I huvudet på fröken Fux

Jaha ja. Jag kan undra om det är ny brunst på G? I förrgår när vi gav oss iväg, så var allt sådär himla farligt igen. Redan tio meter från stallet började farligheterna och eftersom de osynliga spökena följde oss var vi gick, så hon var tvungen att tvärstanna var femte steg under flera kilometer. Lite tröttsamt.
Sedan vägrade hon passera grannens hästar som gick i sin hage. Dvs hon rörde sig som om hon hade fått bromsolja i lederna och när vi kommit till slutet av hagen stannade hon helt och lekte staty. Ingenting hjälpte. (Jodå, jag begrep ju att hon ville hälsa på de där hästarna! Men sådant gör vi inte. Hälsar på främmande hästar över tråden. Nej.)
Jag brukar inte behöva bli arg på henne, men nu får jag erkänna att jag blev lite irriterad till slut och smällde till henne rätt så rejält en gång på baken. Då hoppade hon till, tog ett steg framåt och stannade sedan och vände på huvudet och glodde på mig med stora ögon som sa: "Vad gööör du??!!"
Då kunde jag inte låta bli att skratta. Men vi kom därifrån i alla fall... Och segheten försvann så småningom och hon blev sitt vanliga jag.

I dag är farorna inte lika många, även om hon försöker övertyga mig om att de där bruna rishögarna i backen nog kanske eventuellt ändå har förvandlats till vildsvin sedan sist...
Men det är då konstigt hur hon alltid blir piggare och piggare ju längre vi rider! Eventuellt är det för att hon känner att vi är på hemväg när vi är ungefär halvvägs - men när vi rider lååånga rundor, då är det ju ändå långt kvar tills vi är hemma!
Men det blir svårare och svårare för henne att skritta. Hon saktar av vid varje förhållning, men hoppsan vad svårt det är att komma ihåg - efter tre steg i skritt börjar hon plötsligt springa igen! Nedförsbacke eller knasigt underlag, spelar ingen roll. Det blir liksom inte lönt att släppa på tygeln helt.
Testar också med att stanna henne (böja huvudet åt sidan) varje gång hon börjar trava och det går ju bra. (Hon stannar så fint och vänder på huvudet varje gång och tror hon ska få godis...) Men efter några stegs skritt börjar hon glatt trava igen. Varje gång. Det är som att hon inte märker att hon börjar trava...

Den där röda nacken med vitgula hårstrån som står rätt upp, som viftande utropstecken! Hon ser för rolig ut!

Eftersom hon vill springa, så får hon ju det också. Men det ska vara när JAG säger det. Jag släpper henne i backen upp mot scoutstugan och det går jäklar i mig undan....! Och när det går som fortast, så kör hon ner huvudet i backen och ruskar det där, fram och tillbaka. En liten käck glädjeyttring hon har. När jag drar upp hennes huvud och skänkar till henne i sidorna för att hon ska sluta, så kommer bakutsparkarna i stället, höga och fina.
Men sedan är vi uppe för backen och vi saktar av och allt är frid och fröjd och hon frustar högljutt flera gånger. Sedan är det likadant under nästa galoppsträcka.
Den sista sträckan innan stallet så travar vi den mesta biten och hon går riktigt fint då, så vi tar en samlad fin galopp där, en liten bit.

Vi tar en vända i paddocken också när vi kommer tillbaka. Hoppar glatt över lite bommar som lagts ut på marken där och går/kliver över ett litet hinder på ca 50 cm. Flera gånger. Sista gången river hon. Vi går därifrån innan någon ser oss.
Efteråt blir det dusch. Fin stril med kallvatten. Och det går så bra så. Hon stoppar in nosen där under strilen också en stund.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, fux, arab, bocksprång, hinder, bommar, galopp