Polly hugger fortfarande när jag ska spänna sadelgjorden, de första hålen är värst - sedan är det som om hon ger upp. Tränsar sig gör hon nästan själv nu för tiden: när jag tar av grimman vill hon gå ut med en gång, men när jag backar tillbaka henne och håller upp tränset så gapar hon stort och smackar sedan förnöjt på bettet.
Hon har fortfarande lite svårt med balansen just när jag suttit upp, så hon är tvungen att gå iväg med en gång, vanligtvis åt fel håll, men sedan går det bättre. Idag tappar hon bak en gång rejält och snubblar till med höger fram en gång, men annars går det bra. Försöker hålla tillbaks oron och tänka positivt. Att det ska bli helt bra så småningom. Att det är meningen att man ska träna bort det onda, i samband med den här behandlingen. Att det får ta sin tid. Det är ju skritt tre veckor till som gäller, innan vi ska testa lite försiktigt i trav.
När vi kommer tillbaks sätter jag en hink vatten framför henne i stallgången och tycker att hon ska dricka lite medan jag går och hänger upp sadeln. Hon glor på mig som om jag är dum eller nåt och går omedelbart fram till sin boxdörr och hänger huvudet över kanten där istället och trånar.
"Jag vet, gumman. Du ska få. Snart!"
Hon vet att det alltid brukar stå en hink med mat åt henne där, vilket det gör även denna gång.
Sedan blir det hagen med kompisarna igen och Pompe står troget och väntar och gnäggar vid insläppet och hon nonchalerar honom i vanlig ordning. Taskigt, men har man chans med en enda häst att visa sin suveränitet så... :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar