Men nu så. Presentationen mottages med ett litet fyrfotahopp ett kvarts varv, för att få full uppsikt över dessa varelser. De är bara lite grann otäcka när de rör på sig. Annars är de mest... konstiga. Men det är väldigt svårt att få fröken Fux att släppa blicken på dem och gå därifrån när jag tycker hon har tittat länge nog. Och när vi väl kommer iväg, så börjas det. Letandet efter eventuella faror längs vägen, stela framben, snubblingar och väldigt svårt att gå fram ordentligt. Sällan har jag t ex ridit i en så kort, långsam galopp."Här spränger jag fram på min ädla springare", säger jag högt för mig själv och sedan börjar jag gapskratta för det är ändå bättre än att bli arg ... :-)
När vi viker av in genom ett skogsparti börjar hon slappna av, men då blir vi genast attackerade av ett gäng älgalus / älgflugor. Fy för den lede, säger jag!
Älgalus har vingar tills de har landat på sitt "offer", då de snabbt gör sig av med dem, för de har nämligen inga planer på att någonsin lämna offret igen. De spretar liksom ut med benen och gör sig väldigt platta och tränger sig ner under hästens täckhår, där de kravlar sig fram med små små klor - så de KÄNNS väldigt tydligt, om man säger så. Inte alls som när en fluga eller mygga kryper på en. De lever av blod från offret och målet är området under hästens svans, så larverna sedan kan ta sig in i tarmen.
Landar de på en människa så är det ett misstag från deras sida. Men de letar optimistiskt upp håret så snabbt som möjligt, där de sedan kravlar omkring, nästintill omöjliga att få tag i - om man inte har väldigt väldigt kort hår.
Polly blir fullt förståeligt tokig. Det viftas och stampas och hon kryper ihop med hela kroppen och försöker förgäves komma åt dem. Gå kan hon absolut inte. Jag får sitta av och leta en stund. Till slut hittar jag två stycken som jag får tag i och ytterligare två som nyss landat, med vingarna kvar, lyckas jag klämma ihjäl.
Sedan fortsätter vi och efter en stund känner jag att jag fått en under hjälmen. Vansinnet är nära och nu är det Polly som får vänta medan jag förgäves river i håret.
När vi beslutar oss för att vi nog kan fortsätta nu - vi är inte helt säkra på att de är borta, men de håller sig hyfsat stilla nu - så tar vi en galopp.
Då möter vi en bil, där på galoppsträckan, på skogsvägen. Strax efteråt kommer ännu en och sedan en från andra hållet. Det visar sig att det idkas bilorientering där på skogsvägarna ikväll! Vilket jäkla påfund!! Orientering ska i min värld sorteras in under beteckningen friluftsliv, och inte utföras bakom ratten i en bil!
Vi blir alltså avbrutna flera gånger nu en stund, på de allra bästa galoppvägarna.
Långt senare, så hör jag ett väldigt mullrande framöver och tänker att det är väl allra minst ett tröskverk som kommer, och undrar lite var jag kan gå av vägen någonstans? Men det visar sig vara en stor motorcykel, som snabbt saktar ner. Han vill väl vara snäll och stänger av motorn och frågar om hästen är rädd av sig?
"Det vet jag inte", svarar jag. "Vi har aldrig mött en motorcykel förut".
Men det hade säkert gått bra att gå förbi även om motorn hade varit på, men det var ju snällt tänkt.
Jag undrar för mig själv när han tänker att starta eländet igen?
Det gör han när vi hunnit gå cirka tio meter och då bajsar Polly nästan på sig!
Resten av vägen tillbaka går i ett huj och utan fler problem och efter noggrann genomkamning i stallet, av svans och päls i övrigt, så hittar jag fyra eländiga älglus till på henne. Hoppas det var allt. Själv har jag en kvar i håret och det tar en bra stund med kam och fingrar och varmt vatten och schampo för att bli av med den.
Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, araber, snokfröken, fux, älgalus, älgfluga, motorcykel, bilorientering
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar