Grönt är gott

Efter dagens ridtur - full av förfasande över gruset på banvallen som inte låg som det skulle någonstans - erbjuder jag mig att ta med Roy också, ner till hagen en kilometer därifrån. Eftersom Polly är van vid att hon ska gå en bit bakom mig och Roy tydligen inte är upplärd på det viset, så blir det lite obekvämt så att säga. Ena armen framåt och den andra långt bakåt. Eftersom Polly även har lägre rang än Roy, så tycker hon sedan att hon lika gärna kan gå nos i svans på honom. Det hela börjar likna ett tåg, så jag tycker att varför ska jag ha ett grimskaft kopplat till Polly för? Hon följer ju efter ändå.

Så jag kopplar loss henne. Inga problem. Hon följer så snällt. Kan ju dessutom passa på att nappa åt sig några grässtrån emellanåt, utan någon som drar emot. Vi traskar på.

När vi bara har hundra meter kvar vänder Roy på huvudet och ser frågande ut. Jag tittar med. Ingen Polly. Jag glor lite extra och skymtar nåt rödbrunt mellan träden, som ser ut att stå och äta. Nåja, hon kommer väl.
Vi går vidare och jag släpper Roy i hagen innan jag vänder tillbaka för att titta efter Fröken Fux.
Där står hon och ser jättenöjd ut. "Titta matte! Jag har hittat en mycket bättre hage med längre och grönare gräs i!!"
Hon har helt sonika gått in i en öppen tom hage som vi passerat - där det faktiskt är tänkt att de ska släppas på söndag - och tycker att där kan hon gärna stanna!