Käka grus?? Näää...

I förrgår var det dags för nya vårskor på framfötterna. Barfotalivet är slut. Det började så bra, men det var något med den senaste verkningen som gjorde lilla fröken öm i fossingarna.
Vi tog oss till Örnatorpet, fem kvarts ridtur, dit hovslagaren skulle komma och verka en massa andra hästar och han hade lovat att ta Polly med.
Sedan skulle ju jag på jobb-möte hela eftermiddagen, men hon skulle få vara kvar där. Ha paddocken för sig själv, med hö och vatten och utsikt över de där nya bekantingarna hon såg en skymt av häromdagen när vi var där och hälsade på. Där fanns ju två hingstar också, så lite spännande var det allt!

Jag lämnade henne halv tolv och klockan halv sex var jag tillbaka. Oj vad hon var glad att se mig! När vi red hem igen, så trodde jag först att jag hade fått en annan häst! En racer-häst! Jag tyckte ju att hon gick fram bra innan också, förutom när vi hamnade på grus på hårda vägar. Men den här inledde med att ruuusa uppför ett brant stup där andra hästar mödosamt brukar gå/klättra. Ganska långt är det brant uppför också. Halvvägs ligger ett träd och som sagt, andra brukar kliva över det, men här klivs minsann inte! Här hoppas det! Runt omkring fanns det ju en massa träd överallt men som genom ett mirakel lyckades hon låta bli att klämma mina ben efter hoppet.

Sedan var det bocksprång i varenda en av galopperna vi tog på vägen hem! Glädje, glädje, glädje!  Det första som hon laddade för gjorde att det kändes som om jag satt på Crut igen! (Arabhingsten jag red förut.) Men både det och de andra var mjuka och fina så det kändes inte så där väldigt läskigt. Mer komiskt - som att sitta på en furie som far fram med benen åt alla håll! Och varje gång hon laddade, så höjde hon nacken en aning och sneglade bakåt. Som om hon undrade om jag var med eller...?  :-)

Jag antar att tempot berodde på att hon inte längre var öm under fötterna - men samtidigt tänker jag att hon gav ju sig inte ens tid att känna efter? Det var full sula hela tiden! Kanske var det trots allt glädje över att vi skulle hem också! Där hade hon stått hela dagen efter att jag lämnat henne, och tänkt att Jaha, nu ska jag visst bo här då!? Och ingen känner jag heller. Ska det börja om nu, alltihopa?
Stackars lilla Palencja. Hon måtte ha blivit jätteglad när hon såg mig och fattade att allt skulle bli som vanligt igen! Det skulle inte bli nån ny ägare. När jag tänker så, blir jag alldeles tårögd...

Idag har det varit störtregn och åsk-klibbig luft men vid sex såg det ut att hålla upp och vi gav oss iväg. Vi firade genom att rida ett tillägg på en väg som vi aldrig ridit förut. Dessutom åt "fel" håll. Vi trotsade faror som jättestora stenar, kolsvarta stenar, ondsinta orange rörstumpar (yttersta biten av vägtrummor som stack ut under vägen i dikena) och när vi kom till ett hygge så tvärstannade hon exakt på samma ställe som Crut gjorde när han kom där första gången. Glodde åt samma håll. Jag kan undra vad de såg?
Palencja var i alla fall lättare att få fram - Crut stod både länge och väl där innan jag fick honom att gå... :-)
Sedan var det ju en brant uppförsbacke i ett skogsparti också. Det är som sagt väldigt svårt att gå i sådana, så det är bra att hon har så mycket man att hålla sig i när hon rusar uppför! :-)

Väl uppe för branten, ett nytt hygge och se där - en älg!! Palencja tvärstannar och jag ropar så högt jag kan: TITTA EN ÄLG!!! HALLÅ ÄLGEN! HAR DU INTE DIN KOMPIS MED DIG??
Sedan fortsätter vi som om ingenting hade hänt, tills vi kommer fram till de där stora stängselrullarna vi tittade på för nån vecka sedan. De var fortfarande lite läskiga, men jag tror att hon mindes dem lite grann. Men nosa på dem får vi göra en annan gång...

På tillbakavägen var jag plötsligt mer nära att dimpa i backen än jag minns att jag varit på många herrans år. Jag kände om inte smaken, så i varje fall lukten av grus.
Vi kom där i fridsam skritt på långa tyglar, som jag bara höll med ena nypan medan den andra handen hängde utefter sidan. Dam di damdidam, vi trallade oss fram....
Plötsligt rusar det ut en liten vit grisliknande hund med ett väldigt ljust och gällt YELP alldeles bakom oss och Fröken Fux flyger väldigt jättesnabbt framåt och åt ena sidan medan jag tror att jag var på väg åt andra sidan... men jag fick tag på en tygel och hon stannade så snällt. Det var ju bara en hund, trots allt! :-P Men att rusa ut bakom oss på det där viset!!! Ensam var den också...

Men det blev en härlig ritt ikväll med en något för tjock jacka och vi fick bara en fem regndroppar på oss och till och med att kvällssolen tittade fram lite mellan granarna.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, arabhästar, ridning, galopp, bocksprång, skor, hovslagare, örnatorpet, hingst, crut