen drar ihop sig i motstånd. Det är så mycket ovilja som det bara går att få in i en och samma häst. Svaret på tryck med skänklar och/eller säte blir en ännu mer hopdragen kropp. En mer bestämd skänkel och möjligtvis en dask med spöet ger visserligen lite tempoökning, men tillsammans med protester som lite sparkar med bakbenen och knyckningar på nacken. Och det är absolut  inte av samma sort som de hon gör av glädjefnatt när vi är ute!

När jag sedan dessutom envisas med att hon ska trava i högervarv på stora mittvolten, så är hela hästen en enda stor motvilja. Men jag lyckas ändå få henne att trampa under sig någorlunda efter ett tag och när hon börjar kännas en aning avslappnad i rygg och hals i alla fall, så slutar jag. Tänker att alltid gjorde det väl någon nytta i alla fall. Eftersom hennes högersida är så omusklad jämfört med den vänstra så skulle hon behöva en stund på högervolten minst en gång i veckan, men inte är det roligt inte, med en sån ovillig och sur häst. Kanske lite longering, lite lätt ställd med inspänningstyglar?

Som belöning för den hemska misshandeln, så gav vi oss ut på en liten mini-runda efteråt, och när hon fick galoppera ikapp ett par i blå träningskläder på banvallen, var hon go och glad igen! :-)

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, arab, fux, galopp, högervarv, volt, trav, omusklad

Rösta på mig

Fröken Gullhöna

Åh, så duktig hon är, mitt lilla hjärta, när hon bara mår väl i kroppen sin och när hon fått bort det allra värsta kliet i kroppen av överskottsenergi!
Pigg och glad, men inte sådär stressad, så lyssnar hon hela tiden och gör sitt bästa utefter vad hon förstår. Dvs hur tydlig jag är. Hon vill ju så gärna vara till lags och ser så glad ut på sin lilla nacke när hon får beröm. :-)
Vi har travat och galopperat i både kort och samlat tempo och även i ökat. Vi tom. kortade traven lite, så den bara blev till en långsam joggning, men ändå var i form, och sedan ökade markant och hon var så lätt i handen och bjöd så villigt. Pussgurka!

Rösta på mig

Livslust

Idag skulle det få bli lite galopp ändå. I söndags red F. henne och de hade galopperat lite och det hade gått bra, sa hon per sms. Det är allt jag vet, även om jag skulle vilja veta så mycket mer - var hon pigg? Kunde hon få en samlad galopp på henne? Ja, jag får fråga henne nästa gång jag träffar henne. Igår blev det ingenting alls. F. kände sig dålig och vädret var så alldeles fruktansvärt att man ville över huvud taget inte göra någonting ute. Alls.

Jag ska ju inte utsätta mig för ansträngningar på ett tag för min näthinnas skull och då antar jag att avramlingar inte är så bra heller? Eller smällar på läppen av en hästnacke. Men idag skulle jag testa i alla fall.
Hon var pigg, det kände jag redan när vi passerade den brusande bäcken. Så vi tog den långa branta uppförsbacken där hon fick galoppera lite. Flera små bocksprång men inte så farligt. Hon fick sedan trava resten. Sedan blev det flera omgångar med både trav och galopp och hon skötte sig med den äran även om det inte kunde kallas särskilt samlat - benen gick som trumpinnar, särskilt i traven där jag fick göra förhållningar typ hela tiden. En galopp blev däremot bra. :-)

När halva rundan hade avverkats och vi således hade inlett det som kan kallas hemvägen, så blev det ju än piggare för varje meter och när hon bara fick trava, under en speciell sträcka, som straff för att hon försökte kasta sig iväg alldeles på egen hand, så var hon väldigt irriterad och ruskade våldsamt på huvudet hela vägen.
Som kompensation fick hon galoppera uppför den långa branta uppförsbacken en gång till, avslutningsvis.
Och OM det gick undan! Efter första kurvan släppte jag lite till och jag hade förväntat mig att få känna hur hon tog iii, bara för att det var så mycket uppför. Men hon liksom bara rann iväg uppför backen - det var som att vrida på en högtrycksspruta! När det gick som allra fortast, tänkte jag att "ja nu gör hon väl ändå inga bocksprång i alla fall, ha ha"... Men DÅ laddade hon och sprätte upp med bakbenen nåt så in i...! Det gav mig en dejavue-känsla från när jag red Crut och jag hann förundras över att jag var kvar på hästen. :-)

Längst upp stannade vi och där satt jag av, i förhoppning om att det skulle bli lättare att få en avslappnad skritt hem till stallet, om jag gick bredvid. Det vet jag ju inte om det blev förstås, utan det var huvudet rätt upp och racer-skritt hela vägen och då och då vände hon huvudet mot mig och tittade på mig med stora ögon som om hon frågade om allt var OK? Men det är så hääärligt att min lilla tjej är pigg och glad igen!

Rösta på mig

Gyttjebad och rodeo

Idag när jag kom till stallet höll alla flodhästarna på med nån sorts uppgörelse. (För naturligtvis är en decimeter djup lera i hagen ingenting som hindrar dem från att ligga och vältra sig i den!)
Jag stod och tittade en lång stund, det var riktigt intressant. Dvs, mest var det Roy som försökte hävda att han var kung och jagade omkring de andra hästarna hej vilt. Ingenstans fick de stå ifred.
Ruffe - som är den verkliga chefen i flocken - blev till slut riktigt  irriterad på honom och gick till attack. Eftersom inte Roy gav upp så lätt, utan fortsatte att bossa de andra så fort Ruffe såg åt ett annat håll, så blev det nästan regelrätt slagsmål till slut.
Den ende som på allvar försökte att inte synas i sammanhanget var Pompe. Han var nog fortfarande öm i sin fot och kände att han inte kunde springa iväg kvickt nog, så han stod på andra sidan ligghallen, vid ett träd, och försökte göra sig osynlig. Polly var borta hos honom en gång och försökte hämta honom, men han stod envist kvar och vände till slut demonstrativt rumpan till och såg åt ett annat håll.

Stallets nordsvensk, Pompe, blev alltså lite krasslig häromdagen. Feber och ont i ena bakhoven. Han fick liggplats inne och efter att det konstaterats hovböld och det karvats upp lite, så fick han stå inne några dagar till.

Han blev väldigt mycket klappad och gosad med, men tyckte det blev väldigt långtråkigt att stå där inne själv hela dagarna, så idag fick han komma ut i hagen igen eftersom han varit feberfri ett par dagar.

Fröken Fux ja. Igår skötte hon sig riktigt bra på ridturen. Även om det kliade i kroppen på henne, så höll hon sig faktiskt i skinnet. Det blev en hel del trav och sedan skritt för resten och vi slapp dessutom vända och kunde rida en hel runda. :-)
Idag blev det longering i paddocken istället, med trav, galopp och lite rodeo. Men vi lyckades faktiskt även komma överens om att hon skulle gå även i höger varv och det var ju storartat! Det är ju även träning för mig, eftersom jag inte är så duktig på det där med att longera. Så småningom kanske vi kan lära oss att kommunicera där. :-)
Därefter tog vi en promenix i terrängen. Men kortet som jag tyckte blev så fint, blev ju alldeles suddigt. Visserligen ser jag ju som en kratta nu med mitt öga, men mobilen ska väl ändå ställa in skärpan själv! Men jag lägger upp fotot ändå.

Eftersom jag ju ska vara lite försiktig med hur jag bär mig åt, tills jag vet att näthinnan på högerögat sitter fast ordentligt, så har jag lejt ut Palencja i morgon. En ung tjej som inte är rädd för eventuella hopp och skutt, har lovat rida ut och galoppera henne lite också! Jag har instruerat henne att det ska vara samlade galopper. Vi får väl se hur det går. Det är inte alls säkert att hon kommer att bära sig åt, för ofta är det ju så att om hon bara får lov att springa, så är hon nöjd och glad och gör det med den äran. Utan det är när man håller igen henne som hon ballar ur. För det mesta. Men visst kan hon fara iväg i bocksprång ibland också. Hoppas det inte regnar så mycket i morgon bara, att F inte har lust att rida...


Läs även andra bloggares åsikter om palencja, fux, arab, snorkfröken, polly, longera, rodeo, galopp, pompe, hovböld, ligghall, ruffe, roy

Rösta på mig

Antingen eller...

Ja nu har det hunnit med att vara snöstorm, ösregn och isgata några dagar. Ett par dagar gick det inte att ta sig från gårdsplanen, en dag blev det en trippande ispromenad och igår en mera rask promenad, då allting äntligen töat bort (för denna gången). Idag skulle det bli ridning.

Vi kommer ju liksom aldrig igång ordentligt, men vi är nånstans i mitten av att vi ska ta ett antal travpass per ridtur. Men eftersom musklerna inte är på plats, så ska det alltså helst inte ridas i nån sorts okontrollerat rodeo, utan i samlat tempo. Om vi inte vill riskera både korsförlamning och hälta igen. Det är detta Snorkfröken har lite svårt att förstå, eftersom det spritter i hela henne...

Början av turen gick väldigt sansat tillväga. I slutet av långa backen låg en gran, men den kunde vi kliva över/igenom toppen på, så det gick bra. Lite längre fram låg en jättegran tvärs över och den gick det inte att ta sig förbi.
Vi fick således vända.
Det var där det ballade ur, liksom. Jag är säker på att hon medvetet valde att uppfatta det som att nu gällde det att ta sig hem fortast möjligt! Just det att vi vände alltså. Nu var det ju nedför den långa backen och där tyckte hon absolut att vi skulle studsa sidledes över liggande grantoppen och i största allmänhet rusa, knycka med nacken och bocka på stället.

När vi äntligen kom ner helskinnade, så beslöt jag att hon skulle få trava ordentligt på banvallen. Nähä, då skulle hon inte gå alls! Full sula hem, eller inte alls. Jag surnade till och efter ett par rapp på bogen med spöet så gick hon fram. Sedan var det inga svårigheter att få henne att bjuda fint i traven. Ganska fint gick hon faktiskt en stund. Men sedan började hon kivas om tempot igen och när hon inte fick som hon ville, så kunde hon ju alltid bli livrädd för diverse saker istället, så hon "fick anledning" till att hoppa iväg och bära sig åt! Vi ett tillfälle konstrade hon såpass att hon lyckades smälla till min läpp med nacken.

Jag tänkte då att eftersom jag inte får bära tungt eller anstränga mig, (för att min skadade näthinna i ögat inte ska lossna) så är det nog inte så bra med smällar mot huvudet av en liten ettrig häst heller, så jag tog det säkra för det osäkra. Dvs jag travade henne en bit till, men när det blev dags att vända igen, satt jag av och gick med henne istället. Sedan gick vi tillsammans i världens racer-skritt hela vägen tillbaka till stallet.

Väl hemma gick vi in i paddocken med longeringslinan och där blev det full rodeo och när hon inte sparkade bakut så låg hon nästan ner i kurvorna. Jag trodde ju att hon skulle lugna sig när hon fått springa av sig lite, men icke. Några steg i sansad trav kunde det bli, men sedan var det dags igen! Hon sprang så fort som det bara gick och när hon "var klar" stannade hon och vände upp. Ungefär som om hon frågade om det räckte nu? När jag bad henne gå ut igen, så började hon om och gjorde samma sak. I höger varvet blev hon lite farlig, för eftersom hon helst inte vill gå i högervarv alls, så går hon nästan rakt på en när hon väl sätter fart. Jag menar alltså när man envisas med att hon ska gå ut på volten över huvud taget i höger varv. Först går hon inte alls ut, tre, fyra gånger, och sedan sprätter hon iväg och då kan hon komma nästan rakt emot en.

Ja hon fick i alla fall springa av sig och jag hoppas det inte är så "farligt" när det är utan ryttare... Sedan fick jag låta henne skritta en stund igen innan jag tog in henne.

Jag kan undra hurdan hon är i morgon att rida?

Rösta på mig

Klappret av hovar

Solsken, frostgrader och en aning snö (men annars stenhård mark...). Det blev broddar på idag och sedan en ridtur på Fröken Fux. Hon hade lika bråttom som igår och sprudlade av livsglädje. Försökte sno åt sig galopper när man minst anade det och for iväg i bocksprång när jag sa trav.
En liten, kort galopp tilläts dock en stund senare, på en skogsstig, men annars var det behärskning som stod på schemat.

Vi har lånat hem en anatomisk gjord. Snorkfröken är ju förstås lika sur ändå så fort man kommer med sadeln. Helst när man börjar dra i remmarna under magen - då försöker hon bitas! Men det är ju fort glömt efteråt i alla fall...
Däremot var hon ju så uppblåst runt magen hemma på stallområdet, så när vi kom tillbaka hade vi lätt kunnat dra minst ett hål till. Men jag tror inte den hade glidit nåt. Ganska dyr, men jag tror det får bli ett köp trots allt för den verkar ju ligga bra.

Rösta på mig

Att hänga med

- Hänger du med på en promenad?, sa jag till den i halvmjuk lera till över kotorna stående hästen i hagen. Höstrån hängde från ena mungipan och hon tittade lojt bort när jag närmade mig. Klafs, klafs...
Men det gjorde hon ju. Hängde med alltså. Det var ju snarare så att hon efter ett tag undrade om jag hängde med? Eller varför flåsade jag så dant? Och varför i hela världen fick hon inte springa för, när vi nu ändå rundade en så stor, härlig, mjukt snötäckt stubbåker? Och jag tänkte för mig själv att ja tänk! Tänk om det hade varit möjligt och tillåtet att få släppa henne där och då! Vilka glädjeyttringar och vilken härlig syn det hade blivit!

Men nu blev det alltså en snabb promenad bara! Lite synd att jag inte satt på istället för att gå bredvid, men jag bedömde inte att jag hann, med en läkartid att passa. Men det var alldeles väldigt vad svettig och andfådd jag blev av detta... Läs även andra bloggares åsikter om polly, snorkfröken, arab, palencja, skritt, promenad, snö, galopp Rösta på mig

Skynda långsamt

Den lilla, lilla söta Fröken Fux, har så bråttom, så bråttom att det blir väldigt svårt för matte att öka tempot så där långsamt och successivt som veterinären föreskrivit. Dvs nu ska vi ha kommit till att kunna ha några travpass per runda, men annars skritt. Travpassen får dessutom inte vara för långa. Nästa vecka tror jag att jag kan lägga in lite längre pass. Och kanske en liten galopp? Men det är svårt att inte förhasta sig, när man har en häst som plötsligt VILL!

Precis som i förrgår, inleds dagens uteritt med att vara det som i min ungdom brukade kallas för "stallmodig". Med detta menar jag att hon försöker med att vägra gå, när vi börjar avlägsna oss från stallområdet. Jag säger till henne att jag tycker det är trist att behöva använda spöet i ett sånt här läge, men det är tydligen nödvändigt.
Sedan går hon fram resten av rundan. Väldigt fort, trippar hon fram längs skogsvägarna och har väldigt liten förståelse för gångarten som kallas skritt. Med visst besvär lyckas vi ändå hålla oss till den uppför hela den långa branta backen.
- Nu tar vi en liten trav, säger jag.
- Japp! Vild galopp var det ja! Den lilla nacken reser sig glatt men sturskt och manen böljar.
- Traaav, var det. Lugn fin trav...
- Vad säger du? Jag hör ingenting för jag har fullt upp med att galoppera snabbt och livligt!
- TRAV!!
- Hmpf. Okej då...

Med lite förhållningar går det att få en hyfsat fin och samlad trav i alla fall, där hon söker sig neråt då och då. Men i skritten trippar hon bara på och där finns ingen takt alls. Jag försöker jobba henne, särskilt  i nedförsbackarna, där hon bara ramlar på utan att bakdelen gör ett jota, utan bara hänger med. Men det är väldigt svårt att samla henne i skritt utan att hon studsar upp i trav. Jag vill ju heller inte samla ihop henne utan få henne till en avslappnad skritt där hon längre steget o sänker ner huvudet. Om jag känner henne rätt, så blir det svårt så länge hon har kvar så här mycket spring i kroppen! Spring som hon inte är mogen för ännu, om hon inte ska gå sönder igen.

Men hon blir aldrig svår, om man menar svår att hålla. Eller dum. Trots att hon snor åt sig lite galopp ibland, där det ska vara trav, så är den mjuk och fin och inte alls obehärskad och hon lyssnar på förhållningar. Jag tror att jag hade kunnat få henne avslappnad om hon hade fått både trava och galoppera lite mer först, så hon liksom hade fått det ur systemet. Men nu är det ju så, att vi måste ta det så här försiktigt...
Så vi trippar väl vidare ett tag till då. Och njuter av att hon är glad och ridbar! :-)

Rösta på mig

I sadeln igen

Nu är det matte som varit krasslig ett tag, och är fortfarande. Har dock släpat mig till stallet för att mocka och promenera lite och i förrgår blev det även lite longering med lite trav och ystra skutt emellanåt! Men igår var jag helt däckad av min förkylning i lungor, bihålor och hals och var liggande precis hela dagen! Snäll Nina mockade och fixade mat åt Polly.

Idag sken solen ute på ett lätt frostigt landskap och jag VILLE, VILLE, VILLE! När jag vaknade första gången proppade jag i mig dubbel dos Alvedon, hostmedicin och näsdroppar och efter en lång frukost i sängen, så tog jag på mig paltorna och drog en mössa långt ner i pannan och gav mig iväg till stallet på darriga ben.
När jag mockat och fixat maten var jag alldeles genomsvettig och näsduken var full-använd. Att gå en promenad med häst kändes som en oöverkomlig ansträngning. Men en liten ritt kanske skulle gå bättre? Inte alls lika jobbigt för mig! Sagt och gjort. Äntligen i sadeln igen, för första gången på två veckor! Det var så mysigt att jag nästan blev frisk på kuppen!

Några små korta travpass blev det också. Fröken Fux hade väldigt bråttom och det är väl det som blir problemet här framöver: att få henne att acceptera att "skynda långsamt". Hennes omusklade kropp tål absolut inte av några ystra galopper ännu och superstressad trav med flat rygg är heller inget bra.Men jag tyckte det gick hyfsat ändå - väldigt rusande trippig start på travpassen, men gick bra att få ned i sansat tempo efter några steg. Men just nu är jag bara så glad att min kära lilla pålla är pigg och glad igen! Nu när jag kommit hem igen, så känner jag att jag nog trots allt inte är så frisk som jag kände mig på hästryggen. Ska nog svepa in mig i en pläd med något varmt att dricka nu. Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, arab, sto, skritt, travpass, näsdroppar, hostmedicin Rösta på mig