Så var det dags igen, uppflaxande orrar är inte att leka med minsann! Varför ska de ligga och trycka ända tills man är alldeles ijämte för, innan de flaxar upp? Polly flög iväg och upp i luften for jag, jag kände att stigbyglarna var med hela vägen, och sedan damp jag lyckligtvis ner i sadeln igen och vi stod still en liten stund medan jag kände Pollys hjärta slå... ;-)
Annars var hon så duktig så, lilla gumman. Hon gick över knaggliga leriga hyggen, klättrade uppför branter och var på helt okända vägar där det var liite läskigt att galoppera. Sedan, vid det forsande vattendiket längs Skärshultsvägen, tror jag hon kände igen att hon varit en gång för när jag var ute och gick med henne. Efter en bit asfaltspromenad, vek hon självmant av på rätt ställe.
Sedan var det ju en liten missräkning från min sida, för där jag trodde att vi skulle kunna ha härliga galopper, visade det sig att det bara var ett väldigt stenskravel som var täckt av grön mossa. Jag som trott att det var en mjuk skogsväg...
En liten galopp blev det ändå den sista biten och sedan var det den där sista sträckan genom skogen till stallet där det är så vått mellan tuvorna längs stigen. Men hon gick så duktigt fram i vätan så, och det var precis när vi var färdiga med det som orren flaxade upp framför oss!
När vi sedan kom igenom det sista skogspartiet och närmade oss hagen bakvägen, så ropade jag på Indra. När hon kom gnäggandes, så svarade faktiskt Polly också för ovanlighetens skull! Flera gånger. Hon behövde verkligen meddela att hon äntligen kommit tillrätta efter att ha varit på så okända marker långt borta!
Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, araber, galopp, skärshult, indra
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar