Snorkfröken möter fröken Fux

Idag skulle det ske. Och det som skulle ske, det skedde. Det skulle ridas. Jag hade frågat om S kunde gå med, men han kom ju hem så sent och jag var lite nervös. När man är lite nervös, så är det svårt att vänta.
Lilla Polly kom fram och stack nosen i repgrimman och lät sig sedan borstas och sadlas. Sedan satte jag även på tränset ovanpå repgrimman (som hade reptyglar) så att jag nu hade dubbla tyglar. Bara för att hon aldrig ridits i repgrimma förr.
Sedan ringde jag in till J som var inne med sin tvååring o frågade om hon åtminstone ville vara med vid själva uppsittningen. Jodå, hon skulle bara klä på sig och sonen.
Polly och jag gick till bilen där jag iklädde mig hjälm och sedan gick vi till den stora stenen. Indra galopperade sällskapligt vilt skrikande jämte oss i hagen. Jag kände genast att inte kunde jag vänta på J heller! Stå still och vänta blir man ju bara ännu mer nervös av. Så jag parkerade Polly vid stenen - fick finjustera ett par gånger, men sedan stod hon still - OCH SEDAN SATT JAG UPP!

Först tog hon ett par steg, men stannade när jag tog tygeln. Eftersom stenen är på "fel" sida av vägen, så var vi med nosen i hem-till-stallet-riktning, så blev jag tvungen att vända henne och vi gick spänt längs vägen med Indra som sällskap innanför stängslet. Där hagen tog slut, försvann Polly och fröken Fux gick istället ihop med Snorkfröken och skulle absolut inte alls gå längre! När den dumma människan på ryggen manade på, så spände hela Snorkfröken ihop sig och fröken Fux sprätte iväg ett par duktiga bakutsparkar. Lilla människan på ryggen fick den där mörka bestämda rösten igen (för att dölja hur liten och ynklig hon kände sig) och klämde till med skänklar och säte och sa att nu går vi!
Och banne mig, om hon inte gjorde det också!

Hon trippade fram med korta och spända steg och tuggade oavbrutet på bettet och krullade ihop nacken och sa att jag kan sprätta iväg när du vill på ett okontrollerat sätt, bara säg till!
Men hon höll sig på mattan. Inte någon gång kunde jag känna någon avslappnad gång men hon var fullt styrbar. Å andra sidan kunde inte jag heller slappna av, så där var vi lika goda kålsupare. Men vi tog oss framåt och ett par gånger tog vi små korta travpass, med extremt korta steg...
Vi gick bara hem till mitt (drygt en kilometer) och tillbaka. Det fick räcka för idag. När vi närmade oss hagen och den gnäggande Indra kunde höras, sa jag att nu skärper du dig! Lugnt och fint, precis som du brukar annars!

Vi kom fram till hagen, Indra är uppe på baksidan, hör att vi närmar oss, rundar stallet och kommer i full kareta genom hagen mot oss, så leran skvätter. Fröken Fux och Snorkfröken gör gemensam sak och ger fullständigt sjutton i människans saaaakta, däruppe på ryggen och börjar studsa runt som en galning och gör djupa spår i gruset. Men eftersom jag drar i enbart den ena tygeln, så blir det jobbigt efter en stund och hon stannar. Hon står still en liten stund och jag frågar om hon är lugn och släpper efter lite. O nej, då börjas det om och vi leker karusell en stund till. Runt runt runt, går det, tills hon återigen stannar. Nu står vi så ytterligare en stund, och SEDAN, sedan kommer Polly plötsligt ikapp oss och hon tar oss snällt runt stallet till gårdsplanen på baksidan och står lydigt stilla så jag kan sitta av.

Vad duktig du var, säger J som stått och sett på spektaklet. Hu ja, men det är allt lite läskigt!!

Nu kommer det en dag i morgon igen - vi får se hur det går då. Men det känns som att det är lååångt kvar tills vi kan ta de där efterlängtade långa, avslappade skogsturerna tillsammans, Polly och jag.Men det ska bli spännande att se vad jag skriver här den fjärde maj?!


Läs även andra bloggares åsikter om snorkfröken, polly, palencja, fux, bakutspark, repgrimma, reptygel, sadel, trav, skritt, träns, bett