Lugnande effekt

Efter ridturen idag, där vi dessutom hade sällskap av Ruffe och Madde, skulle Polly ledas ner till hagen, dvs den där hagen en kilometer från stallet där hon släpptes i förrgår tillsammans med Roy. Vi hann ungefär 20 meter, då vi hörde kloppetikloppetiklopp och plötsligt kommer Roy springande och skall med!
Nu var det ju så att Roy skulle åka till tandläkaren tillsammans med Ruffe, men när han såg Polly dra, så var han ju inte den som inte kunde ändra sig... :-)
Nåväl, Roy återbördades till stallet och vi strosade ner till hagen i solskenet. Små gräsätarpauser under vägen. Väl där, så sprang hon omkring och letade. Var är min kompis? Någon kompis? Frust frust, hallå?? Ingen ro att börja beta inte!

Crut gick ju i hagen innanför så jag tänkte att han kommer väl och visar sig, så kan hon ju åtminstone ha någon att titta på så länge, tills Roy kommer tillbaka. Men nej, han kom inte. Det är en kulle i den hagen han går i, så jag misstänkte att han var där bakom och gick för att hämta honom... Nu gnäggade Polly och när jag kom till krönet på kullen såg jag Crut. Han var redan på väg. Långsamt och självsäkert släntrande kom han. Tuff flughuva hade han på sig också. (Kortet är inte från idag).
Så kom han då fram såpass att han syntes. Ställde sig majestätiskt där och visade upp sig. Visste väl att det inte var lönt att göra nåt mer, eftersom det var dubbla eltrådar emellan hagarna. Men Polly gnäggade glatt en gång till och sedan var det bra. Nu fick hon ro att beta!! ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, crut, tandläkaren, roy

Kärlek och solsken

Tänk att man kan älska en häst så mycket!

Idag fortsatte vi med muskelbyggandet, dvs skritt uppför branta backar och galopperna på plan mark och trav omväxlande med halt, avsaktningar och igångsättningar. Strålande vackert väder och varmt men inte för varmt. Under en pigg glad galopp på en underbar gräsväg genom en lövskog, naglar hon plötsligt fast alla fyra hovar i den mjuka marken och stirrar i fasa rakt framför sig. Jag tittar jag med. Var är den? Den stora älgen eller vildsvinet som tydligen blockerar vår väg?? Till slut ser jag. Det är den ökända koltrasten som sitter på en stubbe med sitt gula näbb och sin ondskefulla blick, med vilken han kan sända små hästar i avgrunden bara han blinkar!

Utöver detta råkade vi inte ut för några direkt livsfarliga hot idag i alla fall. Det var en vattenfylld kanot som såg klart otäck ut, men när jag sa att den inte var det så gick hon så modigt förbi så. Men lilla fröken Fux blev visst lite yr i kolan av alla backar idag, för när vi ridit klart - dvs rider bort från stallet en väg och kommer tillbaks en annan = en runda - så svänger hon frimodigt in på "från-vägen" igen när vi passerar den, fullt redo att ta 1½ timmesrundan en gång till??
Men hon var nog glad ändå när jag sa att det inte alls var nödvändigt.

Sedan tog vi en promenad till en ny hage med längre gräs, en kilometer från stallet. Den ståtlige arabhingsten Crut gick i en annan hage innanför, men brunstiga Polly uppfattade nog inte det för hon blev kärleksfullt välkomnad av Roy, som (liksom Ruffe) inte heller han riktigt fattat att han blivit av med sin mandom. Polly var ju mer än villig, men han kom ju liksom aldrig till skott. Inte hjälpte det att han sprang runt och lekte giraff heller! ;-)
Men de hade det mysigt och gjorde allting tillsammans med varandra i alla fall: Myste, galopperade, drack vatten och rullade sig.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, araber, royal flush, crut, örnatorpet, galopp, bygga muskler

Myyyys!

Nu har vi varit på Örnatorpet i 5 dagar och allt går så himla bra! Polly verkar trivas som fisken i vatten och är inte längre den där hästen som ber om ursäkt för att hon existerar, trots att hon är på ännu ett nytt ställe. Om det beror på att vi har ridit hit och hälsat på två gånger innan eller om det är att jag är med här och således ingen ny människa denna gången, det vet jag inte. Kanske en mix av båda. Jag struntar i vilket, så länge hon mår bra!

Men eftersom hon fortfarande saknar de där musklerna över rumpan som jag vill se där - och för den delen över hela ryggen och övriga kroppen också - så startade jag idag ett projekt som vi får hålla oss till ett tag framöver nu, tills vi se om det ger effekt. Det gäller alltså att skritta uppför branta backar! Så många som möjligt. Det finns inte sådär jättemånga sådana i omgivningen, så det får bli i stort sett samma runda ett tag framöver, men jag tror inte hon har några problem med att det blir enformigt. Det är nog mest människor som tänker på sådant.

Vi började projektet idag och det var jobbigt vill jag lova, att skritta istället för att kasta sig uppför backarna i galopp! Hon fick galoppera där det var platt mark istället, men branterna skrittades det i. Nyttigt!! Nu blir det en natt till i "avmaskningshagen" och i morgon blir det nytt bete. I en hage som gränsar till den ståtlige arabhingsten Crut! :-)

(Fast det är någon meter emellan de två hagarnas stängseltrådar...)

Läs även andra bloggares åsikter om polly, arabsto, galopp, muskler, rygg, rumpa, örnatorpet, palencja

Flytt!

Idag flyttade vi till gröna hagar och nya kompisar! Det var bara tio minuters bilresa, men Polly hann bli ordentligt genomsvettig på vägen - inte kunde hon veta vart det skulle bära iväg den här gången? Skulle det börja om från början igen med ny tillvaro?
Men jag tror det var med lättnad som hon insåg att "här känner jag visst igen mig" när hon klev ut på Örnatorpets gårdsplan. Det var här hon blev skodd och hit har vi ridit två gånger innan. Den jättestora grå - Ruffe - hälsade hon som hastigast på redan då.

Hannoveranaren Ruffe, 184 cm över manken, älskar nykomlingar. Helst små söta ston. Och eftersom Ruffe dessutom är kung i hagen, så ser han snabbt till att ingen annan får komma i närheten av den nya, innan han har fått hälsa ordentligt. Sedan brukar han behålla "äganderätten"  i ett par dagar eller så...
Möjligtvis tror också Ruffe att han har en liten aning manlighet kvar också och Polly verkade inte alls omöjlig på det området. ;-)

Den allra första kontakten måste förstås filmas - med de andra två, Rasse och Ronja, som åskådare på behörigt avstånd.Speciellt Rasse jagades bryskt bort varenda gång han försökte närma sig. För min egen del kände jag mig även nöjd med att Polly försvarade sig med rejäla bakutsparkar när hon kände sig angripen. Hon kanske börjar tuffa till sig en aning i alla fall, tjejen!



Jag hade först tänkt rida en sväng också, men tänkte om. Hon skulle få hela dagen för sig själv och sina nyfunna kompisar och det grööööna skööööna gräset!! Det är en dag i morgon med - förhoppningsvis några timmar utan ösregn...

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, ruffe, örnatorpet, snorkfröken, araber, fux

Svanslös

Idag glömde jag min svans. Dvs grimskaftet som jag brukar ha fasthäktat i byxhällan. Jag har det istället för spö: Jag bara svänger runt det lite i luften nära hennes rumpa om hon är tveksam till något och det funkar jättebra. Men idag glömde jag det alltså.
Naturligtvis är det då ett mycket farligt doftstråk över vägen idag, tvåhundra meter från stallet, och där går det ju inte att passera! Skänklar hjälper inte för växeln är i backläge, men en "svans" hade varit lösningen! Suck.
Efter en stunds tragglande är jag tvungen att hoppa av, leda henne en bit (inte ALLS farligt då!!!) och sedan sitta upp igen. Men innan dess förser jag mig med en liten lövruska som Polly först nogsamt biter av en del löv av.

Sedan gick allt så fint så. Att möta en traktor med kärra fullastad med kalvar, är väl ingenting! Då är det tusan så mycket läskigare med fläckar av mörkare sand i vägen och en soptunna som ligger upp och ned i ett dike.
I galoppen kan man också forma kroppen till ett S samtidigt som man drar ner huvudet och ruskar på det! Om man är häst. Det är jätteskojigt.

På hemvägen fick hon beta lite gräs längs vägkanten också. Vi var ute en promenad i går kväll också, som enbart gick ut på att äta grönt gräs. Jag tycker så synd om henne över att gå i den där bruna hagen med stampat jordgolv i, när det är så grönt och fint utanför! Bara små glesa strån av gräs på här och där.
Hoppas nu att Indras matte också får skickat in träckprov och köpt ev avmaskningsmedel FORT, så vi kan avmaska sedan och släppa dem på bete. Någonstans. (Jag har redan mitt avmaskningsmedel redo.) Och den lilla hagen här utanför min granne är så grön och fin - när ska vi stängsla där då? Vi skulle ju det! Men de är ju aldrig hemma, Indras matte och husse. Suck.

Läs även andra bloggares åsikter om avmaskningsmedel, bete, gräs, polly, palencja, arabhäst, hästar, bete, grimskaft

Alldeles gräsligt

Tänk att allt = ALLT kan vara så fullständigt livsfarligt under en och en halv timmes ridtur som det var idag!! Visserligen tog vi in på en liten väg vi aldrig ridit på förut, men vadå? Det var en i mitt tycke jättemysig slingrande gräsväg som jag fantiserat om att vi skulle sväva fram på i en alldeles lagom galopp. Visserligen inte så lång, men ändå.
Men det gick ju knappt att ta sig fram i skritt, när nu vägen kantades av uppflaxande småfåglar, uppochnedvända badkar, mossbevuxna stenar och icke att förglömma alla dessa osynliga otäcka varelser som tydligen vimlade omkring på vägen och gjorde hotfulla närmanden! Det gällde att vara beredd på att snabbt slänga sig än hit och än dit för att rädda sig. Om man var en Snorkfröken.
Efter ett tag, när jag precis bestämt att vi skulle vika av in till höger för att göra ännu en vägkoll, så klev vi över en stängseltråd som låg på marken. Ståltråd. Det rasslade till runt hennes fötter. DET var av någon anledning inte alls farligt, tyckte hon -  men det tyckte jag. Eftersom vi var tvungna att vända tillbaks från den där lilla avstickaren och gå över där en gång till, så hoppade jag av för att ta bort stängseltråden. Det kändes onödigt att Snorkfröken skulle få den virad omkring benen...

Det var lite oländigt ett tag så vi fortsatte så en liten bit - jag gåendes bredvid. Men när vi tagit oss förbi baksidan av en stor gödsel-silo (eller vad det heter) där det inte luktade häst precis, och med en brummande fläkt som satt på ladugårdsväggen, så var vi ute på helt vanlig grusväg igen. Men det var ju ingen anledning för Fröken Fux  att slappna av, heller! Jag började dock tänka på att sitta upp igen. Det tråkiga var bara att när jag försökte så gled sadeln runt. Och jag kunde inte dra gjorden fler hål fast jag tog i så jag blev blå! Jag är övertygad om att hon drog in luft precis varje gång jag försökte. Dessutom har hon börjat med den lilla egenheten att nypa mig i baken precis när jag är på väg upp i sadeln! Arab-humor?

Det blev till att gå vidare och leta efter en hög sten eller dylikt, så jag slapp hänga i sadeln för att komma upp. Det fanns en efter ett par hundra meter till och så kunde vi fortsätta vår fruktansvärt livsfarliga ridtur. Suck. Tänk att jag hade ingen aning om att precis allt längs denna vägen var så farligt! Hon hade just chockerat stirrat på en ful metallrulle som låg i gräset och flåsat över några grenar som hon var tvungen att kliva över (duh!!) när vi möter en timmerbil med långt släp...

Det var faktiskt en aning trångt att vara kvar på vägen där, så vi klev upp i en skogsbacke under tiden, dvs Snorkfröken trodde att vi skulle galoppera upp där och när jag sa att så inte var fallet, så blev hon väldigt frustrerad där ett tag, tills hon såg att timmerbilen faktiskt körde förbi där på vägen alldeles nedanför oss.
Ja, jag säger då det. Hela vägen hem var det farligt och det blev bara några enstaka travpass och ett par korta galopper på hela tiden. Resten av tiden var det stel skritt med full beredskap på flykt. I morgon får jag nog ta ett pass på en väg som vi ridit mååånga gånger förut. :-)

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, snorkfröken, fux, arab, timmerbil, galopp, badkar, stängseltråd

Högt över sadeln

Så var det dags igen, uppflaxande orrar är inte att leka med minsann! Varför ska de ligga och trycka ända tills man är alldeles ijämte för, innan de flaxar upp? Polly flög iväg och upp i luften for jag, jag kände att stigbyglarna var med hela vägen, och sedan damp jag lyckligtvis ner i sadeln igen och vi stod still en liten stund medan jag kände Pollys hjärta slå... ;-)

Annars var hon så duktig så, lilla gumman. Hon gick över knaggliga leriga hyggen, klättrade uppför branter och var på helt okända vägar där det var liite läskigt att galoppera. Sedan, vid det forsande vattendiket längs Skärshultsvägen, tror jag hon kände igen att hon varit en gång för när jag var ute och gick med henne. Efter en bit asfaltspromenad, vek hon självmant av på rätt ställe.

Sedan var det ju en liten missräkning från min sida, för där jag trodde att vi skulle kunna ha härliga galopper, visade det sig att det bara var ett väldigt stenskravel som var täckt av grön mossa. Jag som trott att det var en mjuk skogsväg...
En liten galopp blev det ändå den sista biten och sedan var det den där sista sträckan genom skogen till stallet där det är så vått mellan tuvorna längs stigen. Men hon gick så duktigt fram i vätan så, och det var precis när vi var färdiga med det som orren flaxade upp framför oss!

När vi sedan kom igenom det sista skogspartiet och närmade oss hagen bakvägen, så ropade jag på Indra. När hon kom gnäggandes, så svarade faktiskt Polly också för ovanlighetens skull! Flera gånger. Hon behövde verkligen meddela att hon äntligen  kommit tillrätta efter att ha varit på så okända marker långt borta!

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, araber, galopp, skärshult, indra

Käka grus?? Näää...

I förrgår var det dags för nya vårskor på framfötterna. Barfotalivet är slut. Det började så bra, men det var något med den senaste verkningen som gjorde lilla fröken öm i fossingarna.
Vi tog oss till Örnatorpet, fem kvarts ridtur, dit hovslagaren skulle komma och verka en massa andra hästar och han hade lovat att ta Polly med.
Sedan skulle ju jag på jobb-möte hela eftermiddagen, men hon skulle få vara kvar där. Ha paddocken för sig själv, med hö och vatten och utsikt över de där nya bekantingarna hon såg en skymt av häromdagen när vi var där och hälsade på. Där fanns ju två hingstar också, så lite spännande var det allt!

Jag lämnade henne halv tolv och klockan halv sex var jag tillbaka. Oj vad hon var glad att se mig! När vi red hem igen, så trodde jag först att jag hade fått en annan häst! En racer-häst! Jag tyckte ju att hon gick fram bra innan också, förutom när vi hamnade på grus på hårda vägar. Men den här inledde med att ruuusa uppför ett brant stup där andra hästar mödosamt brukar gå/klättra. Ganska långt är det brant uppför också. Halvvägs ligger ett träd och som sagt, andra brukar kliva över det, men här klivs minsann inte! Här hoppas det! Runt omkring fanns det ju en massa träd överallt men som genom ett mirakel lyckades hon låta bli att klämma mina ben efter hoppet.

Sedan var det bocksprång i varenda en av galopperna vi tog på vägen hem! Glädje, glädje, glädje!  Det första som hon laddade för gjorde att det kändes som om jag satt på Crut igen! (Arabhingsten jag red förut.) Men både det och de andra var mjuka och fina så det kändes inte så där väldigt läskigt. Mer komiskt - som att sitta på en furie som far fram med benen åt alla håll! Och varje gång hon laddade, så höjde hon nacken en aning och sneglade bakåt. Som om hon undrade om jag var med eller...?  :-)

Jag antar att tempot berodde på att hon inte längre var öm under fötterna - men samtidigt tänker jag att hon gav ju sig inte ens tid att känna efter? Det var full sula hela tiden! Kanske var det trots allt glädje över att vi skulle hem också! Där hade hon stått hela dagen efter att jag lämnat henne, och tänkt att Jaha, nu ska jag visst bo här då!? Och ingen känner jag heller. Ska det börja om nu, alltihopa?
Stackars lilla Palencja. Hon måtte ha blivit jätteglad när hon såg mig och fattade att allt skulle bli som vanligt igen! Det skulle inte bli nån ny ägare. När jag tänker så, blir jag alldeles tårögd...

Idag har det varit störtregn och åsk-klibbig luft men vid sex såg det ut att hålla upp och vi gav oss iväg. Vi firade genom att rida ett tillägg på en väg som vi aldrig ridit förut. Dessutom åt "fel" håll. Vi trotsade faror som jättestora stenar, kolsvarta stenar, ondsinta orange rörstumpar (yttersta biten av vägtrummor som stack ut under vägen i dikena) och när vi kom till ett hygge så tvärstannade hon exakt på samma ställe som Crut gjorde när han kom där första gången. Glodde åt samma håll. Jag kan undra vad de såg?
Palencja var i alla fall lättare att få fram - Crut stod både länge och väl där innan jag fick honom att gå... :-)
Sedan var det ju en brant uppförsbacke i ett skogsparti också. Det är som sagt väldigt svårt att gå i sådana, så det är bra att hon har så mycket man att hålla sig i när hon rusar uppför! :-)

Väl uppe för branten, ett nytt hygge och se där - en älg!! Palencja tvärstannar och jag ropar så högt jag kan: TITTA EN ÄLG!!! HALLÅ ÄLGEN! HAR DU INTE DIN KOMPIS MED DIG??
Sedan fortsätter vi som om ingenting hade hänt, tills vi kommer fram till de där stora stängselrullarna vi tittade på för nån vecka sedan. De var fortfarande lite läskiga, men jag tror att hon mindes dem lite grann. Men nosa på dem får vi göra en annan gång...

På tillbakavägen var jag plötsligt mer nära att dimpa i backen än jag minns att jag varit på många herrans år. Jag kände om inte smaken, så i varje fall lukten av grus.
Vi kom där i fridsam skritt på långa tyglar, som jag bara höll med ena nypan medan den andra handen hängde utefter sidan. Dam di damdidam, vi trallade oss fram....
Plötsligt rusar det ut en liten vit grisliknande hund med ett väldigt ljust och gällt YELP alldeles bakom oss och Fröken Fux flyger väldigt jättesnabbt framåt och åt ena sidan medan jag tror att jag var på väg åt andra sidan... men jag fick tag på en tygel och hon stannade så snällt. Det var ju bara en hund, trots allt! :-P Men att rusa ut bakom oss på det där viset!!! Ensam var den också...

Men det blev en härlig ritt ikväll med en något för tjock jacka och vi fick bara en fem regndroppar på oss och till och med att kvällssolen tittade fram lite mellan granarna.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, arabhästar, ridning, galopp, bocksprång, skor, hovslagare, örnatorpet, hingst, crut

Dubbel motion

Idag har framkomligheten på några tveksamma, blöta ställen prövats. Det gjordes med mig på marken, gåendes före, för att jag själv skulle kunna känna hur marken var. Resultatet blev: Inga som helst problem!
Det var inte tänkt att det skulle bli nån lång runda, utan vi skulle vända sedan. Men solen sken och skogen var vacker, så vi gick vidare. Det blev test på ett annat ställe också som jag bara funderat på förut och det gick också bra. Nästan två timmar var vi ute och jag fick motion! Helt genomsvettig var jag när vi kom tillbaka = något för varm jacka...

Försökte filma henne lite på vägen hem med. Hi hi, titta på hennes blick hur hon kollar mig och tänker: "Hon ser nog inte där bakom kameran... hon bryr sig nog inte ifall... äh va fasen jag snor åt mig lite gräs här!"

För det är ju så lockande nu den här tiden, när det börjar komma lite, lite grönt här och var! Och nu är det inga kinkigheter, allt som är grönt slinker med. :-)

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, araber, hästar

Gosevännen

Nu när min nervositet över att hon plötsligt ska drabbas av panik eller förvandlas till en monsterhäst när jag är ute och rider har försvunnit, så är det verkligen kärlek på högsta nivå!
Vi har fortfarande en hel del kvar att testa tillsammans - till exempel att rida tillsammans med andra hästar, (funkar hon bäst först eller sist i galopperna??) hoppa hinder på bana, ta oss över vattendrag/diken med mig kvar på ryggen istället för klivandes bredvid, kvigor som kommer rusandes i full sula i sin hage för att kolla på oss, mopeder, motorcyklar och cyklister, etc etc.
Men som sagt, grundtryggheten finns där nu! Och på måndag blir det skor på framfötterna.

Barfotahäst hade varit fint, men det gör för mycket aj-aj på alla grusvägar för att det ska vara njutbart, så skor får det bli.

Indra är fin hon med...

Vårsol

Underbara kvällar med härlig vårsol att rida i! Vi galopperar i branta uppförsbackar och det går jättelätt och fort tills hon så småningom märker att det här var ju jättebrant och jättejobbigt och så blir hon tvungen att sakta av och hämta andan lite. Men så fort mjölksyran har lagt sig lite, så vill hon gärna på det igen!
Så är det dessa skogar med mossa som underlag, som hon älskar att gå i. Ja hon travar och galopperar väldigt gärna där också, men det går jag bara med på kortare bitar, för det är lite läskigt med alla grenar och träd som är i vägen överallt! :-)
Men jag gissar att det är just pga mossan som hon vill springa, för man sjunker ganska mycket i den på sina ställen. Så idag har vi hoppat över stengärdsgårdar och stockar där i skogen, ha ha. Fast det var ju väldigt lågt - jag hade ju tänkt att vi skulle kliva över...

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, galopp, ridning, youtube, vårsol, arabhäst