Jagad av en stormvind

Idag får jag ett sms från veterinären, som skriver att provsvaren på lever, njurar och muskler visar bara normala värden och det är ju något att vara glad åt! Kvar står bara den ovanliga anemi-sjukdomen, vars provsvar ännu inte hade kommit.Vädret är härligt - dvs uppehåll och t om en gnutta sol - även om det kommer rejäla vindbyar då och då. Idag ska det bli ridning igen. Igår blev det ju bara promenad och lite småövningar i grimskaftet i paddocken.

Jag kommer till stallet och kastar en blick in i boxen och stönar svagt. Varför kan hon inte sova på nätterna? Eller finns det en anledning till varför allt ska finfördelas och spridas ut? Dessutom vet jag att det finns minst lika mycket begravt, som det som syns på ytan... Men det får vänta till efter ridturen.

Så ska den lilla hästen hämtas in från hagen. Jag hade ju tänkt att hon skulle komma själv, så jag slapp att gå och byta om till stövlar. Men icke. Som synes är hon fullt upptagen med viktiga saker som att äta, trots att hon är väl medveten om att jag står där och ropar. Pompe kom istället och erbjöd sina tjänster, men jag bara klappar lite på honom och fortsätter förgäves ropa på Polly. Det blir till att klafsa i leran för matte.

Idag är det spännande och möjligen lite farligt överallt. Till att börja med gör hon stor sak över de stora djupa vattensamlingarna som hon måste gå igenom redan i början av turen. Att hon har gått i detta vatten flera gånger förut med mig vadandes framför, gör inte det mindre farligt. Sedan är även det omkullfallna trädet ytterligare en anledning till att vilja vända tillbaka. Men därefter går det hela bättre och takten blir lite raskare. Tills vi kommer till en ensam cykel med orange barnstol på, som står parkerad jämte banvallen. FNORK!!

Efter detta bestämmer jag plötsligt att vi faktiskt kan börja med de där små korta travpassen redan idag istället för på fredag, som är dagen då det gått en vecka med skrittpass. Jag tror att hon är jätteredo!
Sagt och gjort! Vi tar två korta en-minuterspass och det går muntert tillväga, med sviktande steg. Det kommer ett par rejäla vindbyar bakifrån och de är väldigt läskiga och vi måste springa sidvärtes ett tag där. Hon hade väldigt gärna fortsatt att trava, men nu ska vi svänga ner åt "Ivarssons-rundan" och det är ju också en rolig väg tycker Polly, som glatt knatar på.

Vi kommer till den kullblåsta granen som blockerar vägen och det tycker hon är lika roligt som sist, när vi kom från andra hållet. Märklig häst! Jag låter henne gå fram för att se vad hon tror att hon ska göra...
Hon går raskt ända fram till granen som ligger där med alla sina grenar, säkert ett par meter högt. Hon går åt vänster och åt höger och hittar ingen öppning men kan ändå inte stå still och vill inte vända om.
Jag vet att N. har ridit förbi här, genom snåren upp över kullen till höger och jag kikar efter en lämplig väg. Hmmm... Där eller där..? Usch, det är farligt mycket grenar och vegetation och lerhålor och branter, jag tror jag hoppar av. Sagt och gjort, jag klättrar före och hon efter. Hon har jättebråttom medan jag nästan har svårt att hålla mig på fötter i det dåliga underlaget, men ner kommer vi på andra sidan och nu hoppar hon nästan jämfota av upphetsning!

Vi traskar vidare en bit och så kommer det en vindby till och Fröken Fux flyger fram med en väldig fart och glor omkring sig med dramatisk blick och undrar vem som jagar henne?!
Jag sitter upp igen från en lämplig grästuva och sedan blir det ytterligare ett par korta travpass och resten av hemvägen har hon så bråttom så bråttom sååå.... Jag lyckas inte riktigt samla skritten utan det är ett enda racer-trippande! Och den farliga trädstammen nära stallet? Den hoppas det glatt över på väg tillbaka! :-)

Till vänster är som hon såg ut veckan efter hon kommit till mig i vintras. Avmagrad och dan, av för mig okänd orsak. Kortet till höger tog jag idag. Med tanke på hennes "fallbacks" hon haft under den senaste månaden, då hon först tappade allting igen (muskler och hull) av okänd anledning och sedan korsförlamning ett par veckor senare, så tycker jag ändå att hon ser mycket bättre ut nu än i februari!!
Nu hoppas vi bara att kurvan ska gå stadigt uppåt, i takt med långsam ökning av motionen, en dag i taget!

Här är det stallkatten Klumpe som har en gosestund på Ronjas rumpa, klappad av Felicia.

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, felicia, ronja, snorkfröken, korsförlamning, stormvind, grimskaft, paddock, ivarsson