Förblaskat också

Jaha. Så var det meningen att jag skulle provrida sadeln för att se hur den ligger. Dvs känna hur den ligger, eftersom jag inte kan se mig själv. Det finns ingen som hinner/har lust att gå med mig ner till banvallen där det är snöfritt, för att se mig trava...
Dag ett gick till så att vi gav oss iväg i skymningen och travade faktiskt lite, men när vi vände och skulle hemåt igen, så var hon så het efter att inte blivit riden på en månad, så jag absolut inte vågade låta henne trava mer och absolut inte galoppera - som jag i fantasin hade tänkt göra några steg. Nej, det blev mycket förmanande och många halvhalter för att få henne att hålla sig till skritt istället... :(
Dag två blev om möjligt ännu värre eftersom hon hetsade upp sig redan mycket tidigare på rundan och jag fegade ur och kände mig missnöjd med livet efteråt.
Dag tre var idag och jag kände mig något modigare. Jag tänkte följa Ninas råd och ta backen upp mot Fällesåsen och där skulle hon få springa.

Besvikelse, besvikelse, besvikelse!!

För det första hade jag glömt ta med i beräkningen att det låg kvar snö där (slaskig sådan) eftersom N hade ridit den vägen utan problem. Vi började dock trava och jag hoppades det skulle gå bra, men ganska snart började hon snubbla och ville sedan inte gå alls. Jag tittade efter. Jodå, höga styltor under fötterna. Hon kunde knappt ta ett steg, för hovleden vinglade och vek sig och sedan halkade hon också titt som tätt eftersom även inte så stora packningar med snö i hovarna ändå gjorde att broddarna inte nådde ner i marken utan den halkiga snöpackningen blev det som fick markkontakt.

Eftersom hon inte alls ville gå mera, så satt jag av eftersom 65 kg mindre som tryckte ner henne i snön skulle väl underlätta något. Kanske klibbade snön fast mer i hennes hovar än i Roys eftersom hennes fötter är mindre? Jag vet inte. Men nu blev det att vi gick tillsammans, eftersom jag tänkte att när vi kom till vägen efter torpet, så skulle det väl vara plogat där så jag kunde sitta upp och vi kunde trava och kanske mer...
Hade jag bara vetat - för där var inte alls plogat och det fortsatte att bygga under fötterna. Inte värre än att hon kunde gå nu, men det var ju med mig på marken. Så det blev alltså att vi promenerade hela rundan tillsammans! Hade jag vetat, som sagt, så skulle jag vänt om, där i backen - så hade vi kunnat ta oss till banvallen igen i stället.
Nu blev alltihopa helt meningslöst och det var mörkt när vi kom tillbaks och inte hade jag kunnat känna hur sadeln låg i mera tempo inte!!! Dessutom är jag ju så himla dålig på att känna det över huvud taget, så jag vet inte hur jag ska våga bestämma mig!? Jag vill ju inte lägga en massa pengar på en sadel som kanske inte alls passar så bra som jag tror! Suck! Varför kan ingenting få lov att vara enkelt nån jäkla gång? Hur ska jag göra? Hur ska jag veta att den ligger bra? Jag tycker visserligen att det ser ut så, men idag fick jag för mig att den möjligtvis guppade lite när jag red lätt. Mötte mig i rumpan liksom. Men jag är väääldigt osäker på detta, för varför kände jag inte det i förrgår då?
Jag får låna den veckan ut i alla fall så jag ha tre tillfällen till på mig att rida i mer tempo.

Dessutom har min lilla tjej skurit sig på näsan på något okänt vasst i hagen. Ganska djupt var det också och det var fler skåror och jack under grimmans nosrem också, men bilderna är från dag tre, så de börjar väl så sakta läka...