Alldeles gräsligt

Tänk att allt = ALLT kan vara så fullständigt livsfarligt under en och en halv timmes ridtur som det var idag!! Visserligen tog vi in på en liten väg vi aldrig ridit på förut, men vadå? Det var en i mitt tycke jättemysig slingrande gräsväg som jag fantiserat om att vi skulle sväva fram på i en alldeles lagom galopp. Visserligen inte så lång, men ändå.
Men det gick ju knappt att ta sig fram i skritt, när nu vägen kantades av uppflaxande småfåglar, uppochnedvända badkar, mossbevuxna stenar och icke att förglömma alla dessa osynliga otäcka varelser som tydligen vimlade omkring på vägen och gjorde hotfulla närmanden! Det gällde att vara beredd på att snabbt slänga sig än hit och än dit för att rädda sig. Om man var en Snorkfröken.
Efter ett tag, när jag precis bestämt att vi skulle vika av in till höger för att göra ännu en vägkoll, så klev vi över en stängseltråd som låg på marken. Ståltråd. Det rasslade till runt hennes fötter. DET var av någon anledning inte alls farligt, tyckte hon -  men det tyckte jag. Eftersom vi var tvungna att vända tillbaks från den där lilla avstickaren och gå över där en gång till, så hoppade jag av för att ta bort stängseltråden. Det kändes onödigt att Snorkfröken skulle få den virad omkring benen...

Det var lite oländigt ett tag så vi fortsatte så en liten bit - jag gåendes bredvid. Men när vi tagit oss förbi baksidan av en stor gödsel-silo (eller vad det heter) där det inte luktade häst precis, och med en brummande fläkt som satt på ladugårdsväggen, så var vi ute på helt vanlig grusväg igen. Men det var ju ingen anledning för Fröken Fux  att slappna av, heller! Jag började dock tänka på att sitta upp igen. Det tråkiga var bara att när jag försökte så gled sadeln runt. Och jag kunde inte dra gjorden fler hål fast jag tog i så jag blev blå! Jag är övertygad om att hon drog in luft precis varje gång jag försökte. Dessutom har hon börjat med den lilla egenheten att nypa mig i baken precis när jag är på väg upp i sadeln! Arab-humor?

Det blev till att gå vidare och leta efter en hög sten eller dylikt, så jag slapp hänga i sadeln för att komma upp. Det fanns en efter ett par hundra meter till och så kunde vi fortsätta vår fruktansvärt livsfarliga ridtur. Suck. Tänk att jag hade ingen aning om att precis allt längs denna vägen var så farligt! Hon hade just chockerat stirrat på en ful metallrulle som låg i gräset och flåsat över några grenar som hon var tvungen att kliva över (duh!!) när vi möter en timmerbil med långt släp...

Det var faktiskt en aning trångt att vara kvar på vägen där, så vi klev upp i en skogsbacke under tiden, dvs Snorkfröken trodde att vi skulle galoppera upp där och när jag sa att så inte var fallet, så blev hon väldigt frustrerad där ett tag, tills hon såg att timmerbilen faktiskt körde förbi där på vägen alldeles nedanför oss.
Ja, jag säger då det. Hela vägen hem var det farligt och det blev bara några enstaka travpass och ett par korta galopper på hela tiden. Resten av tiden var det stel skritt med full beredskap på flykt. I morgon får jag nog ta ett pass på en väg som vi ridit mååånga gånger förut. :-)

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, snorkfröken, fux, arab, timmerbil, galopp, badkar, stängseltråd