Sedan passerade vi en ful suspekt soptunna och vek av på en mindre väg/skogsväg med starkt misstänkta fladdrande staketlinor.
Efter nästa vägkrök kom det tre älgar och sprang över vägen en liten bit framför oss!!!!
Palencjas hjärta slog minst 120 slag i minuten och jag kände pulsen upp genom mitt ben i hela min kropp! Hon fick titta klart en stund och sedan gick vi vidare.
Så kom vi till en öppen vägbom som var klart gul, svart och röd. Den var nästan ännu farligare än både jeep och älg tillsammans! Men vi lyckades passera även där.
Precis när Polly var övertygad om att hon var så långt hemifrån att hon aldrig skulle hitta hem igen, så kunde vi höra Indra gnägga långt borta. (Vi gick en stig som nästan går runt hela vägen, så just där så var det inte alls långt genom skogen till stallet.) Överlycklig gnäggade Polly tillbaks, hon som vanligtvis inte brukar bry sig om det.
Vi tog till vänster in i skogen istället och det blev plötsligt väldigt blött och geggigt - men det var inga problem för lilla fröken. Hon fick bara långa tyglar och så flög hon fram över alla pölar och leriga djupa spår som ingenting. När vi nådde fastare mark så tog vi en liten galopp, men det var fortfarande lite för främmande mark för att hon skulle känna sig trygg, så vi travade mer istället.
Allting hon gör, gör hon ju snabbt, men traven vinner inte direkt på det, för den blir trippig och stressig. Vi övade en hel del igångsättningar och avsaktningar, för att hon även skulle få använda sin bakdel, men det behövs väldigt mycket mer övning på det...
När vi kom tillbaks så hade vi en lite kvalitetsstund först. Det skulle klappas och kelas tillbaka och hon följde mig fram och tillbaka när jag bar ut hö och var väldigt tillgiven. Sedan smakade det gott att äta i solen.
Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, trav, galopp, jeep, älgar, vägbom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar