Igår var det barfrost och knaggligt och hårt överallt. Dessutom kommer mörkret snabbt efter jobbet, så vi tränade lite longering i paddocken en stund, med inriktning på byte av varv. Sedan lekte vi följa John också, utan någon lina. Det var kul.
Efter detta tänkte jag att vi kunde ta en promenad bort till stora hagen och ifall underlaget där kändes hyfsat så kunde hon få springa lite.
Sagt och gjort, jag kopplar på linan igen och vi ger oss iväg. Det är inte helt mörkt än, men stark skymning, men hon ser säkert bättre än jag. Vi hinner inte längre än cirka tjugo meter in i hage, så får hon plötsligt spel och rusar iväg i galopp - förbi mig! Det är där som jag först gör fel, som låter henne hållas!
För även om jag hade tänkt att hon skulle få springa, så ska det ju inte ske på hennes initiativ och inte förbi mig!
Men jag tänker bara att "ja ja, spring av dig då". Står i mitten och låter henne springa runt. Men inser väldigt snart att det inte är jag som longerar henne, utan hon som skenar runt som en vansinnig och jag råkar bara hålla i linan. Hon ser mig inte längre. Jag kan lika gärna vara en stubbe, vad henne anbelangar. Jag försöker lugna ner henne med rösten en lång stund utan minsta reaktion och flera gånger genar hon volten farligt nära mig och när hon en gång gör ett tvärstopp, så gör hon det alldeles framför mig med baken åt mig så jag kan inte utnyttja situationen. Sedan rusar hon iväg igen. Varje gång hon kommer för nära, så slår jag med repänden mot henne och hojtar. Det får ju undan henne, men inte får det henne att lugna ner sig precis.
Jag tänker att vi får försöka ta oss mot stallet igen och med henne i full galopp närmar vi oss i cirklar. Jag snurrar runt hela tiden. Genom stängselöppningen blir det lite trångt och hon får gå före - igen. Det slår gnistor om hennes hovar när hon far över stenarna och hon hoppar över en rörledning och när jag ska in i cirkeln igen, så kommer hon farande förbi med ett bakutsprång och AJ vad det gör ont i låret! Särskilt som hon nu fått skor även på bakhovarna! Får väl vara tacksam över att jag inte broddat henne, som jag hade tänkt att göra först.
I detta läget släpper jag den eländiga markattan som far iväg i vansinnesgalopp med longeringslinama efter sig, så det smattrar på den hårda grusvägen. På stallplanen blir hon omhändertagen av annan "vårdpersonal" tills jag kommer linkandes.
Idag låg jag i sängen länge och ynkade mig för att jag hade så ont i låret när jag rörde det. Det bar ju knappt att gå på! Men så småningom tog jag mig ändå till stallet för att mocka och sedan hämtade jag in Polly. Ställde henne i stallgången och tittade surt på henne. Hon lade öronen bakåt i medhåll. Jag insåg att idag är en ny dag och hon har antagligen inte en aning om att hon gjort illa mig igår, så jag borstade och pratade lite som vanligt. Sedan gick vi ut i paddocken igen med longeringslinan, där vi tränade lite på att gå på volten, stanna, byta varv och rygga. Det gick som smort.
Sedan tog vi en repris-tur till den stora hagen och det gick också bra. Hon hade lite åsikter om en härva av stängseltråd som låg där mitt på stigen - som hon antagligen rivit ner med benen igår - men hon stod snällt stilla medan jag vevade upp tråden och hängde runt en stolpe. Sedan gick vi en bit till innan vi vände och gick tillbaka och det var som om hon minsann aldrig hade skenat runt där som en galning!
Vi avslutade med att gå en promenad åt andra hållet också och tränade under tiden på att flytta åt sidan samtidigt som hon gick. Det gick riktigt bra. Jag kunde till och med gå framför med ryggen emot och ta spöet bakom mig och peta på hennes ena sida samtidigt som jag förde handen åt andra hållet. Så kunde jag gå bredvid och antingen lägga spöet på hennes bog och visa med handen bortåt, för att hon slulle flytta utåt/bortåt, ELLER lägga spöet på hennes kors och visa med handen mot mitt håll, för att få henne att gå närmare mig.
Men även om detta funkar bra, så är det ändå svårt att flytta henne utåt i en volt - om jag står still i mitten. Mer träning alltså. Dessutom gick det bättre och bättre för mig att gå med mitt onda ben ju mer jag rörde mig. Det är när jag suttit/varit stilla en stund som det gör djävulusiskt ont att röra/stödja på det igen. Men det blir väl bättre med tiden... :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar