Ve och fasa

Det hann bli ett underbart sensommarväder lagom tills vi skulle ge oss ut idag, Palencja och jag. Det tog visserligen en stund innan vi fick rett ut trollflätor och kardborrar ur manen. Rasse hade pyntat sig likadant. Men sedan flöt allting på och hon var pigg och glad och det var roligt att springa fort fort fort i alla backarna.

Första prövningen blev att gå förbi en stooor bulle täckt med presenning, på en smal passage med ett skräpigt skjul på vänstersidan. En svart labrador följde oss smygande på avstånd. Hon tyckte det var läskigt, men klarade det med beröm!

Andra prövningen blev ca 100 nyfikna nötkreatur på ett och samma ställe! En smal gräsväg emellan hagarna och taggtråd på bägge sidor och dessutom ett par nära upplägg av vita plastinpackade rundbalar. En mer stelbent häst har jag sällan ridit och galoppen förbi balarna gick i bågar. Men det gick det med. Duktigt!

Men sedan...

Vi närmade oss ett buskage och plötsligt, ljudlöst, kommer det fram en robotgräsklippare bakom buskarna!! SKRÄCK!
Snorkfröken ballar fullständigt ur och springer baklänges en lång bit så hon slipper se eländet. Vägrar mycket bestämt att gå ett enda steg framåt. Jag försöker en stund, men sedan sitter jag av och hon följer darrande efter mig, förbi buskaget. Där är den!
Jag förstår henne faktiskt. Den svarta stora skalbaggen irrar fram och tillbaka helt utan logik och byter riktning hur som helst. Palencja ser verkligen ut som den arab hon är just nu. Halsen rätt upp, stora ögon och vidgade näsborrar. Och svettig och darrande. Synd att jag inte tog mobilen/kameran med mig idag för det hade blivit en tjusig bild. Bilden här är när hon står i lugn och ro vid min bil. :-)
Vi står och tittar på monstret en stund men jag förstår att vi inte kan gå den vägen som jag hade tänkt, dvs rakt igenom robotens område. För det är omöjligt att förutse vilken väg den ska ta. Så det får bli en liten omväg hem.