Snorkfröken och jag: juni 2014

söndag 29 juni 2014

Ensam i hela världen!

Efter dagens skrittur och matstund släpper jag ut Fröken Fux i hagen. Zebratäcket på, för det är inte klokt vad vissa odjur (flygande men oidentifierade) har bitit henne! Knöliga svullnader, stora som handflator, på hals och manke!
Ingen av de andra hästarna är synliga från där hon står vid insläppet och Polly passar på att dricka lite. Sedan är det dags att sälla sig till de andra. Efter några steg börjar hon gnägga högt och ljudligt och försvinner sedan bortåt i trav. Randig zebra med halsen som ett periskop för att se så långt som möjligt. Jag hör henne gnägga igen och sedan är hon borta. Cirka en minut.

Då kommer hon tillbaka till insläppet i full galopp!
"IIIIHHHH!!!!" (Matte, matte, något är fel! Jag är alldeles ensam här, de andra är borta!! Hjälp!)
Jag som har hunnit gå några steg, blir tvungen att vända tillbaka. Hon står nu alldeles vid öppningen, stora ögon fästade på mig och ropar högljutt. Hela hon är ett stort utropstecken. Jag är tvungen att gå in i hagen.
"Men lilla gumman har du tittat överallt? Ska jag följa med och leta? Det har väl inte hänt dem något? Nej inte allihop. Kom nu, här neråt vänster var du väl aldrig och letade?"

Jag går och hon följer mig upphetsat taktande hela tiden. Då och då tar hon ett halvt varv i galopp och gnäggar utan att få svar, men är strax tillbaks tätt bakom mig igen för att se vad matte kan hitta.
När jag sedan går nerför branten tar hon sig istället upp på krönet igen och jag kan bara se huvudet som rör sig snabbt åt först ena hållet och sedan de andra, tills det försvinner helt. Här nere ser jag inte en häst. Ingen kommer fram när jag ropar heller. Jag tar mig upp igen och ser då att Roy äntligen har sällat sig till henne - kommen varifrån? - och de springer runt varandra litegrann framme vid vatten hoarna innan de lugnt och sansat ställer sig att beta nära varandra. Nu behövs inte matte längre, hästkompis återfunnen!

Jag var ju dock tvungen att stilla min nyfikenhet och se var de andra tre fanns någonstans och fortsatte det hållet hon sprang åt först när hon var inne och letade själv. Om hon bara hade gått allra längst bort och tittat nerför backen till vänster, hade hon hittat dem!
Det påminner precis om ett otåligt barn som vill ha sin nalle, tittar sig omkring och ser dem inte och börjar genast ropa på mamma! :-)
Men det var förstås taskigt av de andra att inte svara.


lördag 21 juni 2014

Midsommardagsritt

Midsommardags morgon börjar med samma sol som igår, nästan lite varmare. Det är dagen efter hennes tredje injektion.
Polly hugger fortfarande när jag ska spänna sadelgjorden, de första hålen är värst - sedan är det som om hon ger upp. Tränsar sig gör hon nästan själv nu för tiden: när jag tar av grimman vill hon gå ut med en gång, men när jag backar tillbaka henne och håller upp tränset så gapar hon stort och smackar sedan förnöjt på bettet.
Hon har fortfarande lite svårt med balansen just när jag suttit upp, så hon är tvungen att gå iväg med en gång, vanligtvis åt fel håll, men sedan går det bättre. Idag tappar hon bak en gång rejält och snubblar till med höger fram en gång, men annars går det bra. Försöker hålla tillbaks oron och tänka positivt. Att det ska bli helt bra så småningom. Att det är meningen att man ska träna bort det onda, i samband med den här behandlingen. Att det får ta sin tid. Det är ju skritt tre veckor till som gäller, innan vi ska testa lite försiktigt i trav.


När vi kommer tillbaks sätter jag en hink vatten framför henne i stallgången och tycker att hon ska dricka lite medan jag går och hänger upp sadeln. Hon glor på mig som om jag är dum eller nåt och går omedelbart fram till sin boxdörr och hänger huvudet över kanten där istället och trånar.
"Jag vet, gumman. Du ska få. Snart!"
Hon vet att det alltid brukar stå en hink med mat åt henne där, vilket det gör även denna gång.
Sedan blir det hagen med kompisarna igen och Pompe står troget och väntar och gnäggar vid insläppet och hon nonchalerar honom i vanlig ordning. Taskigt, men har man chans med en enda häst att visa sin suveränitet så... :-)

tisdag 17 juni 2014

Hoppas, hoppas...

Idag är första gången jag sitter på henne sedan första maj! Vi tar en skrittur på 40 minuter, varav ca hälften ägnas åt lätt sidförande arbete och låg huvudhållning och hon varken snubblar med fram eller tappar bak en enda gång! Okej, det KAN ju vara en lycklig slump bara, men det har ju inte hänt sedan i höstas!
Hon har först en aning svårt med balansen just när jag sitter upp och vill gå iväg med en gång, men sedan går hon lugnt och avslappnat hela rundan. Framåtbjudning men utan stress och mjuk och följsam. Åh vad jag älskar denna lilla häst och hoppas, hoppas hon blir riktigt botad!

fredag 6 juni 2014

Kuren

Idag är det dag ett av behandlingen med Adequinin. Medicinen hade nämligen blivit försenad till apoteket. När jag hämtar Palencja i hagen, iförd vit regnjacka med huva, så bara stirrar hon av fasa när jag närmar mig och sedan backar hon resolut. Jag är tvungen att gå en omväg för att komma fram till henne.
Så kommer veterinären med medicinen och sprutorna. Han ska visa mig hur jag ska göra. Polly blir väldigt arg över prospektet att få en nål instucken i halsen - mycket argare än någon av alla de andra gångerna som en veterinär stuckit henne. Jag bävar för hur detta ska gå, och jag måste helt klart ha en assistent som håller hennes nos stilla när jag ska sticka själv. Inte ens veterinären kan göra det själv när han ska visa.

Sedan går vi ut och går den dagliga promenaden, denna dag i ösregn. Palencja är stirrig och hetsig hela vägen och lyssnar väldigt dåligt på vad jag har att säga.
Jag går där och funderar på varför, när jag erinrar mig att sista halvan av rundan igår blev hon också sådan. Satte upp huvudet och fick något icke kontaktbart i blicken och dundrade på i sin egen takt och verkade kunna ta sig för vad som helst om hon ville.
Jag tänkte då - förstås - att det kunde bero på att hon hade ont igen och ville hem så snabbt som möjligt. Bort från smärtan. Men nu undrar jag om det kan ha att göra med djävulskloroten? I går kväll var ju tredje dagen hon fått av den...
Men nu ska hon ju inte få av den mer, när hon börjat med den här behandlingen, så vi får väl se om hon blir "sig själv" igen om ett par dagar...
Promenader gäller nu i början och sedan ridas i skritt ca en halvtimme, fem dagar i veckan.

tisdag 3 juni 2014

Svårt

Igår kväll när de hästar som skulle in över natten skulle hämtas, så jagade Roy bort Polly, som han väl ville skulle gå kvar hos honom. Hon for iväg i galopp och plötsligt vek sig frambenen och hon gick omkull riktigt rejält! De bara vek sig sådär som de gjorde av smärta när jag skrittade henne den där gången, men då klarade hon ju av att komma upp utan att gå omkull helt. Det känns inte alls bra. Inte alls. Förbannade inflammation som inte vill ge med sig!!!
Men veterinären sa ju att hon skulle gå på bete med de andra nu. 
Nedfarten till själva hagen är dessutom en kort men brant och stenig backe, och när hon tar sig nerför den så syns det att det gör ont. Hon stannar till ibland, skakar på huvudet, går i serpentiner ner och knäar lite ibland.

Hon behöver få äta gräs, för det hösilaget vi har är verkligen inte roligt och det är inte så mycket kvar heller och ingenstans finns det att köpa. En massa får ju slängas också, eftersom det hittas mögel i det här och där! Men hon hade behövt gå i en slät hage utan någon som triggar igång henne att springa. Pompe hade varit bra sällskap. Men dels ska nog Pompe med Roy till en annan hage en kilometer bort mot slutet av veckan och då blir det bara Ruffe och Ronja kvar. Ruffe går i sjukhage minst till mitten av nästa vecka och Ronja håller honom sällskap i pyttehage bredvid, knappt utan gräs. Det är inte lätt...
Det växer dåligt nere i våra hagar också, så om jag vill att Polly ska gå i en mindre hage så är det svårt att stängsla av en sådan, för då räcker inte betet. Som det är nu, så går de över rätt stora ytor för att hitta den mat de behöver.
När N., som äger stället,kommer hem på torsdag efter sin semester, så ska hon stängsla om den stora hage som är kvar och som ännu är obetad. Vi får se hur det blir då...
Allting känns väldigt jobbigt just nu.

I morgon ska veterinären komma med den där ledbroskstimulerande medicinen som ska sprutas in muskulärt på henne, och visa mig hur jag ska göra. Sedan är det alltså meningen att jag ska börja skritta henne! Men jag känner mig inte pigg på att börja rida henne när hon fortfarande har inflammation som hugger till och smärtar då och då. Det hade ju känts bättre om den var på väg ner... Men det där medlet kanske ger väldigt snabb effekt? Kommer inte ihåg ifall det var Adequanin eller nåt annat, men det visar väl sig.
Djävulskloroten som jag hade beställt, kom igår och jag hade ju tänkt börja ge henne den upptill. Hon har fått av den en gång nu, men vid närmare eftertanke ska jag nog spara den och avvakta.Det kan förvärra risken för biverkningar och blödningar i magen om hon får två olika sorter samtidigt...

Med tanke på att hon ätit både Metacam, Fenylbutazon och fått Kortison, utan att inflammationen/smärtan gått ner ett dugg, så har jag gjort en intressant iakttagelse. Inte så att det leder fram till någonting, men intressant är det. Och konstigt.
Jag har ju själv haft besvär av inflammation från mina handleder - senast 2012 tror jag - och smärta som strålar upp mot armbågen. Medel som bl a Voltaren och Diklofenak har ätits och de utlovar både smärtlindring och inflammationsdämpning. Men icke. Jag har inte varit det minsta smärtlindrad när jag ätit detta (eller smort in med Voltaren gel) och efter genomförd kur, så kvarstår problemen precis som de var innan. (Det som till slut hjälpte mina handleder var en laserbehandling följt av ett träningsprogram för dem.)

I ren sympati med Palencja, har jag nu sedan någon månad fått värk i mina handleder igen - vilket motsvarar hennes främre kotleder. Ingenting hjälper. Har tagit ovan nämnda medicin, men inte sökt annan hjälp ännu, för Pollys besvär har fått prio ett.
Mina knäleder har ju varit kass ända sedan jag var knappt 30 år gammal och någon gång då och då kan det hugga till sådär skarpt av smärta i dem vid belastning, att jag nästan faller omkull av det. Eller skulle gjort, ifall jag kommit i full galopp... Dem är det inget att göra något åt, fick jag till svar för längesedan, så jag har lagt ner försöken och tiger och lider. Det går ju, så länge jag inte tror att jag ska kunna springa och hoppa och ha mig.