Vimmel och fasa!

Idag tar vi en tur till de fina områdena på andra sidan landsvägen, där vi inte har varit sedan i höstas, före viktras och andra bekymmer. Det blir en prövning för lilla Pollyanna eftersom nästan ingenting är som hon mindes att det var. Den första pärsen blir redan på stigen efter trä bron, där de gallrat lite. Där ligger en gigantisk rotvälta som absolut inte legat där förut! Den måste passeras på mycket nära håll och ser ut som en enorm kammussla, vars favoritsysselsättning är att slå igen sitt gap om förbipasserande små hästar. Polly darrar i hela kroppen men modig som hon är, tar hon sig ändå förbi.
Sedan eldas det bara några meter från vägen där vi går. Där brukar absolut inte brinna! Eldslågor flammar höga och röken är tät och en karl står och petar med en kratta i elden på ett inte alls betryggande sätt. Polly stirrar med fasa på eldhärden och tar sig förbi på stela ben.
Så kommer ett ekipage bakom oss bestående av två cyklar och en hund tätt bakom oss, men dessa släpper vi förbi.

Efteråt kan jag tycka att de återkommande röd- och vitrandiga "påsarna" som kantar vägen på en meters höjd, borde gett oss (mig) en hint om att det kanske är orientering eller nåt. Men inte då! Istället rider vi vidare och blir så småningom jagade av springande människor - med alldeles lagom mellanrum så att hon nästan hinner lugna ner sig innan näste man kommer! Det blir ett otal helomvändningar i luften och många tvära kast. Liiite jobbigt att som flyktdjur behöva bli jagad - eller för den delen stå ut med mystiska springare inne bland träden - och en matte uppe på ryggen som påstår att det inte är farligt!
På vägen hem har det hunnit bli folk- och bilsamling i villaområdet, för orienterarna börjar komma i mål och anhöriga är där och tar emot. Sedan tvingas vi passera den farliga kammusslan en gång till och när vi kommer till träbron kommer en cyklist bakifrån och det blir en vändning i luften en gång till. Farbrorn med cykeln trodde att det var bron hon var rädd för, men Polly får hälsa på honom och cykeln och sedan är allting bra igen.

När vi närmar oss gårdsplanen, så tänker jag att "nu är vi hemma" och släpper tyglarna helt för att med båda händerna greja med blixtlåset i fickan som har fastnat lite. Då brakar något till inne i stallet och Pollyanna flyger iväg igen, helt okontrollerat! Det var en häftig känsla, när man sitter med båda händerna i fickan, så att säga! :-)