Sol och vår

Madde värmer upp våra hästar lite inför tömkörningen. Polly är pigg och glad
och vill gärna både gå och springa, även om hon fortfarande är väldigt stel i bakkärran. Jag har börjat undra om hon ändå kanske har en väldig träningsvärk trots allt? Jag har nog inte ridit så försiktigt som jag borde, med en ny och så annorlunda sadel! En helt ny rörelsefrihet och annan belastningspunkt och med för långa pass i början och sedan massa jobb i nedförsbackarna... Hon kan absolut ha fått ont i ryggen av detta.

Jag hoppas att om jag rider lite försiktigare ett tag, stretchar och böjer ordentligt, att ömheten ska gå över så småningom. Hoppas!!

Snart Spa-anläggning...

Riktigt skönt vårväder fick vi på rundan idag med. Polly kämpar tappert med sina ben som knycker hit och dit - men ibland gör de som hon vill i alla fall. Efteråt blev det en stund med stretching och massage igen och vi fick även låna en elektrisk massageapparat. En liten aning skeptisk först när hon fick se den, men sedan tyckte hon det var skönt.

Efter bästa förmåga

Vi kämpar vidare, lilla Smulan och jag. Det är mycket jobba med rygg och nacke och bakdel hela tiden, i alla gångarter och vi jobbar även i nedförsbackarna. Skritt uppför de brantaste backarna, kliva över massa stockar, rygga i uppförsbacke och när hon äntligen får galoppera, så är det i väldigt sansat tempo.
Hon tycker att gå i form i nedförbackar är fruktansvärt jobbigt och jag tycker lite synd om henne, men har vi gått uppför så måste det ju bli nedför också så småningom. Men hon accepterar förvånansvärt lätt det samlade tempot i trav och galopp sedan, även om jag känner att hon gärna skulle sätta av i ett högre tempo om hon bara fick.
Vi gör halt och går upp i trav direkt utan den minsta svårighet och vi går runt runt runt, i nån slags småvolter som är förstadie till bakdelsvändningar.
Efteråt är hon så trött och sträcker ut halsen nästan ända ner till marken när vi går hemåt. Rask skritt, men ingen hets. Det är märkligt, för sedan vi började med den här strikta ridstilen, så har hetstempot försvunnit! Hela hon är mycket mjukare och trevligare att rida. Däremot att hon klagar högljutt på sitt eget sätt genom att ruska på nacken och dra sig åt vänster ibland. Men det där är ju saker som jag hoppas ska gå över så småningom.

Och de tappade benen och snubblingarna då? Jo, de finns kvar - så fort kan det väl inte gå över.  Men jag inbillar mig nog ändå att det känns aaaningen bättre, kanske för att vi rider ett så samlat tempo och än så länge bara kortare stunder i trav och galoppp.
Men jag läste på en equiterapeuts sida att när man ska börja jobba med muskler från början och försöka bygga upp, så kan man få räkna med ett år, om hästen har varit så nedgången som lilla P var efter viktraset och korsförlamningen. Vi tar inte längre turer än en timma än så länge och ska öka både tempo och tid och andra krav sakta och så småningom.

Efter ridningen masserar jag efter bästa förmåga, men hoppas få kontakt med ett proffs snart. Men hon verkar gilla det i alla fall. Och vi stretchar benen. Första dagen undrade hon vad i jösse namn jag höll på med och ville ha benen för sig själv. Andra dagen - igår - gick det bättre, och idag lyfte hon själv upp benen så fort jag närmade mig! Frambenen sträckte hon sedan självmant en liten bit framåt neråt när jag bad om det. En sån där riktig sträckare så det knakade till lite. :-) Men även bakbenen får jag nu både dra bakåt och framåt.

Massage...

Eftersom jag för närvarande har valt att INTE tro på att Polly skulle ha drabbats av den hemska sjukdomen polyneuropati bara för att namnet liknar henne, så tänker jag den närmaste tiden agera utifrån att hennes rörelsestörning beror på dålig muskelmassa ihop med för mycket energi. (för varför skulle bara just hon blivit smittad av alla hästarna i stallet då, om det nu smittar genom fodret? Jag menar, det räcker väl nu? Nu är det någon annans tur... :-(
Alltså ska vi se om det går att träna bort det! Jag tänker som så, att lite försiktigt i början och mer och mer eftersom. Gärna ihop med massage. Jag ska se om jag hittar någon bra massör/kiropraktor som kan komma till stallet och behandla. Den som var tänkt, hon hade redan så mycket att hon inte tog emot fler kunder...
Tills vidare får det duga med mig.

Att gå i nedförsbackar - alltså verkligen trampa med bakbenen - är bra träning. Visst har vi gått i mycket backar förr, men då har jag bara låtit henne gå nerför backen som hon vill. Och då har hon gått med halsen framåt nedåt och tyngt på bogarna hela vägen.
Nu tog vi de tre värstebackarna som finns i närheten och där fick hon riktigt jobba sig ner, på tygeln. Detta uppskattades inte speciellt och vid några tillfällen ville hon absolut vila eller gå på tvären. Men det hon var duktig och blev alldeles svettig på halsen av detta traskande! Jag hade ju helst sett att hon i så fall hade blivit svettig på rumpan förstås, men kanhända att svetten mest berodde på stressen. Det ruskades också väldigt på huvudet och när vi kom ner ville hon helst av allt bara flyga iväg i nåt okontrollerat tempo.

Naturligtvis försvann ju inte bakbensproblemen på stört av det här, det hade jag ju inte väntat mig, utan jag kan bara hoppas att det gjorde gott. Så har vi gått över lätt upphöjda bommar fram och tillbaks ett antal gånger, men detta krävdes ett väldigt arbete av matte, med att först gå ända till vagnhallen och öppna upp där, och sedan släpa bort fyra tunga bommar plus några stöd ända bort till paddocken och sedan samma visa efteråt fast åt andra hållet. Detta eftersom bommarnas ägarinna inte vill att de ligger ute och blir fuktiga. Det känns som att detta var lite mycket arbete för så lite nytta. Måste vara enklare och lika nyttigt att leta upp nåt brötigt sidospår inne i skogen att gå i, vid sidan om skogsvägen.

Jag är inte kunnig i att ge massage eller stretcha och Polly är inte van vid att någon drar i hennes ben. Men vi började lite försiktigt med allmän benlyftning fast lite högre och längre stund än som är vanligt när vi kratsar hovarna. När hon slappnade av fick hon beröm och så var det bra.
Så drog jag i hennes svans och hon drog emot och det var ju bra. Sedan masserade jag muskelområdena runt bak-knäna, låren och runt korset på henne, med arnika. Jag stod och knådade lätt, både länge och väl och vinterpälsen lossade i stora härvor och något måtte jag ha gjort rätt, för hon stod blickstilla under denna behandling och både gäspade och tuggade lite. När jag höll på med lårmusklerna på ena benet, så ställde hon tyngden på det andra benet, så att hon kunde slappna av ordentligt där jag höll på!

Slarvmaja åker bil

När jag kommer till stallet, står fyra hästar innanför staketet och ser intresserat på mig när jag kliver ur bilen: Pompe, Polly, Roy och Ronja.
Efter att ha hämtat sadel och träns i sadelkammaren och burit in det i stallgången, så greppar jag grimman och går ut till hagen igen. Inte en häst i sikte, någonstans. Puts väck!
Jag tar ett varv runt ligghallen i hagen och visslar optimistiskt, men icke! Irriterad får jag då klafsa mig fram i leran för att ta mig längre ner i hagen. Jag visslar hela tiden. Stannar då och då för att lyssna. Det är knäpp tyst. När jag irrat runt en stund och letat, så tycker jag mig se något som rör sig ute i synfältets periferi. Jag vrider på huvudet och, jodå, där uppe vid ligghallens ena hörn står nu Polly och iakttar mig med stora ögon, precis som om hon minsann varit där hela tiden och nu undrar vad jag pysslar med för någonting? Bakom henne skymtar jag Ronja och så småningom även de andra. Suck.

Väl inne i stallgången visar det sig naturligtvis att hon har tappat en framsko. Som hovslagaren var här och satte på för en vecka sedan.
Eftersom M också behöver ha en dejt med hovis, för att se till Roys hovböld, så ordnar det sig så att om vi kan åka hem till honom, så kan han fixa det idag. Så det gör vi.
Lilla P gör stora ögon och börjar flåsa lite oroligt när hon ser transporten, men Roy får gå på först och sedan tvekar hon bara ett par gånger, innan hon går på. Duktig tjej!
Sedan är det ca 40 minuters bilfärd och när hon sedan får komma ut, så är hon rejält svettig och andas lite kort och oroligt, men det går snart över. Hon får sin nya sko och sedan går vi en liten promenad medan hovis ägnar sig åt Roy. Under promenaden är Polly väldigt pigg och alert och nosar och ser sig nyfiket omkring på allt nytt!
Inför hemresan går sedan Polly på först, utan problem.

Hemma igen blir det mat för Polly. Själv är jag kissenödig och hungrig - hela eftermiddagen har ju gått åt till det här. Det blir ingen ridning idag, bara lite lätt longering på volten för jag vill se hur hon gör med höger bak i galoppen. När det känns som om hon "tappar benet". Hon fattar vänster galopp men gör det ovilligt och vill gärna bryta av. Ibland gör hennes högerbak liksom ett extra frivarv i luften, istället för att sättas ner i marken. Och ibland blir det en dubbelstuds på båda bakbenen istället. Det är det som känns konstigt! Högergalopp är hon också väldigt ovillig att gå i. Hon bryter av hela tiden. I höger varv blir det ju inga frivarv med högerbenet eftersom det inte är ledande i galoppen, men det är klart, det är istället det som är mest belastat nu, just för att det är i höger varv.
Men hon ser pigg och glad ut och verkar inte ha ont alls!

Jag hoppas att det bara är något ofarligt som en tillfällig låsning eller nåt. Eller kanske en lätt sträckning när hon brallat runt i hagen? Som gör ont ibland vid belastning? Jag avvaktar väl ett par veckor och ser ifall det ändrar sig.

Snöblandat

Snöblandat regn är inte ett dugg mindre blött att rida i än vanligt regn, kan jag meddela. Usch. Kallt och eländigt också. Särskilt kallt blir det när man i all sin tankspriddhet glömmer regnkläderna i stallet.
Palencja ruskar irriterat på huvudet i galopperna eftersom regnet då piskar extra hårt i ansiktet. Men lika bråttom har hon ändå idag.
När vi kommer tillbaka, efter bara en timme idag, får hon stå och torka lite i boxen medan hon mumsar på sin mat.

Nu är jag färdig matte! Nu vill jag gå ut i hagen igen!

Sedan ger sig Sanna och Ronja tappert iväg på en tur i regnet.

Pust och stön

Det är inte galoppen som är jobbig. Hade hon bara fått galoppera hela tiden, så hade det väl inte varit några problem (mer än att sitta kvar i de där väldiga bocksprången hon ligger inne med)! Nej det är skritten!! Att skritta är väldigt jobbigt för Snorkfröken. Fruktansvärt tröttsamt och mentalt slitsamt! Ett par gånger drog hon djupa suckar - den sortens suckar som en trött moder drar, när barnet är extra jobbigt under en dag ute bland folk.
Det är ju inte så att jag tvingar henne att skritta hela tiden! Nej hon får trava mycket och galopperat har vi gjort massor idag för vi var ute en runda på 2 ½ timma! Men emellan alla bra sträckor finns det också långa bitar med asfaltsväg, nedförsbackar och allmänt knöliga upp- och nedförsstigar som är våta och kröker hela tiden. Man måste faktiskt skritta ibland! Den första halvtimmen var hon lugn och fin, men sedan har det varit hets nonstop.

Jag vill ju också öva på att skritta, just för att få till ett riktigt skrittsteg! Jag vill att hon länger på stegen! Hur gör jag detta på denna damen, som envisas med att gå upp i trav HELA tiden, eller takta, och däremellan skritta på utav h-e, med små korta suuupersnabba steg som måtte vara enormt tröttsamma (Ja det var det hon sa, ja...) och varva det hela med små jämfota studs.
Och nacken den knycks på och huvudet ruskas och genomsvett blir hon och en gång satte hon upp nosen i vädret och ylade! Jo det är säkert!. "Uuuuuuu!" lät hon.

Efter att ha s.k.skrittat en lååång bit, så vek vi av från asfaltsvägen, upp för en mjuk backe, där jag tillät damen galoppera. Då blev det naturligtvis explosion och när jag röt "NÄÄ!!" och tog tag i henne när det bockades på som allra värst, så blev hon sur och studsade på tvären nerför backen (som följde efter uppförsbacken.) Vi passade då på att göra lite skänkelvikningar och det gick rätt bra, men lugn blev hon ju inte. Ja så där höll det ju på ända tills vi kom hem till stallplan och då var matte lite trött. Fröken Fux var svettig men annars rätt belåten med att få mat och sedan gå ut till kompisarna igen.

Fast det är något som är konstigt med nåt bakben på henne. Ett eller bägge, vet inte riktigt. Men hon liksom "tappar" det ibland och bakdelen sjunker in under min sits. Detta händer i alla gångarter.
Jag tror att det är något som liksom låser sig, för om det sker precis i en galoppfattning, så får hon inte till galoppen. Hon studsar som en groda, men det händer inte så mycket mer. Om vi då väntar lite, så brukar det gå bra igen efter några travsteg.
Detta var dock ingenting som hände under den senare timmen av våran runda idag, så det är ju inte hela tiden. Men någon gång då och då. Lite irriterande att inte veta vad det beror på.