Sedan blir det förstås en stund till gräsätning också, men det skär i hjärtat att känna hur hennes steg blir kortare och kortare när jag sedan styr mot ingången till hennes ensamhage. "Nej, jag vill inte!! Snälla!"
Hagen är större än en sån där vanlig sjukhage som är pytteliten, men eftersom den i stort sett bara består av träd, så får hon liksom inte plats att springa där i alla fall. Tyvärr är det gröna som syns i den inte gräs, utan någon annan sorts ogräs/blommor som inte riktigt gillas som föda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar