Nästan bortblåsta

Hu, idag var det ruggigt ute bland träden! Det blåste redan innan vi gav oss iväg, blandat med lite solsken och lite regn, men efter ett tag tog det i nåt så alldeles in i vassen! Det var mycket som blev farligt då - presenningar, knakande träd, viftande grenar, en studsmadrass med böljande nät omkring... Ja till slut var det som att själva vinden i sig blev farlig när den tog i och även jag tyckte det var lite läskigt.
Den sista biten hem är det som ett stup vid ena sidan om den leriga stigen och där satt jag faktiskt av och ledde henne. Inte för att hon kunde gå lugnt i alla fall, men då slapp jag åtminstone sitta på om hon kom för nära där... När vi kom till ängen var det jämfota hopp med frambenen och små bakutsparkar med bakhovarna. Jag tog ett tag i tygeln och talade med min bestämda röst till henne (Nu får du väl ändå lugna ner dig! SKÄRPNING!!!)
Och hon stod stilla och såg rakt på mig med allvarlig och oskyldig min. Men så fort vi började gå igen så började hon om. Vi upprepade detta då och då de sista 1 - 200 metrarna hem till stallet och sedan kunde hon inte heller äta sin gröt i boxen utan flög runt som en galning där eftersom takplåten skramlade.
Så hon fick stå på gårdsplanen och äta den...

Men för övrigt gick det hyfsat att rida idag! :-)