Snorkfröken och jag: Wild west

onsdag 5 juni 2013

Wild west


Vi har fått överta en westernsadel av en god vän och den måste naturligtvis provas och prövas. Jag känner mig ju lite osäker, men den ser ut att ligga som den ska. Tror jag. Men jag får väl hålla uppsikt framöver så den inte trycker någonstans...
Så idag leker jag cowboy, med westernsadel, reptyglar och boots. Enda felet är väl att jag har hjälm istället för hatt, fy vad jag är mesig, ha ha. (?)

Efter en slö semestervecka med seriös gräsätning tillsammans med kompisen Roy i en hage långtbortiskogen, så är det klart att omgivningen ute i verkligheten plötsligt blivit väldigt obehaglig. Crut grymtar upphetsat när vi passerar hans hage och Fröken Fux fnittrar blygt. Eller också är hon inte blyg alls, vad vet jag. Och sedan ligger det nymålade bommar jämte paddocken, en gräsklipparmotor spottar och snedtänder och konstiga lukter blockerar ridvägen. Sådana saker. Förmodligen sitter jag inte som jag brukar heller, i den nya sadeln.
Men efter en stunds trippande och hoppande hit och dit, så börjar hon kännas som vanligt. Och detta trots att vi fått sällskap av två blinningar och en sån där randig stickfluga. Dem tycker hon INTE om, men blir inte hysterisk på något sätt. Bara sparkar hej vilt...

Jag införskaffar mig då en lövruska för att kunna vifta bort de flygande monstren med, vilket Fröken Fux genast missförstår och tror är nån slags medhavd lunch som jag håller sådär långt bak för att hon ska stretcha halsen. Så kommer vi till dagens utmaning. Jag hade bedömt att det var lagom svårighetsgrad på den en varm och flugig dag som denna. Det är en stenbro över ett dike med strömmande vatten inne i skogen. Bron består av ett par stora stadiga stenblock - med bara väldigt smala springor emellan. Cirka 1½ meter brett och  stabil och bra. Med andra ord: Livsfarlig.

Efter en stunds tröttsam träning av ryggning (?) bestämmer jag mig för att leda henne över istället. Hon tvekar en stund eller två, men kliver sedan försiktigt över. Jag är särskilt imponerad över att hon lyckas just med att kliva över, istället för att hoppa väldigt plötsligt och onödigt långt (på min hälsena t. ex.) Sedan är det bara att sitta upp och fortsätta. Nästa gång tror jag det går bra att gå över med mig på ryggen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar