Pinnar och spöktroll

Ja om man inte tycker sig ha tillräckligt med energi från början, så kan man alltid elda upp sig genom att pumpa sig full med adrenalin...

Pigga och glada gav vi oss iväg från stallplanen i raskt tempo. När vi nådde skiljevägen där rakt fram betyder till hagen och matte dumt nog ville svänga till höger, tog plötsligt alla hästkrafter tvärt slut på en gång. Precis som om vi någonsin har promenerat i tjugo minuter upp från hagen för att sadla och tränsa och sedan genast rida ner till hagen igen!! Hur kan man bara få för sig att tro något sådant?
Men Fröken Fux ben orkade nu knappt röra sig. Vi segade oss fram över bron, över landsvägen, genom villasamhället, längs cykelvägen och in på skogsvägen. Polly fördrev tiden med att förfasa sig över hur rallarrosornas dunbollar låg överallt och skräpade, hur stora vita stenar stirrade på henne med ondskefulla ögon och skuggor som rörde sig på ett väldigt misstänksamt sätt. Kanske kunde man få matte att vända hem igen, om man kunde få henne att inse hur farligt det var ute ikväll... Dessutom var hennes kontakt med sina ben väldigt dålig. När de inte trasslade in sig i varandra på plan mark, så fanns det alltid någon rot eller sten man kunde snubbla på.

När vi sedan hunnit en bit in i skogen och även avverkat en galopp i tre akter, så hörde hon röster. Det gjorde jag med. Det dröjde dock en stund innan jag kunde identifiera det som just röster och de kom nånstans långt inifrån skogen uppe på berget. Fröken Fux var dock övertygad om att NU var det minsann spöktrollen som hade spanat in henne och skulle hoppa på henne när som helst från en okänd plats mitt i skogen. Hennes puls steg, hennes benlyft blev högre och att vi nu hade påbörjat en brant nedförsbacke tyckte hon inte behövde hindra ett högre tempo. Annars kunde hon föreslå piaff som alternativ.

Nedanför backen kände hon dessutom igen sig och YES! - det betyder hemväg och hon "visste" absolut att det visst gick att galoppera jättefort resten av vägen! Hon frustade och blåste och släpptes minsann också iväg i fritt tempo ett par gånger, vilket kan liknas med en högtrycksspruta - men sedan tyckte matte att viss kontroll kunde man allt kräva även i galoppen. Och det gick det med, även om ögonen rullade runt i skallen på henne och svetten lackade och benen riktigt darrade emellanåt.
Sådana här gånger är jag tacksam över att jag rider ensam, för om det hade varit en till med som hade eldat upp sig, så hade det nog blivit svårare att behålla kontrollen.

Tillbaks igen, genom villagatan, över landsvägen och över bron. Snabbt snabbt snabbt gick hon, och när vi kom till skiljevägen stall/hage igen och jag vek av mot stallet, då stängdes plötsligt allting av i henne igen! Hon segade sig fram och det var ju hur tydligt som helst att hon INTE ville gå hela vägen upp till stallet för att sadlas av och sedan gå hela vägen tillbaka igen. Och det kunde jag faktiskt förstå.
Så vi stannade och jag pekade bakåt med ena tygelhanden och hon vände glatt om igen. Jag packade ner sadel och träns i bilen och hon fick morotsgodis från påsen i skuffen och sedan kom välkomstkommittén på andra sidan eltråden och tog emot, dvs Roy och Rasse.

Under tiden jag letade upp hennes flughuva i hagen så hittade Polly en pinne, en dryg halvmeter lång och cirka fem centimeter i diameter. Den tog hon i munnen och liksom matade in bit för bit, tills jag undrade om hon var riktigt klok!?  Rasse stod och såg intresserat på. Sedan höjde Polly huvudet och började svänga huvudet fram och tillbaka med pinnen som vapen, medan Rasse chockat retirerade! Så släppte hon pinnen, betade en stund tills hon hittade en annan pinne som hon gjorde likadant med. Knasfia!
Det påminner mig om hur hon i vintras - när jag var ute i hagen och mockade lite - ville hålla i grepskaftet och så föste hon grepen fram och tillbaks över marken som om hon också ville försöka mocka... :-)


Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, fux, arab, snorkfröken, eltråd, piaff, galopp, flughuva, rallarrosor