Antingen eller...

Ja nu har det hunnit med att vara snöstorm, ösregn och isgata några dagar. Ett par dagar gick det inte att ta sig från gårdsplanen, en dag blev det en trippande ispromenad och igår en mera rask promenad, då allting äntligen töat bort (för denna gången). Idag skulle det bli ridning.

Vi kommer ju liksom aldrig igång ordentligt, men vi är nånstans i mitten av att vi ska ta ett antal travpass per ridtur. Men eftersom musklerna inte är på plats, så ska det alltså helst inte ridas i nån sorts okontrollerat rodeo, utan i samlat tempo. Om vi inte vill riskera både korsförlamning och hälta igen. Det är detta Snorkfröken har lite svårt att förstå, eftersom det spritter i hela henne...

Början av turen gick väldigt sansat tillväga. I slutet av långa backen låg en gran, men den kunde vi kliva över/igenom toppen på, så det gick bra. Lite längre fram låg en jättegran tvärs över och den gick det inte att ta sig förbi.
Vi fick således vända.
Det var där det ballade ur, liksom. Jag är säker på att hon medvetet valde att uppfatta det som att nu gällde det att ta sig hem fortast möjligt! Just det att vi vände alltså. Nu var det ju nedför den långa backen och där tyckte hon absolut att vi skulle studsa sidledes över liggande grantoppen och i största allmänhet rusa, knycka med nacken och bocka på stället.

När vi äntligen kom ner helskinnade, så beslöt jag att hon skulle få trava ordentligt på banvallen. Nähä, då skulle hon inte gå alls! Full sula hem, eller inte alls. Jag surnade till och efter ett par rapp på bogen med spöet så gick hon fram. Sedan var det inga svårigheter att få henne att bjuda fint i traven. Ganska fint gick hon faktiskt en stund. Men sedan började hon kivas om tempot igen och när hon inte fick som hon ville, så kunde hon ju alltid bli livrädd för diverse saker istället, så hon "fick anledning" till att hoppa iväg och bära sig åt! Vi ett tillfälle konstrade hon såpass att hon lyckades smälla till min läpp med nacken.

Jag tänkte då att eftersom jag inte får bära tungt eller anstränga mig, (för att min skadade näthinna i ögat inte ska lossna) så är det nog inte så bra med smällar mot huvudet av en liten ettrig häst heller, så jag tog det säkra för det osäkra. Dvs jag travade henne en bit till, men när det blev dags att vända igen, satt jag av och gick med henne istället. Sedan gick vi tillsammans i världens racer-skritt hela vägen tillbaka till stallet.

Väl hemma gick vi in i paddocken med longeringslinan och där blev det full rodeo och när hon inte sparkade bakut så låg hon nästan ner i kurvorna. Jag trodde ju att hon skulle lugna sig när hon fått springa av sig lite, men icke. Några steg i sansad trav kunde det bli, men sedan var det dags igen! Hon sprang så fort som det bara gick och när hon "var klar" stannade hon och vände upp. Ungefär som om hon frågade om det räckte nu? När jag bad henne gå ut igen, så började hon om och gjorde samma sak. I höger varvet blev hon lite farlig, för eftersom hon helst inte vill gå i högervarv alls, så går hon nästan rakt på en när hon väl sätter fart. Jag menar alltså när man envisas med att hon ska gå ut på volten över huvud taget i höger varv. Först går hon inte alls ut, tre, fyra gånger, och sedan sprätter hon iväg och då kan hon komma nästan rakt emot en.

Ja hon fick i alla fall springa av sig och jag hoppas det inte är så "farligt" när det är utan ryttare... Sedan fick jag låta henne skritta en stund igen innan jag tog in henne.

Jag kan undra hurdan hon är i morgon att rida?

Rösta på mig