Igår var det mycket trampa omkring i skogen till Pollys stora förtjusning. På ett ställe kommer man ner till en bäck som rinner och skogsvägen korsar den med djupa leriga spår. Men det finns ett litet ställe där man faktiskt kan gå över och där ville jag att Polly skulle gå. Hon trodde inte sina öron!
Aldrig i livet att hon ens skulle kunna tänka sig att närma sig detta farliga vattenfall! Nåja, jag satt av där bland träden och ledde ner henne. Knäppte loss ena haken så att jag fick ett långt grimskaft och gick över själv. Jag lockade lite grann och efter bara en liten stund så kom hon faktiskt - och tog ett jätteskutt över det äckliga! (Som hon alltså hade kunnat gå i, men det trodde hon inte på.)
Sedan var hon så duktig och stod alldeles still medan jag satt upp igen och fick en liten morotsgodis som belöning. När vi väl var nere för den långa branta backen, så kände hon igen sig! Det var här den andra branta långa backen uppför började! Den som man kunde galoppera! Jätteskoj! Men den suger verkligen musten ur en, men trots att hon inte orkade galoppera hela vägen så travade vi i alla fall! :-)
När vi vek av genom sista skogspartiet innan vi kom hem, så var hon så ivrig så. I en skog full med mossbevuxna stenar och stubbar och gropar och elände, där jag trodde man bara kunde gå, försiktigt, - där travade och galopperade Polly och hoppade glatt över lågt liggande trädstammar och jag bara lät henne löpa och styrde lite här och där!
Idag tog vi vägen med vägbommen och älgarna igen. Inga älgar syntes till och vägbommen fick bara ett litet ögonkast när vi passerade, för att vara säker på att den inte följde efter eller så. Det blev rätt så mycket trav idag och det gick i varierande fart.
Sedan fick jag bevis på hur fort en arab lär sig saker och ting om de bara vill: Varje gång vi gjorde halt, så böjde hon huvudet mot mig och trodde hon skulle få morotsgodis! Ha ha ha! Hon fick ju det igår när hon varit duktig, men nu trodde hon att hon kanske kunde få det varje gång vi stannade. Kanske?
Eftersom inget läskigt dök upp av sig själv, så bestämde jag att vi skulle ta ett litet stickspår in på en väg där jag visste att fyra stora rullar med stängsel låg och hångrinade på ett otrevligt sätt. Den där sortens viltstängsel som brukar vara runt nyplanteringar med lövträd.
Jag hade rätt - de VAR livsfarliga!! FNORK!!!
Men Fröken Fux var så duktig så. Efter några försök så lyckades hon faktiskt stå stilla en lång stund, bara ca tre meter ifrån och titta. Sedan utmanade vi dem ytterligare genom att passera dem också. Och sedan vände vi och passerade dem en gång till från andra hållet. Det var ännu lite läskigare eftersom andra hållet av princip alltid är läskigt och okänt.
Men när jag tyckte att vi skulle gå fram och nosa på spektaklet också, då fick det sannerligen vara nog! Så då stod vi still en stund till istället och knaprade på morotspellets innan vi gick vidare.
Det blev ett par galopper också och lite mera trav och på hemvägen mötte vi en röd bil. Det gick jättebra. Jag gick mitt i vägen för säkerhets skull, så han skulle sakta ner/stanna - och det var inga problem. :-)
Läs även andra bloggares åsikter om palencja, arabhästar, hästar, galopp, ridning, viltstängsel, polly, vägbom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar