Snorkfröken och jag: juni 2013

lördag 29 juni 2013

Knott och regn och lösa skor

Det har varit lite jobbigt för Fröken Fux den sista tiden, med en sko som skramlar och där sömmen kryper ur och sedan växlande värme med ösregn och blåst och kyla och miljoner knott och flugor. Förmodligen har sömnen inte varit vad den borde och hon har varit mer som en pensionerad vagnshäst än en sexårig arab att rida den senaste veckan. Ibland har hon somnat till i stallgången så hon har knäat och man har fått putta på henne så hon inte ramlar...

Häromdagen blev vi fotograferade också.

Och det är ju alltid kul att se hur man egentligen ser ut ihop... Aldrig ser man väl så spänstig och smidig ut som när man just håller på att sitta upp på en häst! :-D




                                          Så rumpar vi iväg då, in i grönskan... Hejdå!

Igår fick hon bara ägna sig åt att vara i hagen så idag var det dags för ett nytt vakenhetstest. Men så fort Polly kommit in i stallgången, så öppnade sig himlen. Det var inget vanligt litet regn där man bara säger: jag tror bestämt att det regnar, utan det dånade på stalltaket så man trodde det skulle braka samman. Fuxan fick stå i en box istället i närmare en timme, tills det höll upp lite.
Så skulle det ridas i paddocken, så det inte skulle vara så långt till stallet igen ifall skon skulle åka av. Dessutom tänkte jag testa att rida med tränset som hon ju faktiskt har. Dvs bett i munnen. Dels är hon så bränd på nosen av solen så jag tänkte att det kunde vara skönt att slippa ha något där som tryckte och dels tänkte jag se om jag kunde jobba henne bättre för att få henne i form.

Det var ingen hit.

Jo jag har ju sett foton på där hon blivit riden med bett och gått riktigt snyggt, men det var tydligen något hon lyckats förtränga helt. Jösses vad det slamrades med bettet hela tiden och huvudet åkte ömsom ner och upp och fram och åt sidan och så fort jag över huvud taget tog i tygeln det minsta pyttelilla, så ville hon stanna. Drev jag på då så kröp hon bara ihop. Det var riktigt, riktigt otrevligt hela tiden. Vi kämpade ändå på ett tag i både skritt och trav, men det blev inte ett dugg bättre... nää, usch!!
Jag bytte tillbaks till repgrimman istället och vips, så fick jag tillbaks min gamla vanliga Polly. Det känns lite svårt att få till det där med hur man "samlar upp och ihop" med en repgrimma, eftersom man ju inte tar i tyglarna där på samma sätt som när man har träns - men små korta stunder nådde vi i alla fall fram till någon slags förståelse och hon gick ju mer i form med repgrimman än med tränset i alla fall! För mig alltså. (Vete fan hur de gjorde i Danmark med tränset på...) Men höger varv är svårt...

Avslutningsvis red vi en liten kort-kort tur där vi tog en samlad galopp nere på banvallen.




Men nu är det bara tre dagar tills hovslagaren kommer i alla fall och hon har fått både flugtäcke (fast här är det ju regntäcke) och flughuva. Problemet där är väl bara att behålla den ! När jag hämtade henne idag på morgonen fick jag gå en kvart och leta efter huvan, som hon hade på sig när jag lämnade henne igår. Och när jag satte på den idag efter ridturen, så gick hon direkt ut i hagen och rullade sig. Väldigt grundligt. Gnuggade alla delar mot marken. Så när hon var klar, var bägge öronen utanför huvan och den hängde nedanför mulen... suck. Den skyddar ju inte bara mot flugor och sånt, utan även mot mer brännande sol, om det skulle happa till att komma mer av den varan mellan skurarna...



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

tisdag 18 juni 2013

Älgjakt

Det är nu som säsongen är till älgarnas fördel. Nu har de små kalvar och får inte jagas av oss människor. Men tvärtom går bra. Eller?
Vi hade just passerat en gräsåker och en vedtrave vid vägen när Polly skyggar till. Jag sneglar bakåt och får se en liten brun ullig älgkalv skutta iväg bort över gräset och försvinna in i buskagen. 'Gulligt', tänker jag och vi börjar gå längs vägen igen, när jag kommer mig för att undra över var mamman är. Jag gör halt och vänder mig om. Jodå, där står hon, älgkon. Vid vägkanten, femtio meter bakom oss. I något slags nyfikenhet så vänder jag Polly om också, så vi kan titta riktigt. Alltså, vi går inte tillbaka utan står stilla. Det är tanken, alltså. Älgkon tänker annorlunda och tar ett par steg emot oss.
Jag inser plötsligt att det var en dum idé att stanna, så vi börjar gå igen och jag vänder mig om i sadeln ännu en gång: Älgkon sätter nu fart och börjar springa rakt mot oss!!

Galopp Polly! Galopp! Något tveksam börjar Polly galoppera, för här brukar vi väl minsann aldrig...!? Fortare!!
Hon har tydligen inte ens sett älgkon utan bara kalven, men galopperar snällt på. Jag sneglar bakåt och jodå, nu har älgfan fått upp farten! Nu vågar jag inte vända mig om fler gånger, utan det är bara fort hem som gäller! Jag kör in hälarna i sidorna på Polly och ropar 'kom igen, fortare!' och det är väl en dryg kilometer kvar hem till stallet. Vi saktar inte av förrän ett tjugotal meter från stallplanen. Jag är alldeles skakig och vi får ta några varv i skritt i paddocken för att jag ska lugna ner mig. Polly är helt cool.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lördag 15 juni 2013

Bensprattel och myyys

Att man kan vara så kär i en häst så det känns som om hjärtat inte riktigt får plats inne i bröstkorgen! Och det är så härligt på nåt vis att hon inte är likadan varje dag, utan varierar sitt humör efter omständigheterna. Exakt vilka omständigheter det rör sig om vet jag inte, men i alla fall.
Dvs, hon är alltid snäll. Alltid pigg att rida. Men som igår t ex, så kunde hon inte stå still en minut i stallgången när jag borstade och sadlade. Det var framåt och bakåt och åt sidorna hela tiden, så långt som grimskaften räckte, samtidigt som hon rullade lätt hysteriskt med ögonen. Med två hål kvar att spänna på gjorden, så tog jag ut henne på stallplanen och spände dem  hållandes i ena tygeln medan hon i snabbt tempo gick runt, runt, runt, runt...
Det var ett under att hon faktiskt stod still den lilla stunden som jag skulle sitta upp, men när jag väl var uppe så bar det iväg med en gång. Det var som om hon hade myror under fötterna.

Idag däremot: lugnet själv i stallgången. Idel leenden. Trots att hon var ensam häst där idag också. Visserligen råkade hon ta ett långt steg åt sidan precis när jag fått foten i stigbygeln, så jag höll på att åka ner från min pall, men hon bad genast om ursäkt för det.
Sedan övade vi temporidning längs hela banvallen. Mest trav och galopp med korta skrittpass emellan. Avsaktningar och igångsättningar. Och det gick så bra så och trots att det är vissa ställen som hon tycker att hon måste titta till lite extra, så fick jag henne att våga galoppera resp trava förbi där också utan att stanna/sakta av för att glo.

Sedan traskade hon så snällt över stenbron med forsande vatten inunder!! (Inte samma som igår.) Första försöket där var för 1½ vecka sedan och då fick jag minsann hoppa av och leda henne. Min lycka och stolthet visste inga gränser! :-)
Därefter hastade hon villigt fram över stock och sten och lera och ris i skogen en bit och när vi sedan tog en härlig lång galopp på en grässtig blev vi bara avbrutna en kort sekund när ett rådjur eller två var tvungna att korsa stigen just där och då. Jag såg inte riktigt, eftersom hjälmen hamnade framför ögonen när Fröken Fux nitade! Men sedan kunde vi glatt fortsätta vår galopp.

Efteråt, hemma i stallgången igen, stod hon lika snällt och lät sig bli smord på nosen med solcreme (nåja, vissa protester, men inte så mycket) och tvättad och smord med salva på sitt sår på benet, avblaskad med vatten på rygg och mage, sprayad med flugmedel på ben och rumpa, smord med flugsalva runt ögonen och 'gelead' på diverse bett. Hon luktade allt annat än häst när vi var klara! Sedan var det gott med morötter och musli.
När vi gick förbi hagen där Ruffe och Razze går, så kom de fram till staketet och hälsade och Polly grymtade lite hest och kort till var och en när vi passerade. (Det betydde säkert "tja!")

Väl nere i hagen tillsammans med Roy och det andra stoet, som är här tillfälligt, så blir hon grundligt välkomnad från alla håll. Sedan går hon undan en bit. Roy kommer efter och ställer sig snett bakom för att lägga huvudet över ryggen på henne. Men hennes plan var att rulla sig, vilket hon också gjorde. Hon viker ihop sig där hon står, alldeles framför Roy, som förvånat står och ser på en hög med sprattlande ben under sig istället. Han står bara kvar och glor och efter en stund sticker han ner mulen och nosar henne på magen. Jag står och fnittrar högt några meter bort. När hon sedan ska resa sig så rullar hon raskt över till andra sidan, varpå hennes ben trasslar in sig i Roys ben, som blir tvungen att backa. Fortfarande ser han lika förvånad ut, men de reder ut det hela och kan sedan ägna sig åt lite seriöst gräsätande och flugviftande. Och lite pipande ihop med det andra stoet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

torsdag 13 juni 2013

Broar och klåda

Idag var vi på promenad upp till den f.d. stockbron. Nu skulle det ske. Det tog en stund innan hon gick med på att ens närma sig den och sedan ännu en stund innan jag fick över henne. Sedan fick hon "hoppskutta" fyra gånger fram och tillbaka för säkerhets skull! För att över, och alltså trampa på bron ordentligt, det tänkte hon då inte göra!
Nu ska det väl ändå gå när jag sitter på också? :-)

Väl tillbaka i hagen, så är det ju det där med Crut, hingsten. Han går alldeles för långt borta för de här två tjejerna, som var alldeles för villiga för att kunna ignorera det. Roy gjorde små tafatta försök ibland till att "hjälpa till", men tjejerna trånade mest efter varandra. Både länge och väl höll de på! :-D
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

onsdag 12 juni 2013

Vinnare och förlorare

Härliga sommardagar! Fast Polly har bränt sig i solen på näsan, så nu blir det till att smörja med solskyddscreme.
I förrgår var vi ute nästan tre timmar och kom alltså längre än vad vi gjort innan och Polly kände inte längre igen sig. Detta gjorde henne lite skärrad och hon gick på helspänn. När vi passerade hagen vid Åsen, där det går ett par hästar som glatt brukar komma i full galopp och gnäggande hälsa förbipasserande hästar. Den här gången gick de i innersta hagen och kom alltså inte ända fram till vägen, vilket jag var tacksam för. Polly blev ungefär lika upphetsad som Crut brukade vara här, men i hans fall är det ju förståeligt eftersom han är hingst och det finns ett sto i hagen...

Sedan gick vi nästan rakt på en gren som var skickligt förklädd till orm. 'Huvudet' rest. Jag tror bestämt den väste också. Orm-reflexen hos Polly fungerar som den ska, i alla fall, och det är ju bra! ;-)
Tänkte vi skulle gå förbi hagarna vid Lunnabol där alla korna går också, men inte en kossa såg vi!? Vi kom upp till gården och det kom en farlig man runt hörnet, bärande på en stor vit plastsäck. Mycket suspekt. Han kunde berätta att alla korna var inne för att mjölkas just nu. Vi avböjde dock till att komma in i ladugården för att titta.
Sedan blev vi omkörda av diverse bilar och mopeder och det var ju ingenting. En joggare som kom över ett backkrön var däremot väldigt suspekt, och det kan jag nästan hålla med om.

Så småningom börjar Polly känna igen sig och OJ vad hon får bråttom! Benen går som trumpinnar och fötterna har svårt att hänga med. Så rider vi förbi en väg som helt klart går hemåt. Det måste ju vara fel? Hon tvärstannar och vänder på huvudet och tittar på mig med stora frågande ögon. Sitter jag månne och sover? Men jag envisas. Okej då. Det visar sig vara en jätteskojig genväg mitt inne i skogen och Polly hastar snabbt fram bland tuvor och stenar. Jag tänkte att hon kanske skulle ha blivit lite trött efter den långa ritten, men så är det tydligen inte alls. Däremot har hon fått ett litet sår på höger fram, på insidan en bit ovanför kronan. Ingen fara, men det behövdes lite tvätt och salva. Får be hovslagaren komma snart.

Väl hemma smakar det gott med gräs med hästkompisarna i kvällssolen.



Igår tänkte jag att hon kanske skulle vara lite stel efter gårdagens strapatser, så jag valde en liten kort runda, som jag sedan utökade till nästan dubbla längden, eftersom hon ihärdigt trippade på så fort hon kunde med spetsade öron, utan tecken på någon som helst stelhet.
Däremot skulle hon absolut inte (!!!!) gå över någon stock/stenbro 'bara för skojs skull'. Dumheter. Hon skulle inte ens gå fram och titta på den. Varför då? Det räckte alldeles utmärkt att se att den fanns där, cirka femton, tjugo meter längre fram... Jösses vad bra hon kunde springa baklänges! Jag försökte övertala henne i det längsta; (jag hade ingen lust att sitta av och tramsa i dag, utan ville ju bara gå fram så hon kunde titta lite) och blev mer och mer upprörd. Till slut försökte hon nypa mig i benet i protest. Hon är bra på att böja på halsen. ;-)

Jag ska lura dit henne en annan dag igen. Då ska vi ha en riktigt lång stund där tillsammans. Fram och tillbaka, fram och tillbaka...

Vi vek av in i skogen istället, en liten genväg som är rätt mysig, men det brukar vara rätt blött på ett ställe. Det har dock inte hindrat andra hästar jag ridit att gå fram där. Nu var det ju dessutom extremt torrt i markerna och med tanke på hur duktigt hon klev på i det blöta bakom Österbacken i våras så...
Men nähä, idag hade hon tydligen åsikter om det mesta. Hon traskade på i sitt vanliga gå-i-skogen-tempo (=snabbt) men när den första hoven nådde lite fuktighet och det låg ett mörkare område framför oss så blev det tvärstopp. Ser du inte matte? Livsfarlig mosse! Suck...

Så idag vann Snorkfröken två gånger och det var med stor glädje hon fick sig en lång galopp längs grusvägen istället och sedan knata hem över ekbacken. Men nästa vecka har jag semester, he he!


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

lördag 8 juni 2013

Palencjas minne

Ännu en härlig sommarkväll med sol och värme! Vilken sorts utmaningar skulle vi ta oss för idag då? Till att börja med tar vi den vanliga sadeln idag för den kan jag dra gjorden på ordentligt. (Får se om jag kan skaffa en annan gjord till westernsadeln.)
Hon har bråttom bråttom bråttom idag, men första utmaningen blir att klättra upp för branten bakom stallet, i SKRITT. Att även kliva över det nedfallna trädet i stället för att hoppa. Galopp härinne bland träden känns aningen överkurs och ja, lilla gumman det ska kännas i rumpan att gå uppför när det är så här brant! Det går alldeles utmärkt den här gången och hon blir bara aningens andfådd i värmen. Prövning ett; check.

Nästa lilla prövning blir att titta på kalvar. Jag har ju inte en aning om ifall hon har sett kor förut i sitt liv - typ förra sommaren i Danmark. Men jag är helt övertygad om att hon i så fall har förträngt detta. Jag vet att det går kalvar i hagen vid Vräk, så det är dit vi beger oss. De små liven ligger i en klunga och sover, nära stängslet. Jag som hade tänkt mig att de nyfiket skulle komma rusande över hela hagen mot oss för att titta! Men okej, vi stannar i alla fall för att titta på dem. Fröken Fux glor med spetsade öron och pulsen ökar en liten aning. Kalvarna viftar med öronen och tittar vänligt tillbaka. Vi går ett par steg och stannar sedan igen, lite närmare. Första kalven ställer sig mödosamt upp och de andra följer så småningom efter. De är ju lite läskigt, men inte farligt alls egentligen. Att det samtidigt hörs en stark knall en bit bort, ungefär som när de spränger eller något som exploderar (?) är ju lite dålig tajming, men det funkar det med. Nu står det fem kalvar och en häst och stirrar på varandra och eftersom det inte verkar hända så mycket mera, så går vi nu vidare. Prövning två; check.

Vi viker av in på "parallellvägen" och påbörjar en lång härlig galopp. Den blir av någon anledning avbruten hela tiden av att - som jag gissar - hon kanske inte riktigt kommer ihåg den vägen och känner sig osäker? Men här har hon ju bjudit framåt som bara sjutton innan!
När vi kommer ut på den vanliga vägen igen, så blir hennes tveksamhet ännu större. Hon tvärstannar då och då och när hon går blir det med stela konstiga steg och verkar inte alls sig själv längre. Hon är inte ett dugg spänd utan bara ovillig. Alla möjliga plötsliga sjukdomar far i genom huvudet på mig: fång, korsförlamning, patellaupphängning, gikt, spatt och vad som helst. Tar hon inte väldigt underliga korta steg med bakbenen? Men emellanåt känns hon som vanligt, bortsett från att hon känns trög. Hon har väl aldrig känts trög heller!!?

Plötsligt far en tanke genom huvudet på mig: Vi har inte gått på den här vägen sedan vi flyttade till Örnatorpet! Alltså, sist vi gick här, så bodde hon på det förra stället med Indra. Kan det kanske vara så att hon tror att vi är på väg dit igen och att hon inte vill det?? Kan det verkligen vara så? Trivdes hon inte där? Eller snarare var det kanske så att så länge hon var där så var det ständig permafrost och leråker. Inte ett grässtrå att beta i någon hage. Det verkar ju logiskt att hon skulle tro att det alltid är så på den platsen! Att hon inte vill gå fram, skulle i så fall inte alls bero på att hon inte känner igen sig utan tvärtom!

Okej, det ska väl snart visa sig om det är så. :-)

När vi svänger av mot Tranabo, tycker jag redan att jag märker en viss skillnad i steget, men det är för tidigt och för svagt för att jag ska vara säker. Vi traskar på någon kilometer och den sista biten upp mot stugan travar vi - och då pinnar hon på piggt och glatt som om det var det roligaste hon visste! Inga som helst tveksamheter längre, ha ha!
Stackars lilla Polly, hon trodde att nu skulle det bli ler-hage med gammalt hö igen.

Nästa tveksamhet blir när vi gått en liten bit nerför stigen mot den s.k. stockbron. Men nu förstår jag ju med en gång att det beror på att hon plötsligt kommer ihåg vad som ligger framför oss. Otäckt! Usch!
Vi kommer fram och, jodå, den är lika läskig som de andra två gångerna vi passerat här. Trots att jag upplever att jag är lite mer pådrivande och mindre osäker denna gången, så är det tydligen inte tillräckligt. För eftersom jag vill att vi ska GÅ över och inte flyga, så är jag väl lite väl mesig. Snorkfröken går ända fram och nosar vid ett tillfälle, men bestämmer sedan NEJ och ryggar snabbt. Det blir till att hoppa av och leda igen och hon klarar "inte-nudda-sten-eller-stock" galant denna gången också med ett långt språng. Hm, jag trodde att kanske... när hon ju faktiskt klev på den andra stenbron häromdagen... Prövning tre; ... njaaa. Jag får gå här fler gånger.

Men efter detta är det idel pigghet. Nu vet hon att hon ska få beta med Roy igen och livet leker! I galoppen på den mysiga gräsvägen bär det av alldeles väldeliga och jag gör en lätt förhållning som hon i och för sig lyssnar på, men strax därefter testar hon istället att köra hon ner huvudet långt ner till marken och ruska med det så hårt hon bara kunde flera gånger ända tills jag lyckas dra upp det och ryter NEJ!
Sedan får jag fatta ny galopp eftersom hon stannar i rena förskräckelsen! :-D


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,



onsdag 5 juni 2013

Wild west


Vi har fått överta en westernsadel av en god vän och den måste naturligtvis provas och prövas. Jag känner mig ju lite osäker, men den ser ut att ligga som den ska. Tror jag. Men jag får väl hålla uppsikt framöver så den inte trycker någonstans...
Så idag leker jag cowboy, med westernsadel, reptyglar och boots. Enda felet är väl att jag har hjälm istället för hatt, fy vad jag är mesig, ha ha. (?)

Efter en slö semestervecka med seriös gräsätning tillsammans med kompisen Roy i en hage långtbortiskogen, så är det klart att omgivningen ute i verkligheten plötsligt blivit väldigt obehaglig. Crut grymtar upphetsat när vi passerar hans hage och Fröken Fux fnittrar blygt. Eller också är hon inte blyg alls, vad vet jag. Och sedan ligger det nymålade bommar jämte paddocken, en gräsklipparmotor spottar och snedtänder och konstiga lukter blockerar ridvägen. Sådana saker. Förmodligen sitter jag inte som jag brukar heller, i den nya sadeln.
Men efter en stunds trippande och hoppande hit och dit, så börjar hon kännas som vanligt. Och detta trots att vi fått sällskap av två blinningar och en sån där randig stickfluga. Dem tycker hon INTE om, men blir inte hysterisk på något sätt. Bara sparkar hej vilt...

Jag införskaffar mig då en lövruska för att kunna vifta bort de flygande monstren med, vilket Fröken Fux genast missförstår och tror är nån slags medhavd lunch som jag håller sådär långt bak för att hon ska stretcha halsen. Så kommer vi till dagens utmaning. Jag hade bedömt att det var lagom svårighetsgrad på den en varm och flugig dag som denna. Det är en stenbro över ett dike med strömmande vatten inne i skogen. Bron består av ett par stora stadiga stenblock - med bara väldigt smala springor emellan. Cirka 1½ meter brett och  stabil och bra. Med andra ord: Livsfarlig.

Efter en stunds tröttsam träning av ryggning (?) bestämmer jag mig för att leda henne över istället. Hon tvekar en stund eller två, men kliver sedan försiktigt över. Jag är särskilt imponerad över att hon lyckas just med att kliva över, istället för att hoppa väldigt plötsligt och onödigt långt (på min hälsena t. ex.) Sedan är det bara att sitta upp och fortsätta. Nästa gång tror jag det går bra att gå över med mig på ryggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

söndag 2 juni 2013

Semester

Själv är jag i Järvsö i Hälsingland sedan en vecka och Polly går med Roy och bara äter och äter och äter... Har sett på bild att magen är ju rund och fin, men... kan man inte flytta över lite fett därifrån till rumpan?
Nej, jag misstänker att det är en massa skrittande i backar och sådant som gäller där. När jag kommer hem. På tisdag. Börjar få lite abstinens nu... ;-)