Jag sitter här och läser om olika stons olika brunster och hur jättekonstiga en del blir! Jag har ju aldrig haft någon speciell erfarenhet av ston och trodde att de tecknen jag sett på Pollys brunst enbart var dessa klara och tydliga: Hon blir mer kelen än vanligt mot mig och piper och kissar mot andra hästar och kelar med valackerna så man blir alldeles generad. Hur solklart som helst.
Men så läser jag alltså en massa fakta om stons olika svåra eller lätta brunster, både fackmannamässiga artiklar men även olika människors berättelser om deras stons underligheter vid brunsten. Och en enkrona ramlar långsamt ner. För de skriver om slöa ston, ston som brunstar året om, ston som stannar under ridning och "fryser fast" och vägrar röra sig, beskedliga ston som plötsligt gärna vill klämma fast matte mot väggen, ston som är allmänt griniga mot sadeln och mot att jobba i största allmänhet. Även ston som står och surar i ett hörn av hagen och matvägrar och tappar vikt.
Kan det vara så enkelt? Jag känner ju igen alltihop som jag räknade upp här. Inte för att det är nåt kul beteende, men i så fall är det ju ingen sjukdom i alla fall, utan bara något som får härdas ut med, några dagar varje månad...
Kan tyckas något pinsamt om man stallar in hästen på djursjukhus och gör dyrbara veterinärundersökningar, om hon bara brunstar! Men å andra sidan är det ju bra att veta att hon ser jättefin ut invändigt med. :-)
Jo, naturligtvis var ju korsförlamningen riktig, och den tillfälliga hältan. Men resten...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar