Efter bästa förmåga

Vi kämpar vidare, lilla Smulan och jag. Det är mycket jobba med rygg och nacke och bakdel hela tiden, i alla gångarter och vi jobbar även i nedförsbackarna. Skritt uppför de brantaste backarna, kliva över massa stockar, rygga i uppförsbacke och när hon äntligen får galoppera, så är det i väldigt sansat tempo.
Hon tycker att gå i form i nedförbackar är fruktansvärt jobbigt och jag tycker lite synd om henne, men har vi gått uppför så måste det ju bli nedför också så småningom. Men hon accepterar förvånansvärt lätt det samlade tempot i trav och galopp sedan, även om jag känner att hon gärna skulle sätta av i ett högre tempo om hon bara fick.
Vi gör halt och går upp i trav direkt utan den minsta svårighet och vi går runt runt runt, i nån slags småvolter som är förstadie till bakdelsvändningar.
Efteråt är hon så trött och sträcker ut halsen nästan ända ner till marken när vi går hemåt. Rask skritt, men ingen hets. Det är märkligt, för sedan vi började med den här strikta ridstilen, så har hetstempot försvunnit! Hela hon är mycket mjukare och trevligare att rida. Däremot att hon klagar högljutt på sitt eget sätt genom att ruska på nacken och dra sig åt vänster ibland. Men det där är ju saker som jag hoppas ska gå över så småningom.

Och de tappade benen och snubblingarna då? Jo, de finns kvar - så fort kan det väl inte gå över.  Men jag inbillar mig nog ändå att det känns aaaningen bättre, kanske för att vi rider ett så samlat tempo och än så länge bara kortare stunder i trav och galoppp.
Men jag läste på en equiterapeuts sida att när man ska börja jobba med muskler från början och försöka bygga upp, så kan man få räkna med ett år, om hästen har varit så nedgången som lilla P var efter viktraset och korsförlamningen. Vi tar inte längre turer än en timma än så länge och ska öka både tempo och tid och andra krav sakta och så småningom.

Efter ridningen masserar jag efter bästa förmåga, men hoppas få kontakt med ett proffs snart. Men hon verkar gilla det i alla fall. Och vi stretchar benen. Första dagen undrade hon vad i jösse namn jag höll på med och ville ha benen för sig själv. Andra dagen - igår - gick det bättre, och idag lyfte hon själv upp benen så fort jag närmade mig! Frambenen sträckte hon sedan självmant en liten bit framåt neråt när jag bad om det. En sån där riktig sträckare så det knakade till lite. :-) Men även bakbenen får jag nu både dra bakåt och framåt.