Bensprattel och myyys

Att man kan vara så kär i en häst så det känns som om hjärtat inte riktigt får plats inne i bröstkorgen! Och det är så härligt på nåt vis att hon inte är likadan varje dag, utan varierar sitt humör efter omständigheterna. Exakt vilka omständigheter det rör sig om vet jag inte, men i alla fall.
Dvs, hon är alltid snäll. Alltid pigg att rida. Men som igår t ex, så kunde hon inte stå still en minut i stallgången när jag borstade och sadlade. Det var framåt och bakåt och åt sidorna hela tiden, så långt som grimskaften räckte, samtidigt som hon rullade lätt hysteriskt med ögonen. Med två hål kvar att spänna på gjorden, så tog jag ut henne på stallplanen och spände dem  hållandes i ena tygeln medan hon i snabbt tempo gick runt, runt, runt, runt...
Det var ett under att hon faktiskt stod still den lilla stunden som jag skulle sitta upp, men när jag väl var uppe så bar det iväg med en gång. Det var som om hon hade myror under fötterna.

Idag däremot: lugnet själv i stallgången. Idel leenden. Trots att hon var ensam häst där idag också. Visserligen råkade hon ta ett långt steg åt sidan precis när jag fått foten i stigbygeln, så jag höll på att åka ner från min pall, men hon bad genast om ursäkt för det.
Sedan övade vi temporidning längs hela banvallen. Mest trav och galopp med korta skrittpass emellan. Avsaktningar och igångsättningar. Och det gick så bra så och trots att det är vissa ställen som hon tycker att hon måste titta till lite extra, så fick jag henne att våga galoppera resp trava förbi där också utan att stanna/sakta av för att glo.

Sedan traskade hon så snällt över stenbron med forsande vatten inunder!! (Inte samma som igår.) Första försöket där var för 1½ vecka sedan och då fick jag minsann hoppa av och leda henne. Min lycka och stolthet visste inga gränser! :-)
Därefter hastade hon villigt fram över stock och sten och lera och ris i skogen en bit och när vi sedan tog en härlig lång galopp på en grässtig blev vi bara avbrutna en kort sekund när ett rådjur eller två var tvungna att korsa stigen just där och då. Jag såg inte riktigt, eftersom hjälmen hamnade framför ögonen när Fröken Fux nitade! Men sedan kunde vi glatt fortsätta vår galopp.

Efteråt, hemma i stallgången igen, stod hon lika snällt och lät sig bli smord på nosen med solcreme (nåja, vissa protester, men inte så mycket) och tvättad och smord med salva på sitt sår på benet, avblaskad med vatten på rygg och mage, sprayad med flugmedel på ben och rumpa, smord med flugsalva runt ögonen och 'gelead' på diverse bett. Hon luktade allt annat än häst när vi var klara! Sedan var det gott med morötter och musli.
När vi gick förbi hagen där Ruffe och Razze går, så kom de fram till staketet och hälsade och Polly grymtade lite hest och kort till var och en när vi passerade. (Det betydde säkert "tja!")

Väl nere i hagen tillsammans med Roy och det andra stoet, som är här tillfälligt, så blir hon grundligt välkomnad från alla håll. Sedan går hon undan en bit. Roy kommer efter och ställer sig snett bakom för att lägga huvudet över ryggen på henne. Men hennes plan var att rulla sig, vilket hon också gjorde. Hon viker ihop sig där hon står, alldeles framför Roy, som förvånat står och ser på en hög med sprattlande ben under sig istället. Han står bara kvar och glor och efter en stund sticker han ner mulen och nosar henne på magen. Jag står och fnittrar högt några meter bort. När hon sedan ska resa sig så rullar hon raskt över till andra sidan, varpå hennes ben trasslar in sig i Roys ben, som blir tvungen att backa. Fortfarande ser han lika förvånad ut, men de reder ut det hela och kan sedan ägna sig åt lite seriöst gräsätande och flugviftande. Och lite pipande ihop med det andra stoet.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, snorkfröken, arab, hästar, ridning, musli, temporidning, grimskaft