Älgjakt

Det är nu som säsongen är till älgarnas fördel. Nu har de små kalvar och får inte jagas av oss människor. Men tvärtom går bra. Eller?

Vi hade just passerat en gräsåker och en vedtrave vid vägen när Polly skyggar till. Jag sneglar bakåt och får se en liten brun ullig älgkalv skutta iväg bort över gräset och försvinna in i buskagen. 'Gulligt', tänker jag och vi börjar gå längs vägen igen, när jag kommer mig för att undra över var mamman är. Jag gör halt och vänder mig om. Jodå, där står hon, älgkon. Vid vägkanten, femtio meter bakom oss. I något slags nyfikenhet så vänder jag Polly om också, så vi kan titta riktigt. Alltså, vi går inte tillbaka utan står stilla. Det är tanken, alltså. Älgkon tänker annorlunda och tar ett par steg emot oss.
Jag inser plötsligt att det var en dum idé att stanna, så vi börjar gå igen och jag vänder mig om i sadeln ännu en gång: Älgkon sätter nu fart och börjar springa rakt mot oss!!

Galopp Polly! Galopp! Något tveksam börjar Polly galoppera, för här brukar vi väl minsann aldrig...!? Fortare!!
Hon har tydligen inte ens sett älgkon utan bara kalven, men galopperar snällt på. Jag sneglar bakåt och jodå, nu har älgfan fått upp farten! Nu vågar jag inte vända mig om fler gånger, utan det är bara fort hem som gäller! Jag kör in hälarna i sidorna på Polly och ropar 'kom igen, fortare!' och det är väl en dryg kilometer kvar hem till stallet. Vi saktar inte av förrän ett tjugotal meter från stallplanen. Jag är alldeles skakig och vi får ta några varv i skritt i paddocken för att jag ska lugna ner mig. Polly är helt cool.

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, fux, arab, älg, älgkalv, älgko, galopp