Full i sjutton

Istiden stannar ju tydligen kvar ännu ett tag. Men istället kan jag ju mysa med hästarna i hagen och även kolla in lite hur de beter sig egentligen. Det kan vara ganska kul ibland.

Som jag skrivit tidigare, så är Polly lägst i rang och har alltid varit i alla tidigare sammanhang också. För de som inte känner till det, så är det alltid så i en flock: En är ledare och högst i rang och sedan går rangordningen nedåt. Hästarna gör upp inbördes om sin rangordningen och för det mesta brukar det räcka med blickar, nafsande och lyftade ben/hot. Det är sällan de behöver gå så långt som till slagsmål. Och som sagt, någon ska vara lägst i rang också. När de känner sig trygga i sin miljö för övrigt, så brukar de finna sig bra tillrätta med det också så småningom. På något sätt har de nog valt att vara den som låter andra bestämma. Så fungerar ju vi människor också på sätt och vis...
I Pollys fall var det ju tyvärr så att hon har flyttat hem och bytt flock så många gånger det senaste året, att hon aldrig hunnit känna sig trygg med sin situation.Men nu börjar hon som sagt att finna sig tillrätta här och med en flock som dessutom bara består av henne själv och en till, så kan man tänka sig att det blir lite mer överskådligt för henne.

Från att omedelbart gå och gömma sig bara Indra tittade på henne, så har hon ju gjort stora framsteg. Det är bra. Det är ju inte meningen att hon ska utplåna sig själv heller! Nu busar de och rejsar de genom hagen tillsammans ibland och Polly går inte undan utan att Indra får visa att hon menar allvar. Polly kan även försöka att finta genom att låtsas gå undan - och sedan kommer hon smygande som en mus från andra sidan istället - långsamt, långsamt - och försöker sno åt sig en tugga...
För det handlar ju alltid om mat och att Indra vill ha full koll på alla - som hon anser - hennes höhögar. Men det fungerar ju som sagt blivit väldigt mycket bättre nu.

Numera går Polly obehindrat ut och in genom plastförhänget, in i den lilla boxen de delar på. Hon springer heller inte genast ut igen så fort Indra närmar sig, även om hon håller koll på om hon kommer och hur hon kommer. Dvs, om hon kommer med raska steg och bakåtstrukna öron, så kanske det är bäst att lämna över, men annars är det lugnt.

Vid ett tillfälle hade de varit inne tillsammans bägge två och ätit lite. (De har hö både där inne och ute i hagen.) Så kom jag och fyllde på vatten i baljan utanför. Då skulle ju genast Indra ut och dricka först. Hon parkerade sin numera ganska feta bak mitt i "utfarten" och gjorde sig ingen brådska. Polly stod i boxöppningen och väntade på att få komma ut. Jag riktigt ser hur hon suckar. Så mäter hon liksom avstånd och situation med blicken och så tar hon sats och springer fort fort med små trippande steg, förbi den kritiska punkten - Indras bakdel - med bara ett par centimeter tillgodo! Väl förbi, så stannar hon och slänger okynnigt med nacken. ;-)

Lite senare är jag och Polly inne i boxen igen. Jag mockar och hon tittar på och mumsar lite hö. Efter en stund kommer Indra igen. Det blir lite trångt, särskilt för mig att mocka. Då blir Polly lite full i sjutton, för hon går ut och ställer sig precis utanför. Så brallar hon till lite, vilket får Indra att rusa ut och undra vad som händer! Polly tittar mot horisonten och går bortåt och Indra följer efter. När de hunnit cirka hundra meter stannar de och tittar. Då vänder Polly och travar raskt tillbaks och smiter in i boxen igen! Där står hon sedan glatt och mumsar hö och glor ut mellan plastremsorna på Indra som står kvar och tittar mot horisonten! Och jag kan ge mig fasen på att det är ett flin jag ser där i ena mungipan! ;-)

Läs även andra bloggares åsikter om indra, polly, palencja, rangordning, lägst i rang,