Återbesöket

Så var det dags för återbesöket av veterinären, då jag meddelade att jag inte kunde märka någon skillnad på henne alls. Senast igår när vi var ute på vår 45-minuterspromenad, så tappade hon där bak ett par, tre gånger och hoppade till med fram en eller två gånger.
Han gjorde böjprov på samtliga ben igen, högt och lågt, och kunde konstatera att jag hade rätt.
Jag sa att ifall jag möjligen verkade sur av mig (?) så var jag inte det, utan jag var bara så himla orolig.
Han sa att det var han med, vilket absolut inte gjorde saken bättre.

Sedan följde en diskussion om vad grundorsaken till detta egentligen kunde vara och kom fram till att det - förutsatt att det inte hittades någon synlig orsak i bakbenen -  kunde vara allt från att hon ridits för hårt i förhållande till sin kondition, redan innan hon kom till mig, vilket skulle orsakat överansträngning och inflammation (som hon maskerat med att avlasta sig snett och därav fått sina onda spända muskler) som hon därför fått gå med alldeles för lång tid innan upptäckt, till att det också kunde ha kommit från ryggen.
Hennes rygg är ju nu bra eller mycket bättre efter massagen och så även all annan muskulatur, även om hon behöver och ska få fortsatt underhållande massage.

Så talade vi om ett ledbroskstimulerande preparat, som även har en mild antiinflammatorisk effekt men också bidrar med byggstenar för brosket att läka. Dessa preparat finns att ge intramuskulärt. Han ringde upp en kollega som han visste var duktig på just sådant och efter samtal med honom kom vi alltså överens om att hon skulle få en behandling med detta. Jag ska ge henne en spruta intramuskulärt en gång i veckan i sju veckor och samtidigt ska jag skritta en kortare runda varje dag på henne, fem dagar i veckan. De två sista veckorna kan jag börja med små korta travpass. Under tiden kan hon gå på bete med de andra hästarna i hagen.
Kollegan hade behandlat flera hästar med liknande svåra kotledshältor som Palencja, och sa att de blivit friska. Nu är ju varje häst unik, så ingen garanti kan ges på något sätt, men så här ska vi göra nu i alla fall.

Så röntgades Pollys båda haser och bakknän, för att se så inget skumt kunde upptäckas där, men de såg fina ut, konstigt nog. Polly var drogad under röntgenfotograferingen, eftersom bakknän alltid kan vara lurigt att komma åt, men trots att hon hängde med huvudet i min famn och snarkade, så lyckades hon ändå  rikta en spark på kameran så det small! Som TUR var, gick den fortfarande att ta kort med!!!
Nu ska bara veterinären få fatt i medicinen på något apotek så han ska återkomma till mig på fredag, då han förhoppningsvis har den. Och så ska jag få en lektion i att spruta henne i halsmuskulaturen...

Själv har jag fyllt mig med nytt hopp. Jag har inte på något sätt släppt oron och rädslan, men lyckats tränga undan de känslorna längst bak i nåt skrymsle, så de följande sju veckorna kan få passera i någorlunda stärkt sinnesstämning. Och Fröken Fux var - efter att drogerna slutat verka - själaglad över att få gå på bete med de andra!