För ett tag sedan förfasade sig ju Fröken Fux väldeliga över några avgrenade trädstammar och lite ris låg tvärs över vägen. Jag tyckte att vi kunde kliva över, men hon ansåg det livsfarligt att ens beträda marken de låg på.
Idag skulle vi rida den välkända "Ivarssonrundan". När vi befann oss inne i skogen och var halvvägs, så hade det plötsligt idkats trädfällning där. Ganska många träd också. Dessa stora granar, med yviga grenar, låg i all sin prakt tvärs över allting. Det fanns inte en chans att rida runt pga tät växtlighet och sankmark. Och över då...? Ca tre meter skulle jag tro. Om hon hukade sig lite, så skulle vi nog komma under, men jag går icke under några nyss fällda träd inte!
Vad gör då Fröken Fux när vi närmar oss? Stannar i fasa? Nej hon ökar takten!
Men jag gör halt och tittar på eländet (då jag konstaterar att vi inte kan ta oss runt heller) och när jag vill vända, så protesterar hon! Bromsolja i bakdelen. Hon vill uppenbarligen gå rätt in i träden! Knäppgök!
Fast naturligtvis måste vi rida tillbaka, vilket vi också gör - men man kan ju undra hur hon tänker? Låga stammar som ligger 50 cm över marken = farliga. Stora yviga träd som ligger kan man gå rätt igenom... eller?
Tillbaks i hagen ser jag att hon gör ett försök till att ta kommandot över Lillan, den nya fröken Långben. Öronen slickade bakåt och en sur min får henne att springa iväg lite. Sedan vallar Polly iväg henne ytterligare en bit, där de båda sedan står och äter ihop en stund. Själva.
Men när jag kommer och vill ta kort på det hela, så vill inte Polly vara med på bild, utan går sin väg. Men visst är hon söt, Långben?
Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, arab, långben, snorkfröken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar