Volt med volt

Snart, mycket snart, ska jag rida henne har jag tänkt. Nu när nästan all is och snö har smält bort och den som är kvar är mjuk. Men eftersom jag är av en försiktig sort, så vill jag ha någon som går med en bit, den allra första gången och idag var det ingen annan hemma. Jodå, visst är hon inriden och hade vi haft en paddock, så hade jag inte tvekat men eftersom jag aldrig sett med egna ögon hur hon beter sig ensam ute i den farliga skogen så...

Så idag gick vi den lite längre rundan, Snorkfröken och jag. Hela rundan har vi gått en gång förut; delar av den tre fyra gånger. Men det var före istiden, i början av februari. Den första halvan av rundan gick alldeles ypperligt. Inga som helst problem. Men så gjorde vi inget annat heller än just gick. Jag frågade henne om hon kände igen sig? Kom hon ihåg att vi gått här några gånger förut? Hon svarade med att fnysa sådär i största allmänhet så jag fick saliv i hela ansiktet.

Efter sisådär halva vägen tyckte jag att vi skulle göra halt och det gick ju bra. Sedan tyckte jag att vi skulle stå stilla där en stund. Bara för att. Men förstod jag då inte att stå alldeles stilla där på okända skogsvägen där tusen faror lurar, det är ju jättefarligt!!? Snorkfröken kunde då absolut inte stå stilla utan började sno runt väldigt och höja huvudet högt, så jag tvingades ta till den mörka rösten och kommendera back! När hon backat ut på stigen/vägen igen så fortsatte vi gå istället. Men eftersom jag inte gillar att känna mig besegrad så tyckte jag att vi kunde öva på lite sidvärtes förflyttningar på en liten volt en stund senare när vi kom till en slags korsning där det var en alldeles lagom plats för en volt.

Gå på en volt? Här? Är jag då alldeles tokig? Snorkfröken börjar istället trava och galoppera det fortaste hon kan (nåja) på den lilla lilla volten, vilken jag tyckte var väldigt onödigt. Det var också väldigt onödigt att snedda så nära mig så jag var tvungen att fösa ut henne med repet, vilket innebar att hon sprang ännu fortare istället.
Jag sa till henne att det var ju just sidvärtes förflyttning vi skulle öva på - inte hur snabbt man kan springa liggandes... men nu hade hon riktigt eldat upp sig och lyssnade inte alls på min mörka lugnande basstämma och ramlade mycket riktigt strax på rumpan i den snäva svängen, men upp igen och fortsätt bara...
Själv kände jag mig just då som att "okej, jag släpper taget nu så kan du springa då´rå din dumma häst!! Jag går hem!"
Naturligtvis kunde jag inte göra så utan tvingades fejka lugn och trygg. Så småningom saktade hon ner och vi återtog vår promenad istället för att försöka oss på några fler övningar.

Den återupptagna promenaden skedde nu i mycket snabb skritt, med högt lyftat huvud och gärna skrittandes på snedden. Jag gick bredvid och gjorde tusen halvhalter och sa saaakta lika många gånger. Strax efter tyskarnas stuga gjorde Snorkfröken helomvändning och vrålstirrade. Förmodligen på det fladdrande platsskynke hon passerat strax innan utan att reagera då. Sedan var det lite tango igen innan vi kunde fortsätta. När det var ca 800 meter kvar hem till stallet, så blev hon plötsligt samma lugna häst som hon var när vi gav oss iväg och väl på stallplanen flyttade hon både bakdel och framdel utan att knysta. Lite müsli, hö och vatten senare, står hon med halvdåsiga ögon i hagen och ser ut som tryggheten personifierad.

Som hästen beter sig "på marken", kommer den att bete den sig när du rider också. Jo, det känns ju tryggt att veta...

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, snorkfröken, volt, sidvärtes, tango, arabhäst, arab