Livslust

Idag skulle det få bli lite galopp ändå. I söndags red F. henne och de hade galopperat lite och det hade gått bra, sa hon per sms. Det är allt jag vet, även om jag skulle vilja veta så mycket mer - var hon pigg? Kunde hon få en samlad galopp på henne? Ja, jag får fråga henne nästa gång jag träffar henne. Igår blev det ingenting alls. F. kände sig dålig och vädret var så alldeles fruktansvärt att man ville över huvud taget inte göra någonting ute. Alls.

Jag ska ju inte utsätta mig för ansträngningar på ett tag för min näthinnas skull och då antar jag att avramlingar inte är så bra heller? Eller smällar på läppen av en hästnacke. Men idag skulle jag testa i alla fall.
Hon var pigg, det kände jag redan när vi passerade den brusande bäcken. Så vi tog den långa branta uppförsbacken där hon fick galoppera lite. Flera små bocksprång men inte så farligt. Hon fick sedan trava resten. Sedan blev det flera omgångar med både trav och galopp och hon skötte sig med den äran även om det inte kunde kallas särskilt samlat - benen gick som trumpinnar, särskilt i traven där jag fick göra förhållningar typ hela tiden. En galopp blev däremot bra. :-)

När halva rundan hade avverkats och vi således hade inlett det som kan kallas hemvägen, så blev det ju än piggare för varje meter och när hon bara fick trava, under en speciell sträcka, som straff för att hon försökte kasta sig iväg alldeles på egen hand, så var hon väldigt irriterad och ruskade våldsamt på huvudet hela vägen.
Som kompensation fick hon galoppera uppför den långa branta uppförsbacken en gång till, avslutningsvis.
Och OM det gick undan! Efter första kurvan släppte jag lite till och jag hade förväntat mig att få känna hur hon tog iii, bara för att det var så mycket uppför. Men hon liksom bara rann iväg uppför backen - det var som att vrida på en högtrycksspruta! När det gick som allra fortast, tänkte jag att "ja nu gör hon väl ändå inga bocksprång i alla fall, ha ha"... Men DÅ laddade hon och sprätte upp med bakbenen nåt så in i...! Det gav mig en dejavue-känsla från när jag red Crut och jag hann förundras över att jag var kvar på hästen. :-)

Längst upp stannade vi och där satt jag av, i förhoppning om att det skulle bli lättare att få en avslappnad skritt hem till stallet, om jag gick bredvid. Det vet jag ju inte om det blev förstås, utan det var huvudet rätt upp och racer-skritt hela vägen och då och då vände hon huvudet mot mig och tittade på mig med stora ögon som om hon frågade om allt var OK? Men det är så hääärligt att min lilla tjej är pigg och glad igen!

Rösta på mig