Brunst

Jahapp, nu var det dags för brunst igen. Pissar och piper med andra hästar. Separationsångest. Samt sur som f**n när man ska spänna gjorden. Men annars helt okej. :-)
Vädret var fint idag igen och även om fröken Fux ansåg att allt var livsfarligt idag, så gick det ju över efter en stund. Bortsett från tvääärniten i galopp inför en farlig bajskorv...

Manen, som vanligtvis brukar ligga ett stråk åt vänster, ett åt höger och sedan ett åt vänster igen, verkade som rena urskogen idag. I travarbetet skötte hon sig alldeles ypperligt och behöll formen även i galoppen av i avsaktning till trav igen. Men även om hon på sätt och vis är lätt att ha att göra med när det gäller det, så går hon inte kvar där av sig själv, utan man måste påminna henne hela tiden.
Sedan har vi ju det där med skrittpass mellan varven. När hon väl fått upp ångan, så kan det vara nog så svårt. Dvs, hon saktar av så fint och så fort hon gjort det, så börjar hon springa igen. Om och om igen. Tror att det tog sisådär sju avsaktningar innan hon fattade och då tyckte hon visst att skritt var en bra idé trots allt och gick där så nöjd och gäspade och sträckte på halsen.

Tillbaks i hagen så var det först vatten som gällde. Har aldrig sett henne hälsa på vare sig Lillan eller Pompe och så var det inte nu heller. Bara rakt förbi till vattenhon.

Sedan trodde jag väl ändå att hon skulle hälsa på Pompe, för han stod i princip mitt i vägen. Men nehej då, hon gick nästan igenom honom när hon nonchalant passerade. 

 

 

Rasse hade gärna velat, men det blev nobben där med och det var istället Ruffe som fick förstatjing och ilsket jagade bort de andra, medan Polly stod och pep förtjust.

  Efter en stund var det emigrering till bortre delen av hagen som gällde för allihop.

 Utom för Pompe och Lillan då, som höll sig för sig själva...

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, snorkfröken, arab, sto, fux, brunst, ruffe, rasse, pompe, lillan

Långtur

Vilken alldeles underbar ridtur vi hade i torsdags! Vi red en runda med supermysiga ridvägar, men kruxet är att de ligger så långt bort att det blir en tre-timmarsritt och det är ju inte sååå himla ofta man har lust eller tid med det. Men nu blev det alltså av och strålande höstsol var det också. Första gången för säsongen som jag hade jacka på mig också! Det var lite varmt i början, men sedan blev det lagom.

Så har jag äntligen fått korten, som porträttfotografen Therese Syrén-Nilsson tog av oss en dag i slutet av augusti! Jag presenterar några av dem här. Bilder att gotta sig åt under hela vintern. På översta bilden är det meningen att hon ska ta en morotsgodis från min mun, men eftersom hon var så försiktig så tappade hon den flera gånger. Men pussar blev det ju ändå! :-)

Långben

Man kan nog aldrig bli riktigt klok på hur hästars logik fungerar... :-)
För ett tag sedan förfasade sig ju Fröken Fux väldeliga över några avgrenade trädstammar och lite ris låg tvärs över vägen. Jag tyckte att vi kunde kliva över, men hon ansåg det livsfarligt att ens beträda marken de låg på.

Idag skulle vi rida den välkända "Ivarssonrundan". När vi befann oss inne i skogen och var halvvägs, så hade det plötsligt idkats trädfällning där. Ganska många träd också. Dessa stora granar, med yviga grenar, låg i all sin prakt tvärs över allting. Det fanns inte en chans att rida runt pga tät växtlighet och sankmark. Och över då...? Ca tre meter skulle jag tro. Om hon hukade sig lite, så skulle vi nog komma under, men jag går icke under några nyss fällda träd inte!
Vad gör då Fröken Fux när vi närmar oss? Stannar i fasa? Nej hon ökar takten!
Men jag gör halt och tittar på eländet (då jag konstaterar att vi inte kan ta oss runt heller) och när jag vill vända, så protesterar hon! Bromsolja i bakdelen. Hon vill uppenbarligen gå rätt in i träden! Knäppgök!

Fast naturligtvis måste vi rida tillbaka, vilket vi också gör - men man kan ju undra hur hon tänker? Låga stammar som ligger 50 cm över marken = farliga. Stora yviga träd som ligger kan man gå rätt igenom... eller?

Tillbaks i hagen ser jag att hon gör ett försök till att ta kommandot över Lillan, den nya fröken Långben. Öronen slickade bakåt och en sur min får henne att springa iväg lite. Sedan vallar Polly iväg henne ytterligare en bit, där de båda sedan står och äter ihop en stund. Själva.
Men när jag kommer och vill ta kort på det hela, så vill inte Polly vara med på bild, utan går sin väg. Men visst är hon söt, Långben?

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, arab, långben, snorkfröken

Socialt umgänge

Det har ju kommit en nykomling till stallet. En söt fux- tjej på två år som kallas Lillan. Plus en gamling, som återvänt från sin tid som lånehäst. Men han är ny för Polly och tvärtom.
De två har gått för sig själva en veckas tid nu, men i går så släpptes de ihop med de andra. Detta skedde medan jag var ute och red, så när jag släppte ut Snorkfröken i hagen efteråt, så följde jag med ända bort till de andra för jag var nyfiken på hur presentationen skulle gå till.

Jag ställde mig emellan några träd i hagen och tittade. Pompe gick längst bort för sig själv. Ruffe och Roy och Rasse stod  utspridda lite runtomkring Lillan. Ronja gick lite avsides och ägnade sig helt åt att äta. Så kom Polly och Lillan kom genast glatt springandes och ville hälsa. Glad och långbent.  
Hon ignorerades fullständigt!
Det som hon hade tänkt sig skulle bli en nos mot nos-hälsning blev en snabb titt på Snorkfrökens rumpa, innan plötsligt Rasse kom med bakåtslickade öron och körde bort Lillan. Roy anslöts sig genast till Rasse och Snorkfröken. Lillan såg snopen och villrådig ut och fick då syn på mig, och kom då springandes till mig istället för att få tröst.

Efter ett par minuter galopperade hon iväg bort till Pompe. Ruffe tog en galopp runt allihop för att visa att han var boss. Och de tre musketörerna - Rasse, Polly och Roy - gjorde en sväng ner i svackan och ställde sedan upp sig på rad, jämsides. Polly i mitten.

Hade det inte regnat så infernaliskt så hade jag tagit ett kort på den saliga blandningen i hagen: En nordsvensk, en fjording, en hannoveranare på 184, ett halvblod, en arab, ett varmblod och så Lillan som är korsning fullblod/halvblod.

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, snorkfröken, araber, hannoveranare, varmblod, halvblod, fullblod, fjordhäst, nordsvensk

Höstrusk

Nu har alla hästar hämtas hem från sina sommarhagar och går utspridda i lite olika hagar i väntan på avmaskning och sedan vinterhage. Men som sagt, än så länge är det lite grann gräs i de hagarna runt stallet som kan betas.

Jag kommer till hagen och ska hämta hästen. Alla fyra står förstås längst bort. Först kommer killarna R fram och ska hälsa, en och en. När jag sedan ska ta mig an Polly, som står sist i kön och väntar - DÅ - då vänder plötsligt alla killar helt om, viker öronen lätt bakåt, samt omringar Polly och föser henne gemensamt bort till andra hörnet av hagen! De omringar henne som en flock elefanter som skyddar sin unge! Jag är tvungen att jaga dem för att de ska skingras något så jag kan komma åt Polly!
På väg mot utgången - jag går först med Polly - följer de andra efter och gruffar lite inbördes om vem som ska gå som nummer två och nummer tre osv. Herre gud.... barnsliga killar.

Hösten har gjort sitt antågande nu och det börjar regna lagom tills jag fått in Polly i stallgången. Det blir jeans och regnjacka för min del. Om man vill att hästen ska gå i en låg och fin form, ska man rida i regn. Fröken Fux böjer ner huvudet så fint mot regnet och tycker inte alls det är någon bra idé att ge sig ut. Men efter en stund så duggar det knappt längre och vi får oss faktiskt en skön tur trots allt. Men det blir ingen långtur, eftersom jag inte litar på vädret.

Vilken himla tur att jag inte gjort det! Vi hinner inte mer än tillbaka och in i stallgången igen, förrän det brakar loss rejält och regnet står som ridspön i backen utanför!

Ett par väskor hö blir våra följeslagare när vi traskar bort i regnet mot hagen efteråt och Polly sliter glupskt i stråna under vägen. Min härliga kompis Polly!

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, snorkfröken, hö, höpåsar, höst, långtur, arab, fux, sto

Urverk

Bortsett från hemska robotgräsklippare, så får jag ändå säga att hon generellt sett gått som ett urverk den senaste veckan eller så. Inga konstigheter alls. Hon skrittar på där hon ska och galopperar lätt och villigt fram där hon får och när jag säger "trav" så saktar hon av till trav. Inga problem över huvud taget. Jag har ridit med repgrimma ett par gånger igen och en kväll när jag hade bestämt att det bara skulle bli en kortis, så bytte jag inte ens om till ridbyxor utan red helt slappt i skjorta och jeans. Kändes heeelt avslappnat! :-)

Jag antar att hormonerna hennes, är på helt rätt plats nu ett tag. Men förmodligen skulle jag tycka det var tråkigt om hon alltid var sådan. Det är kul med lite omväxling!

Ve och fasa

Det hann bli ett underbart sensommarväder lagom tills vi skulle ge oss ut idag, Palencja och jag. Det tog visserligen en stund innan vi fick rett ut trollflätor och kardborrar ur manen. Rasse hade pyntat sig likadant. Men sedan flöt allting på och hon var pigg och glad och det var roligt att springa fort fort fort i alla backarna.

Första prövningen blev att gå förbi en stooor bulle täckt med presenning, på en smal passage med ett skräpigt skjul på vänstersidan. En svart labrador följde oss smygande på avstånd. Hon tyckte det var läskigt, men klarade det med beröm!

Andra prövningen blev ca 100 nyfikna nötkreatur på ett och samma ställe! En smal gräsväg emellan hagarna och taggtråd på bägge sidor och dessutom ett par nära upplägg av vita plastinpackade rundbalar. En mer stelbent häst har jag sällan ridit och galoppen förbi balarna gick i bågar. Men det gick det med. Duktigt!

Men sedan...

Vi närmade oss ett buskage och plötsligt, ljudlöst, kommer det fram en robotgräsklippare bakom buskarna!! SKRÄCK!
Snorkfröken ballar fullständigt ur och springer baklänges en lång bit så hon slipper se eländet. Vägrar mycket bestämt att gå ett enda steg framåt. Jag försöker en stund, men sedan sitter jag av och hon följer darrande efter mig, förbi buskaget. Där är den!
Jag förstår henne faktiskt. Den svarta stora skalbaggen irrar fram och tillbaka helt utan logik och byter riktning hur som helst. Palencja ser verkligen ut som den arab hon är just nu. Halsen rätt upp, stora ögon och vidgade näsborrar. Och svettig och darrande. Synd att jag inte tog mobilen/kameran med mig idag för det hade blivit en tjusig bild. Bilden här är när hon står i lugn och ro vid min bil. :-)
Vi står och tittar på monstret en stund men jag förstår att vi inte kan gå den vägen som jag hade tänkt, dvs rakt igenom robotens område. För det är omöjligt att förutse vilken väg den ska ta. Så det får bli en liten omväg hem.

Tillfälligt avbrott

Dagens ridtur inleddes högst normalt, utan sjåperier om det ena eller det andra. Tills vi kommer till en hage där det äntligen går kalvar. (Ända sedan i maj, har jag försökt konfrontera henne med nötkreatur av något slag, eftersom jag inte visste hur väl bekant hon var med dessa. Men varenda gång vi skulle förbi en sådan hage, så var antingen korna inne och skulle mjölkas, eller så var kalvarna borta/flyttade till en annan hage...)

Men nu så. Presentationen mottages med ett litet fyrfotahopp ett kvarts varv, för att få full uppsikt över dessa varelser. De är bara lite grann otäcka när de rör på sig. Annars är de mest... konstiga. Men det är väldigt svårt att få fröken Fux att släppa blicken på dem och gå därifrån när jag tycker hon har tittat länge nog. Och när vi väl kommer iväg, så börjas det. Letandet efter eventuella faror längs vägen, stela framben, snubblingar och väldigt svårt att gå fram ordentligt. Sällan har jag t ex ridit i en så kort, långsam galopp."Här spränger jag fram på min ädla springare", säger jag högt för mig själv och sedan börjar jag gapskratta för det är ändå bättre än att bli arg ... :-)

När vi viker av in genom ett skogsparti börjar hon slappna av, men då blir vi genast attackerade av ett gäng älgalus / älgflugor. Fy för den lede, säger jag!
Älgalus har vingar tills de har landat på sitt "offer", då de snabbt gör sig av med dem, för de har nämligen inga planer på att någonsin lämna offret igen. De spretar liksom ut med benen och gör sig väldigt platta och tränger sig ner under hästens täckhår, där de kravlar sig fram med små små klor - så de KÄNNS väldigt tydligt, om man säger så. Inte alls som när en fluga eller mygga kryper på en. De lever av blod från offret och målet är området under hästens svans, så larverna sedan kan ta sig in i tarmen.
Landar de på en människa så är det ett misstag från deras sida. Men de letar optimistiskt upp håret så snabbt som möjligt, där de sedan kravlar omkring, nästintill omöjliga att få tag i - om man inte har väldigt väldigt kort hår. 
Polly blir fullt förståeligt tokig. Det viftas och stampas och hon kryper ihop med hela kroppen och försöker förgäves komma åt dem. Gå kan hon absolut inte. Jag får sitta av och leta en stund. Till slut hittar jag två stycken som jag får tag i och ytterligare två som nyss landat, med vingarna kvar, lyckas jag klämma ihjäl.
Sedan fortsätter vi och efter en stund känner jag att jag fått en under hjälmen. Vansinnet är nära och nu är det Polly som får vänta medan jag förgäves river i håret.

När vi beslutar oss för att vi nog kan fortsätta nu - vi är inte helt säkra på att de är borta, men de håller sig hyfsat stilla nu - så tar vi en galopp.
Då möter vi en bil, där på galoppsträckan, på skogsvägen. Strax efteråt kommer ännu en och sedan en från andra hållet. Det visar sig att det idkas bilorientering där på skogsvägarna ikväll! Vilket jäkla påfund!! Orientering ska i min värld sorteras in under beteckningen friluftsliv, och inte utföras bakom ratten i en bil!
Vi blir alltså avbrutna flera gånger nu en stund, på de allra bästa galoppvägarna.

Långt senare, så hör jag ett väldigt mullrande framöver och tänker att det är väl allra minst ett tröskverk som kommer, och undrar lite var jag kan gå av vägen någonstans? Men det visar sig vara en stor motorcykel, som snabbt saktar ner. Han vill väl vara snäll och stänger av motorn och frågar om hästen är rädd av sig?
"Det vet jag inte", svarar jag. "Vi har aldrig mött en motorcykel förut".
Men det hade säkert gått bra att gå förbi även om motorn hade varit på, men det var ju snällt tänkt.
 Jag undrar för mig själv när han tänker att starta eländet igen?
Det gör han när vi hunnit gå cirka tio meter och då bajsar Polly nästan på sig!

Resten av vägen tillbaka går i ett huj och utan fler problem och efter noggrann genomkamning i stallet, av svans och päls i övrigt, så hittar jag fyra eländiga älglus till på henne. Hoppas det var allt. Själv har jag en kvar i håret och det tar en bra stund med kam och fingrar och varmt vatten och schampo för att bli av med den.

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, araber, snokfröken, fux, älgalus, älgfluga, motorcykel, bilorientering

Fotomodell

Allt klär en skönhet. Även granris i öronen. Kunde omöjligt välja bort det, eftersom jag älskar den blicken hon har där. :-)

Löshoppning

Idag hade vi löshoppning. Det var roligt. Snorkfröken visade att hon är en arab, genom att aldrig springa mer än nödvändigt, (men i ett jäkla tempo när hon väl sprang,) aldrig självmant fortsätta ett varv till om hon inte måste, se till att motionera människorna genom att plötsligt tvärnita, byta varv på en femöring och ta oanade genvägar.
Hon hade också en väldigt speciell hoppstil där hon liksom skjuter in bakbenen långt inunder sig så det blir som ett avstamp som även funkar från stillastående.
Själv insåg jag dystert att det inte är samma sak att fotografera hoppande hästar som det är med dimhöljda sjöar och blommor... Men som ni ser, så är det oftast bra skärpa på bakgrunden i alla fall, hi hi!

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, snorkfröken, löshoppning, örnatorpet, araber

Mat, mat, mat...

En alldeles normal - och trevlig -  ridtur på en normal häst idag. Inga konstigheter alls. Men hon tycker det är bra dumt att man inte får hälsa över stängslet på alla främmande hästar som vi rider förbi. Jag föreslog att de kunde gnägga åt varandra istället, men det var tydligen inte alls samma sak. En stor traktor med lastare (eller vad sådant heter) stod på ett fält och höll på att lasta nånting. Det dånade rätt bra. Då ville Palencja absolut gå dit!?? Ingenjörsämne?

Sedan var det dags för släpp i den där hagen som Polly "hittade" häromdagen. Så kunde man ju provsmaka alla läckerheter längs vägen också. Men nere i hagen var det seriös gräsätning som gällde. Roy och Rasse var redan där och hade tjuvstartat, så hon hade lite bråttom att hinna ikapp, medan de gav sig tid att komma och hälsa. Men Polly ville inte ens lyfta upp huvudet för att få på sig huvan, så den fick jag sitta på huk för att knäppa.

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, snorkfröken, araber, hästar, beteshage, traktor, stängsel

Mod i barm

Idag är det pratsamt minsann. Alla fem går tillfälligt tillsammans i samma hage uppe vid huset och Crut går bara två hagar därifrån. Först är det ett högljutt farväl från både Polly och de andra när jag hämtar henne för en liten ridtur i sensommarsolen. Sedan gnäggas det i en helt annan tonart när vi passerar Crut, som svarar med hest sexig röst.

Däremellan har vi en alldeles väldigt trevlig samvaro, jag och Fröken Fux. Hon har sin modiga dag idag, vilket betyder att hon högdraget nonchalerar fjantigheter som uppflygande fåglar och vattenpölar. Dessutom trotsar hon faror som väldigt stora vita presenningar som ligger och täcker okända ting, formade som knöliga isberg. Tre fyra stycken med bara ett smalt stråk emellan där vi kan gå; dessutom på för henne helt okänd mark.
Att hon faktiskt är rädd och går med stela ben, gör henne bara ännu modigare som faktiskt tar sig igenom det hela utan att tveka nämnvärt. Direkt efteråt kommer en ilsket skällande hund rusande mot henne, innan ägaren får kallat in den. Inte farligt alls. Det fortsätter i samma stil.

Det som definitivt ser roligast ut är ändå när hon går över en spång... Ja, det är ett ställe i skogen där någon lagt en bräda att gå på, över ett ställe där det är blött och lerigt. Denna smala bräda går hon alltså på, och den vippar och gungar sig för varje steg hon tar och hennes benlyft blir både väldigt höga och rytmiska. Det känns som om hon dansar!
Vi är på stigar mitt inne i skogen och det lutar uppför då och då och detta är något som hon älskar! Hon vill helst galoppera hela tiden i sådan terräng och när jag tycker att vi ska skritta ibland där det ser lite trångt eller knöligt ut, så frustar hon på som ett ånglok och har väldigt svårt för det. På ett ställe är det väldigt trångt mellan två träd och en stor sten i vägen, så där brukar jag sitta av, lägga upp stigbyglarna och gå före. Jag har henne frustande och flåsande i nacken. Trots denna upphetsning, så är hon så otroligt snäll och står lydigt stilla när jag sitter upp igen - sedan är det på't igen!

När vi kommer tillbaka två timmar senare ska det ropas högt igen, när hon nu ansluter sig till gänget i hagen. "Jag är tillbaka!!! Har ni saknat mig??"

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, araber, fux, sto, snorkfröken, fåglar, vattenpölar, presenningar