Ännu en härlig sommarkväll med sol och värme! Vilken sorts utmaningar skulle vi ta oss för idag då? Till att börja med tar vi den vanliga sadeln idag för den kan jag dra gjorden på ordentligt. (Får se om jag kan skaffa en annan gjord till westernsadeln.)
Hon har bråttom bråttom bråttom idag, men första utmaningen blir att klättra upp för branten bakom stallet, i SKRITT. Att även kliva över det nedfallna trädet i stället för att hoppa. Galopp härinne bland träden känns aningen överkurs och ja, lilla gumman det ska kännas i rumpan att gå uppför när det är så här brant! Det går alldeles utmärkt den här gången och hon blir bara aningens andfådd i värmen. Prövning ett; check.
Nästa lilla prövning blir att titta på kalvar. Jag har ju inte en aning om ifall hon har sett kor förut i sitt liv - typ förra sommaren i Danmark. Men jag är helt övertygad om att hon i så fall har förträngt detta. Jag vet att det går kalvar i hagen vid Vräk, så det är dit vi beger oss. De små liven ligger i en klunga och sover, nära stängslet. Jag som hade tänkt mig att de nyfiket skulle komma rusande över hela hagen mot oss för att titta! Men okej, vi stannar i alla fall för att titta på dem. Fröken Fux glor med spetsade öron och pulsen ökar en liten aning. Kalvarna viftar med öronen och tittar vänligt tillbaka. Vi går ett par steg och stannar sedan igen, lite närmare. Första kalven ställer sig mödosamt upp och de andra följer så småningom efter. De är ju lite läskigt, men inte farligt alls egentligen. Att det samtidigt hörs en stark knall en bit bort, ungefär som när de spränger eller något som exploderar (?) är ju lite dålig tajming, men det funkar det med. Nu står det fem kalvar och en häst och stirrar på varandra och eftersom det inte verkar hända så mycket mera, så går vi nu vidare. Prövning två; check.
Vi viker av in på "parallellvägen" och påbörjar en lång härlig galopp. Den blir av någon anledning avbruten hela tiden av att - som jag gissar - hon kanske inte riktigt kommer ihåg den vägen och känner sig osäker? Men här har hon ju bjudit framåt som bara sjutton innan!
När vi kommer ut på den vanliga vägen igen, så blir hennes tveksamhet ännu större. Hon tvärstannar då och då och när hon går blir det med stela konstiga steg och verkar inte alls sig själv längre. Hon är inte ett dugg spänd utan bara ovillig. Alla möjliga plötsliga sjukdomar far i genom huvudet på mig: fång, korsförlamning, patellaupphängning, gikt, spatt och vad som helst. Tar hon inte väldigt underliga korta steg med bakbenen? Men emellanåt känns hon som vanligt, bortsett från att hon känns trög. Hon har väl aldrig känts trög heller!!?
Plötsligt far en tanke genom huvudet på mig: Vi har inte gått på den här vägen sedan vi flyttade till Örnatorpet! Alltså, sist vi gick här, så bodde hon på det förra stället med Indra. Kan det kanske vara så att hon tror att vi är på väg dit igen och att hon inte vill det?? Kan det verkligen vara så? Trivdes hon inte där? Eller snarare var det kanske så att så länge hon var där så var det ständig permafrost och leråker. Inte ett grässtrå att beta i någon hage. Det verkar ju logiskt att hon skulle tro att det alltid är så på den platsen! Att hon inte vill gå fram, skulle i så fall inte alls bero på att hon inte känner igen sig utan tvärtom!
Okej, det ska väl snart visa sig om det är så. :-)
När vi svänger av mot Tranabo, tycker jag redan att jag märker en viss skillnad i steget, men det är för tidigt och för svagt för att jag ska vara säker. Vi traskar på någon kilometer och den sista biten upp mot stugan travar vi - och då pinnar hon på piggt och glatt som om det var det roligaste hon visste! Inga som helst tveksamheter längre, ha ha!
Stackars lilla Polly, hon trodde att nu skulle det bli ler-hage med gammalt hö igen.
Nästa tveksamhet blir när vi gått en liten bit nerför stigen mot den s.k. stockbron. Men nu förstår jag ju med en gång att det beror på att hon plötsligt kommer ihåg vad som ligger framför oss. Otäckt! Usch!
Vi kommer fram och, jodå, den är lika läskig som de andra två gångerna vi passerat här. Trots att jag upplever att jag är lite mer pådrivande och mindre osäker denna gången, så är det tydligen inte tillräckligt. För eftersom jag vill att vi ska GÅ över och inte flyga, så är jag väl lite väl mesig. Snorkfröken går ända fram och nosar vid ett tillfälle, men bestämmer sedan NEJ och ryggar snabbt. Det blir till att hoppa av och leda igen och hon klarar "inte-nudda-sten-eller-stock" galant denna gången också med ett långt språng. Hm, jag trodde att kanske... när hon ju faktiskt klev på den andra stenbron häromdagen... Prövning tre; ... njaaa. Jag får gå här fler gånger.
Men efter detta är det idel pigghet. Nu vet hon att hon ska få beta med Roy igen och livet leker! I galoppen på den mysiga gräsvägen bär det av alldeles väldeliga och jag gör en lätt förhållning som hon i och för sig lyssnar på, men strax därefter testar hon istället att köra hon ner huvudet långt ner till marken och ruska med det så hårt hon bara kunde flera gånger ända tills jag lyckas dra upp det och ryter NEJ!
Sedan får jag fatta ny galopp eftersom hon stannar i rena förskräckelsen! :-D
Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, indra, snorkfröken, spatt, korsförlamning, fång, galopp, örnatorpet, tranabo, kalvar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar