Adrenalin

Har ni inte alltid undrat över hur hästen skulle reagera om ett stort dött träd får för sig att ramla omkull med ett majestätiskt brak tio meter framför er på en stig i skogen? Nu kan jag tala om detta för er: Hästen står inte still och tänker för sig själv "oj, titta ett träd som ramlar!"
Själv hann jag inte tänka klart tanken "detknakarenälg?Shitnejettheltträdsomfaller!" förrän vi redan var en bra bit tillbaka åt det håll vi kom ifrån, ackompanjerande av ett dovt dunsande bakom oss.

Sadeln som jag ju varit så glad över att den låg som den skulle, hade - när jag fick stopp på Fröken Fux - glidit fram en bra bit. Förmodligen släpps all överflödig luft ut ur hästmagen i samband med att samtliga flyktfunktioner träder i kraft.
Men eftersom hon var en aning skärrad och bara vågade närma sig träd-kaoset en liten, liten bit och det därefter väntade en mycket brant nedförsbacke, så satt jag av och ledde henne förbi och ner för backen där jag fick lägga sadeln rätt igen.

Innan denna händelse, var Polly måttligt pigg. Dvs, hon gick fram i det tempo hon skulle, men inget mer. Hon ansåg sig ha fullt upp med att vifta och nafsa efter flugor och "duh, det är ju varmt = jobbigt!!!"
Men även om hon inte längre var skärrad nu, så hade ju allt adrenalin släppts loss i kroppen! Att skritta var nästan omöjligt och vi var bara halvvägs på rundan. Vi tog en galopp med en gång, men hon var inte nöjd när jag saktade av utan studsade fram med nacken rest och svansen lyftad. Frust frust. Efter sjön kommer en stig som går i uppförsbacke och hon hade stora svårigheter att hålla sig tills vi kom dit, trots att vi aldrig kommit från det hållet förut och alltså inte hade någon "vana" att galoppera där.  Men där släppte jag henne. Tjohooooo! Det var den där sortens galopp där hon knappt nuddar marken utan forsar fram som en högtrycksspruta! :-D
Resten av hemvägen blev det galopp på alla ställen som det gick att galoppera, utom den sista kilometern till stallet där man faktiskt kan möta bilar. Någon måtta får det vara. Men hon hade väldigt svårt för att skritta och jag tror att jag stannade henne ca tjugofem gånger på den sträckan och viskade skritt i hennes öra. 

Solen gassade och hon var genomsvettig och trots att hon inte är riktigt sams med slangen så lät hon sig duschas med kallt vatten, med svagt tryck på duschstrålen. Sedan var det ut till kompisarna i hagen. När jag kom med flughuvan till Polly, så kom Roy och ville sticka in sitt huvud i den! Jag tyckte synd om honom och hittade en nästan hel flughuva i stallet som jag trädde på honom. Jag vet inte vems det var, men eftersom alla hästar var ute, så var det säkert en som var över... Han blev glad i alla fall.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, fux, araber, snorkfröken, galopp, duscha, adrenalin