Om hästar kunde tala

Ja nu har det gått fem dagar sedan veterinären var och vaccinerade Palencja. Hon lyssnade uppmärksamt på veterinären som sa att det inte är ovanligt att hästar blir lite hängiga och eventuellt får feber några dagar efter sprutorna, så man ska ta det lugnt och inte jobba dem svettiga och så de närmaste dagarna och helst bara skritta lite de allra första dagarna.
Feber är ju lite svårt att fejka (- hon hade 38.0 igår kväll efter ridturen och det är ju ingen feber -) men för övrigt har hon gjort allt i sin makt för att få matte riktigt orolig.

Det vill säga, den första dagen - dag noll - promenerade vi bara, bägge två, och det var ju inga problem. Dag ett red vi en liten lugn skrittur med lite trav upptill. Inte heller några problem. Dag två blev en vilodag. Dag tre blev det promenad igen och den enda traven var de korta sträckor som matte orkade springa med. I övrigt tränades sådant som sidvärtes förflyttningar och ryggning och halt från trav när matte tvärstannar. Och sådant. Så när dag fyra kom igår, var matte helt lugn och planerade en ridtur i alldeles normalt blandat tempo, fast inte så lång. Detta tyckte uppenbarligen Snorkfröken var ett alldeles för tidigt uppbrott från vad hon uppfattade som semester, alt sjukskrivning.

Hon lunkade fram i en sömnig skritt och traven på banvallen var riktigt jobbig. Särskilt för matte som fick jobba med hela kroppen, utan att få upp tempot mer än till en stilla jogging. Det enda som pendlade fram och tillbaka på Snorkfröken var underbenen. Resten hölls stilla.
Hon fattade hon lydigt galopp, när det föreslogs - men bara i ett enda studshopp på stället - sedan bröt hon av till trav igen. Detta upprepades sisådär fyra, fem gånger.
Nu blev matte riktigt orolig: en arab som inte vill galoppera??! Hon måste ha ont någonstans?

För att se om hon på något sätt kunde "väckas", gick vi av vägen och in i den riktiga snårskogen; det brukar hon ju gilla. Hon fick kliva fram i mossa över stock och sten där det absolut inte fanns någon stig och matte riskerade både hjälm och ögon på köpet av alla träd vars grenar det måste duckas för ideligen, och kvistar som måste hållas undan för att Snorkfrökens ädla huvud. Men hon är duktig på att ta sig fram och när vi så småningom kom ut på stigen så hade hon faktiskt piggnat till lite och fattade villigt galopp. Sedan hann vi ju inte så långt, för det låg ju en liten lövruska med bruna blad mitt på stigen efter kurvan, som definitivt inte legat där förr. Det blev en tvärnit utan dess like och eftersom det var lite lera under gräsmarken där, så krävdes det att hon dessutom fick sätta i bakbenen så hon åkte kana på dem en bit innan hon fick stopp.

Vi passerade sedan en flock höns och en frustrerat galande tupp, som nonchalerades fullständigt och ändå något uppmuntrad av hennes galoppförsök förut, så bestämde matte sig för att ta en liten extra slinga innan hemfärd. Nu gick det riktigt långsamt. Försöket till ny galoppfattning i backen blev som förut: framåtkast, studs och avbrytning. Hela tiden. När vi kom halvvägs och alltså hade lika långt hem åt båda hållen, då stannar hon helt sonika!
Där stod hon med lång hals och sänkt huvud och rörde sig icke ur fläcken en millimeter. Den enda reaktion som visades var energiska gäspningar.

Nu blev ju matte orolig att hon plötsligt skulle lägga sig ner och dö eller nåt, så till slut hoppade hon av och ledde henne resten av vägen. Då var det minsann inga problem med att gå.

***

Nu tänker ju matte som så att Fröken Fux kanske ändå trots allt fått ont av sadeln på nåt sätt. Den kan ju inte börja göra ont så där plötsligt, men någon gång måste ju vara den första gången att protestera? Liksom. Så idag lägger matte på westernsadeln. Vi ger oss iväg i den strålande höstsolen (som matte tänkt dokumentera, men nu är alldeles för distraherad av oro för att vare sig komma ihåg eller ha lust med) och Fröken Fux promenerar på. Lite vingligt, som om hon reagerar på den ovana klumpen på ryggen. Den känns ovan för matte med; det är längesedan nu som den användes

.

Första galoppförsöket går som igår och modet sjunker. Vad är det för fel???!!!

Men efter sisådär tjugo minuters skritt och trav får Fröken Fux plötsligt för sig alldeles själv att det skulle vara en bra idé att trava nerför en brant backe! Det tycker ju inte matte, men bara det att hon tar ett sådant initiativ bådar ju gott. Så när vi sedan kommer ner på plan mark, så går det alldeles utmärkt att galoppera  i friskt tempo en lång bit! För att testa om det bara är hemlängtan i benen, så pekar matte vänster mot en brant uppförsbacke - när närmaste väg hemåt är neråt höger - och jodå, hon vill gääärna galoppera jättefort uppför den där backen! Nu blir matte så där glad och lugn i sinnet igen.

Slutsats????

Mjaa, det kanske ändå inte är solklart, men det kan ju vara en kombination av slöhet efter sprutan, begynnande pälssättning och den vanliga lojheten som alltid kommer i slutet av en brunstperiod. 

Det kan också vara något med sadeln. Idag har jag bytt ut koppjärnet mot ett snäpp större (medium wide). Det var det som var i förut när sadeln gled fram hela tiden och jag var tvungen att ha den där padden som bygger upp framtill, under sadeln. Nu får det testas igen. Först utan padd. Så får vi se.

                                                          

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, snorkfröken, araber, brunst, pälssättning, vaccinering, galopp, polly, koppjärn, sadel, westernsadel