I förrgår var vi ute nästan tre timmar och kom alltså längre än vad vi gjort innan och Polly kände inte längre igen sig. Detta gjorde henne lite skärrad och hon gick på helspänn. När vi passerade hagen vid Åsen, där det går ett par hästar som glatt brukar komma i full galopp och gnäggande hälsa förbipasserande hästar. Den här gången gick de i innersta hagen och kom alltså inte ända fram till vägen, vilket jag var tacksam för. Polly blev ungefär lika upphetsad som Crut brukade vara här, men i hans fall är det ju förståeligt eftersom han är hingst och det finns ett sto i hagen...
Sedan gick vi nästan rakt på en gren som var skickligt förklädd till orm. 'Huvudet' rest. Jag tror bestämt den väste också. Orm-reflexen hos Polly fungerar som den ska, i alla fall, och det är ju bra! ;-)
Tänkte vi skulle gå förbi hagarna vid Lunnabol där alla korna går också, men inte en kossa såg vi!? Vi kom upp till gården och det kom en farlig man runt hörnet, bärande på en stor vit plastsäck. Mycket suspekt. Han kunde berätta att alla korna var inne för att mjölkas just nu. Vi avböjde dock till att komma in i ladugården för att titta.
Sedan blev vi omkörda av diverse bilar och mopeder och det var ju ingenting. En joggare som kom över ett backkrön var däremot väldigt suspekt, och det kan jag nästan hålla med om.
Så småningom börjar Polly känna igen sig och OJ vad hon får bråttom! Benen går som trumpinnar och fötterna har svårt att hänga med. Så rider vi förbi en väg som helt klart går hemåt. Det måste ju vara fel? Hon tvärstannar och vänder på huvudet och tittar på mig med stora frågande ögon. Sitter jag månne och sover? Men jag envisas. Okej då. Det visar sig vara en jätteskojig genväg mitt inne i skogen och Polly hastar snabbt fram bland tuvor och stenar. Jag tänkte att hon kanske skulle ha blivit lite trött efter den långa ritten, men så är det tydligen inte alls. Däremot har hon fått ett litet sår på höger fram, på insidan en bit ovanför kronan. Ingen fara, men det behövdes lite tvätt och salva. Får be hovslagaren komma snart.
Väl hemma smakar det gott med gräs med hästkompisarna i kvällssolen.
Igår tänkte jag att hon kanske skulle vara lite stel efter gårdagens strapatser, så jag valde en liten kort runda, som jag sedan utökade till nästan dubbla längden, eftersom hon ihärdigt trippade på så fort hon kunde med spetsade öron, utan tecken på någon som helst stelhet.
Däremot skulle hon absolut inte (!!!!) gå över någon stock/stenbro 'bara för skojs skull'. Dumheter. Hon skulle inte ens gå fram och titta på den. Varför då? Det räckte alldeles utmärkt att se att den fanns där, cirka femton, tjugo meter längre fram... Jösses vad bra hon kunde springa baklänges! Jag försökte övertala henne i det längsta; (jag hade ingen lust att sitta av och tramsa i dag, utan ville ju bara gå fram så hon kunde titta lite) och blev mer och mer upprörd. Till slut försökte hon nypa mig i benet i protest. Hon är bra på att böja på halsen. ;-)
Jag ska lura dit henne en annan dag igen. Då ska vi ha en riktigt lång stund där tillsammans. Fram och tillbaka, fram och tillbaka...
Vi vek av in i skogen istället, en liten genväg som är rätt mysig, men det brukar vara rätt blött på ett ställe. Det har dock inte hindrat andra hästar jag ridit att gå fram där. Nu var det ju dessutom extremt torrt i markerna och med tanke på hur duktigt hon klev på i det blöta bakom Österbacken i våras så...
Men nähä, idag hade hon tydligen åsikter om det mesta. Hon traskade på i sitt vanliga gå-i-skogen-tempo (=snabbt) men när den första hoven nådde lite fuktighet och det låg ett mörkare område framför oss så blev det tvärstopp. Ser du inte matte? Livsfarlig mosse! Suck...
Så idag vann Snorkfröken två gånger och det var med stor glädje hon fick sig en lång galopp längs grusvägen istället och sedan knata hem över ekbacken. Men nästa vecka har jag semester, he he!
Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, österbacken, örnatorpet, lunnabol, joggare, galopp, snorkfröken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar