Idyll

Ett litet besök i sommarhagen för att se att allt stod bra till. Idyllen var fullständig, så jag bara lät dem vara, mockade boxen och åkte hem.

Återbesöket

Så var det dags för återbesöket av veterinären, då jag meddelade att jag inte kunde märka någon skillnad på henne alls. Senast igår när vi var ute på vår 45-minuterspromenad, så tappade hon där bak ett par, tre gånger och hoppade till med fram en eller två gånger.
Han gjorde böjprov på samtliga ben igen, högt och lågt, och kunde konstatera att jag hade rätt.
Jag sa att ifall jag möjligen verkade sur av mig (?) så var jag inte det, utan jag var bara så himla orolig.
Han sa att det var han med, vilket absolut inte gjorde saken bättre.

Sedan följde en diskussion om vad grundorsaken till detta egentligen kunde vara och kom fram till att det - förutsatt att det inte hittades någon synlig orsak i bakbenen -  kunde vara allt från att hon ridits för hårt i förhållande till sin kondition, redan innan hon kom till mig, vilket skulle orsakat överansträngning och inflammation (som hon maskerat med att avlasta sig snett och därav fått sina onda spända muskler) som hon därför fått gå med alldeles för lång tid innan upptäckt, till att det också kunde ha kommit från ryggen.
Hennes rygg är ju nu bra eller mycket bättre efter massagen och så även all annan muskulatur, även om hon behöver och ska få fortsatt underhållande massage.

Så talade vi om ett ledbroskstimulerande preparat, som även har en mild antiinflammatorisk effekt men också bidrar med byggstenar för brosket att läka. Dessa preparat finns att ge intramuskulärt. Han ringde upp en kollega som han visste var duktig på just sådant och efter samtal med honom kom vi alltså överens om att hon skulle få en behandling med detta. Jag ska ge henne en spruta intramuskulärt en gång i veckan i sju veckor och samtidigt ska jag skritta en kortare runda varje dag på henne, fem dagar i veckan. De två sista veckorna kan jag börja med små korta travpass. Under tiden kan hon gå på bete med de andra hästarna i hagen.
Kollegan hade behandlat flera hästar med liknande svåra kotledshältor som Palencja, och sa att de blivit friska. Nu är ju varje häst unik, så ingen garanti kan ges på något sätt, men så här ska vi göra nu i alla fall.

Så röntgades Pollys båda haser och bakknän, för att se så inget skumt kunde upptäckas där, men de såg fina ut, konstigt nog. Polly var drogad under röntgenfotograferingen, eftersom bakknän alltid kan vara lurigt att komma åt, men trots att hon hängde med huvudet i min famn och snarkade, så lyckades hon ändå  rikta en spark på kameran så det small! Som TUR var, gick den fortfarande att ta kort med!!!
Nu ska bara veterinären få fatt i medicinen på något apotek så han ska återkomma till mig på fredag, då han förhoppningsvis har den. Och så ska jag få en lektion i att spruta henne i halsmuskulaturen...

Själv har jag fyllt mig med nytt hopp. Jag har inte på något sätt släppt oron och rädslan, men lyckats tränga undan de känslorna längst bak i nåt skrymsle, så de följande sju veckorna kan få passera i någorlunda stärkt sinnesstämning. Och Fröken Fux var - efter att drogerna slutat verka - själaglad över att få gå på bete med de andra!

Så nöjd, så glad

Den senaste veckan tycker jag att jag inte har gjort annat än byggt nya hagar var och varannan dag. Antingen har de varit för små, vilket har fått henne till att stå och hoppa i piruetter hela tiden, vilket inte är bra, eller så har de legat för långt bort eller varit för gropiga och ojämna och när det väl funkar på ovanstående punkter, så finns där ingenting kvar att äta. Eller så byter de andra hästarna hage, och så får det börjas om från början igen.
Trädhagen, där hon fick tillbringa sina första konvalescent-dagar, har numera blivit så hatad av henne att när vi ska passera öppningen till den för att ta vår dagliga promenad på morgonen, så tvärstannar hon och vägrar ta ett steg till när vi närmar oss. Efter en stunds dragkamp, där hon motvilligt tar ett långsamt steg i taget, så är vi så småningom helt förbi ingången och hon inser att vi faktiskt inte alls är på väg dit! Då går det genast mycket lättare och hon trippar glatt fram längs vägen igen.

Tänk om jag visste ifall inflammationen gått över???? Och de andra tre benen då? En ständig oro maler i magen.

Jag sätter på flugtäcken och flughuvor och släpper ut hästar på morgonen, fixar frukost med medicin åt min lilla, borstar lite och går sedan på promenad. Sedan brukar ju följa närmare en timmes vallande, när hon får gå längs alla kanter och äta gräs. Så släpps hon så småningom i nån lämplig hage medan jag mockar boxen och gör i ordning mat och vatten till natten igen. De senaste dagarna släpar jag också stängselstolpar, tråd, avbitartång och vattenhinkar fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka... Har haft semester denna veckan som tur är, och jag har spenderat 4 - 5 timmar i stallet varje dag! Och jag har verkligen gjort saker hela tiden!

Men idag färdigställde jag den lilla hagen i hagen längst bort och släppte Pompe där ihop med Fröken Fux och det blev så bra så bra sååå! Polly blev jättenöjd och hon mumsade och njöt och log med hela kroppen och höll sig nära Pompe mest hela tiden.

 Kommer han nu?

 Åh, det var längesedan! Hej kompis!

 Så härligt, en riktig hästrumpa att vila huvudet mot!

Nu tänkte jag att de här två kunde få gå här tillsammans på dagarna idag, imorgon och på tisdag. På onsdag kommer veterinären igen, så längre än så är det ingen idé att planera...

Massage och solsken

Det var dags för massage idag igen. Palencja var mycket otålig av sig och hade väldigt svårt att stå stilla, vilket inte brukar vara några större problem annars. Men ryggen hade blivit mjuk och fin i alla fall. Hon fick även lite laser på sin kotled och lyckönskningar om snabbt tillfrisknande.
Sedan var det dags för lite mer gräsätning. Den lilla käcka hagen där vi var sist, kunde vi inte vara i, för den har ockuperats av en annan häst sedan hovslagare var här igår, trots löften om att han skulle flyttas tillbaka igen. Jag blev lovad att han skulle flyttas i eftermiddag, men det var vi inte hjälpta av nu. Förresten lär det inte vara många strån kvar att äta på där då...

Längst bort längs vägen, kan man stänga av en bit innan den bortersta hagen börjar, och där finns lite gräs! Perfekt, trodde jag. Men Fröken Fux var av en annan uppfattning. Det låg så långt bort från allting att hon varken kunde se gårdsplan eller andra hästar och dessutom blåste det i träden, så hon hade ingen ro att äta. Hon stress-åt några tuggor då och då, men däremellan så slängde hon med nacken och gick runt runt runt. Då och då flög hon iväg i galopp och trav på mycket små volter när det pep eller gnisslade inifrån den närliggande skogen och hon vågade absolut inte lämna området allra närmast in/utgången, trots att jag satt mig med mitt kaffe en bra bit längre in, där det också fanns gräs.
I fyrtio minuter stod jag ut med att titta på detta, i förhoppning om att hon skulle lugna sig, men sedan blev det tyvärr förvisning tillbaks till träd-hagen.

Gräs och maskrosor

Idag blev det promenad i solsken till skillnad från igår. Men när jag ledde tillbaks henne till den karga träd-hagen igen, efter den sedvanliga gräsätar-promenaden, såg hon så lessen ut så det skar i hjärtat! Hon stod där jag ställde henne, precis innanför trådöppningen, och bara tittade efter mig.
"Jag kommer snart Polly!" sa jag då. "Jag ska bara mocka lite och fixa din kvällsmat."
Så när jag var klar med det, gick jag och hämtade fuxan igen och vi gick bort till den lilla hagen bakom stugorna. Där växte det lite gräs.
Jag vågade ju inte släppa henne utan att ha uppsikt eftersom jag inte kunde lita på att hon inte skulle få för sig att springa, så jag bänkade mig helt sonika i hagen med en kopp kaffe medan hon fick ströva omkring där i någon timmas tid. Så härligt!

Tyvärr måste hon ju återbördas till tråkhagen sedan, men jag lovade henne en stund i morgon också!

Sommarvärme

Tempen idag är 37.0 och hon har ätit upp allt natt-hö så det är ju bra! Börjar ge henne kuren med butta idag. Den obligatoriska tiominuterspromenaden tas sedan i strålande solsken i bara skjortärmarna redan strax efter åtta på morgonen.

Sedan blir det förstås en stund till gräsätning också, men det skär i hjärtat att känna hur hennes steg blir kortare och kortare när  jag sedan styr mot ingången till hennes ensamhage. "Nej, jag vill inte!! Snälla!"
Hagen är större än en sån där vanlig sjukhage som är pytteliten, men eftersom den i stort sett bara består av träd, så får hon liksom inte plats att springa där i alla fall. Tyvärr är det gröna som syns i den inte gräs, utan någon annan sorts ogräs/blommor som inte riktigt gillas som föda.

Men minihagen på gräs funkade ju inte så bra, eftersom hon ideligen stod och hoppade i piruetter i den! Här kan hon strosa omkring...

Sötnos i vatten

Efter den oroliga morgonen/förmiddagen, så åkte jag ner till stallet igen fram på eftermiddagen. Hon stod så tyst ensam i stallet och väntade i sin box, och sträckte ivrigt fram nosen när jag kom med grimman.
Även om vi saknade veterinärens inrådan den här gången, så skulle hon banne mig få komma ut en gång till idag och äta gräs! Hon hade ätit lite grann av sitt hö och druckit halva hinken med vatten.

På gårdsplanen, vid en vägg, står två soptunnor uppradade. I en rad innanför dem står fyra blå tunnor som är för glas - olika sorter. På marken runtom växer härligt frodigt gräs. Tidigare när hon ätit just här, så har jag brukat smälla lite med soptunnelocket ibland, så det har hon vant sig vid nu. Men denna gång var det de blå tunnorna som fångade hennes intresse. Jag förstod först inte varför. Hon stod och åt gräs vid sedan av de båda raderna, när hon plötsligt tittade intresserat mot de blå tunnorna. Men eftersom hon tyckte det var lite trångt att ta sig in där emellan, så gick hon från andra hållet. Jag undrade vad som skulle hända?
Aha! De konkava svarta locken var fyllda med regnvatten! Först sträckte hon fram nosen och blåste och nosade lite försiktigt. Jodå, det var vatten.
Sedan vispade hon runt med mulen i vattnet på tunna ett, liksom för att kolla konsistens och djup. Gjorde likadant med tunna två, tre och fyra! Det såg ut som om hon spelade xylofon med mulen! :-)
Sedan började hon om och slurpade i sig ett par klunkar från tunna ett, ett par från tunna två osv. Om och om igen, i tur och ordning, slurp, slurp, slurp. De sista gångerna sög hon i sig vatten tills det tog slut och då knuffade hon till ena locket snett underifrån, så det gled av på kant.
"Frust", sa hon och återgick glatt till sina maskrosor och sin lilla gräsmatta runt äppleträdet.

Efteråt fick hon sin uppblötta lusern i boxen och den åt hon med god aptit nu. Jag fyllde på vatten och lite mer hö och sa "Godnatt, de andra hästarna kommer in om ett par timmar bara nu!"

Dagen efter

I morse stod Palencja och skrapade med hoven i golvet när jag kom. Efter att ha hälsat, släppte jag snabbt ut de andra hästarna och när jag kom tillbaka så hade hon lagt sig ner i boxen. ? Hon reste sig visserligen när jag kom, men ändå... Efter en kik in i boxen kunde jag se att hon då sannerligen inte hade ätit mycket av sitt natt-hö! Jag tog ut henne i gången och satte lite uppblött lusern med Fenylbutacin i, samt en påse hö framför henne medan jag hämtade ryktborsten. Tänkte sätta på stalltäcke sedan, när hon nu ska stå här inne själv idag i det svala stallet.
Hon gjorde inte den minsta ansats till att äta något, vilket var lite oroande. Det som var ännu mer oroande var hennes beteende: hon stod helt still med nosen nere vid golvet med ett håglöst uttryck i ögonen, under hela tiden jag borstade henne.
Men lilla gumman då!?
Jag tempade henne, men hon hade ingen feber - 37,3 - och tog sedan av förbandet på benet för att kolla så det inte hade svullnat. Nej, det verkade vara lika smalt som det andra, men oj vad det var varmt! Hela kotan och nästan upp till knät! Nu blev jag riktigt orolig!

För en häst som normalt sett alltid har god aptit - och när det gäller mjukmaten, så slickar hon t om hinken efteråt - är detta oroande! Och att stå och hänga med huvudet på det där viset... Dessutom står hon aldrig ens så här still när de andra nyss gått ut, utan då brukar hon vara väldigt otålig att få gå ut hon med.
Jag ringde oroligt veterinären och beskrev läget och han lovade ta vägen förbi om nån timme.
Nu stod hon dessutom och andades konstigt, tyckte jag. Små korta, lätt flämtande andetag. Och inte gick det att truga i henne nån mat. Hon måste ju få sin medicin! Jag hämtade doseringssprutan och tog en ny påse och blandade ut den i lite vatten och sög upp. Så gav jag henne det i munnen direkt.
Gav henne sedan en morot, som hon artigt tog emot och långsamt tuggade på en stund. Den andra halvan stod jag och höll kvar i handen utan att hon hade något intresse av den.
Jag kände för tredje gången på benet. Nej nu var det inte alls varmt längre!? Plötsligt gick det upp för mig att det måste varit varmt efter lindan med den tjocka fetvadds-stoppningen, när jag kände så snabbt efter att jag tagit av den.

Nå, veterinären anlände och lyssnade på hjärta och lungor, kände på benet och så. Inget att anmärka på där. Han sa dock att en del blir lite allmänpåverkade av cortisonet, så förmodligen är det en sådan effekt. Nu ska jag avvakta med buttan tills jag ser att hon börjar äta och bete sig normalt igen. Sedan börjar jag om med kuren.
Hon har ju boxvila idag med, men jag fick tillåtelse att ta ut henne så hon fick äta lite gräs om jag inte gick för långt utan höll mig i stallområdet.
"Det kan ju hända att det får igång aptiten, för det där höet ser ju inte så roligt ut," sa han och tittade på hennes orörda frukost.
Åh, så glad lilla Fuxan blev då! Hon började genast beta av gräset och fortsatte äta med god aptit!
Jag gick ute med henne nån halvtimme och lät henne äta av hjärtans lust innan jag ställde in henne i boxen igen och nu såg hon ju faktiskt piggare ut! Inte precis glad över att gå in, men stor skillnad på hur hon var i morse, vilket lugnade ner en orolig matte betydligt.

Lång dag med veterinären

De har ju liksom aldrig kunnat fastställa orsaken tidigare, utan gissat och prövat och gett metacam för att se om det hjälper osv. Så har hon ju verkat bra ett tag o man tänker att NU så... Men så kommer det hela tiden till

baka på ena eller andra sättet. Att det har varit /ÄR svårt att diagnosticera kanske kan förklaras av att det idag konstaterades att hon är halt precis överallt! Men eftersom höger fram var det som var allra värst har inte de andra tre märkts direkt, utan mer som att hon inte känts helt hundra på nåt sätt. De övriga hältorna visade sig efter böjprov först efter de bedövat kotleden på höger fram.
Så idag togs fyra röntgenbilder, som visade lite pålagringar, som tydde på att hon måste ha skadat sig nån gång för längesedan, ev utan behandling. Alltså innan jag köpte henne. Hon visade ingen hälta vid besiktning då, och inte hos mig heller förrän det kom krypande mot sensommaren i form av allmänt ovilligt beteende och ovilja att fatta galopp ibland. Ingen precis hälta i höger fram, utan lite konstigt här och lite konstigt där. Men hon har ju lärt sig att avlasta det onda benet med resten av kroppen...! Som alltså tagit på sig alldeles för mycket. :(
Idag fick hon cortisonspruta i leden samt äta fenylbutta i tio dagar. Ska stå på box idag o i morgon och sedan i liten hage i fjorton dagar tills återbesök av veterinär. Hon ska promeneras tio minuter om dagen. (Hon kommer att flippa ur!!)
På återbesöket ska hon bedövas i led för led på alla fyra benen för att lokalisera samtliga hältor. Eventuellt kan ju ryggen vara inblandad med, det vet ju ingen idag, var/hur det hela började.
"Du har inte bråttom va?" frågade veterinären mig idag.

En väldig massa grejor och nålar hade veterinären med sig idag.

Lilla gumman... Så duktig och så tålmodig lät hon sig sprutas och böjas idag, flera gånger...

Stall kompisen Ruffe fick också massa sprutor, fast i ryggen. Han fick lugnande, så här står han och sover. Men det betydde i alla fall att Polly fick sällskap i stallet första dagen av boxvilan i alla fall.

Sjukhage och gräsätning

Varje dag har det blivit lite strosande runt gården för att äta gräs. Och framför allt maskrosor.
Men det är rena hetsätningen det är fråga om och av nån anledning blir hon enormt stressad när vi kommer bort från trygghetszonen och har inte ens tid att äta då - mer än att som hastigast rafsa åt sig en munfull här och där. En enda dag fick vi till en något längre promenad, värd att kallas promenad alltså. Men det är det snabbskritt med korta steg som gäller och "hopp-och flyga-iväg" vid minsta ljud eller rörelse. Hon kan inte tala om varför för mig, men inte tycker jag hon verkar bättre i leden, för hon snubblar till ibland som förut. Fast riktigt hur det går till, eller med vilket ben, kan jag ju inte se när jag leder henne. Det är mest som jag hör, att hon snubblar till.

Eftersom hästarna i hagen intill där hon gått nu försvinner bort på bete, så har jag gjort en liten sjukhage alldeles intill den kvarvarande hage som det fortfarande går hästar i. Jag tänkte att hon skulle vara lugn, när hon dels skulle ha lite gräs att äta (en stund...) och dels ha de andra alldeles intill. Men lugn var hon ju inte! Och att ideligen kuta runt på en pytteliten volt är väl inte det allra bästa för henne. Kan undra hur detta ska gå?! Hoppas hon stannar kvar i hagen och lugnar ner sig så småningom... :-(

Några gånger såg jag även att bakbenet vek sig under henne och försökte ta om det i slow motion för att se bättre hur hon bär sig åt. Men det är ändå väldigt svårt att se, eftersom precis när det sker så är det gräs och mjuk jord som skymmer. Också svårt att säga om det är hennes ben som händer nåt med, eller om hon helt enkelt halkar i den mjuka våta jorden? Hur som helst, så verkade det hända med båda bak, inte bara höger. Men som sagt, det hade varit bättre om det varit på rakt spår och hårt underlag, för här är ju inte förhållandena optimala.

Läs även andra bloggares åsikter om palencja, polly, araber, sjukhage, rastlös, volt, bakben

Nu börjar utredningen

Gårdagens promenad slutade med att Fröken Fux drabbades av en fullständig panikattack när en viltfoder-tunna fick rascha och plötsligt släppte ut ett väldigt högt rasslande ljud några meter från oss, där vi stod i allsköns ro och övade bakdelsvändningar. Sedan såg jag bara en röd svans när hon försvann nerför backen i ett högljutt klapper. Så var hon borta. Puts väck! (Jag hoppade faktiskt till själv så hon har min fulla förståelse.) Dock höll jag tyvärr kvar i grimskaftet en halv sekund för länge, så repet brände insidan av handen/fingrarna rejält.
Under tiden jag tog mig den dryga kilometern tillbaks till stallet (som inleddes med en lång nedförsbacke!) ringde jag Nina och frågade om Polly kommit tillbaks till stallet? Jag var lite orolig över att hon skulle trampa på det långa repet och bryta nacken...
Ja hon kommer nu! Jag tar henne!
När jag sedan anländer, står hon i stallgången och ser allmänt skärrad ut. Hon får lite mat och sedan går vi ut på gården så hon får lugna nerverna med att gå och äta lite gräs en stund.

Idag skulle veterinären komma för en första kontroll av hennes hälta. Innan dess tar vi en promenad, en kort sådan. Lilla fröken har nämligen gårdagens upplevelse i gott minne och kan icke ta ett enda normalt steg, utan stressar fram med korta stela steg och hoppar till för minsta lilla bladprassel. Man kan se pulsen och hur det rycker i henne bara jag harklar mig. Hon har inte ens ro att stanna och äta gräs, och DÅ är det nåt som är fel!
Hur ska vi någonsin kunna ta oss fram i den backen igen?!
Så småningom vänder vi tillbaks och på gårdsplanen lyckas hon varva ner och hon får gå och äta länge. Sedan går vi och hälsar ingående på Ruffe, som går i en annan hage med nyförvärvet Bjuda, 2 år, som jag visst inte tog något kort på nej...

Så kommer veterinären. Inte heller hon kan känna något ovanligt på benen, och efter böjprov visar Polly stark hälta på höger frams kotled, precis som hon gjorde häromdagen. Att rusa ner för långa backar i i full speed gör det inte heller bättre...

Polly har nu till att börja med fått Metacam en vecka och helst skulle hon ha boxvila också, men det skulle aldrig funka. Däremot får hon vara inne på nätterna - då har hon sällskap. Sedan tillbringar jag ett par timmar med att göra en liten hage i hagen till henne och skottar också bort all skit därifrån, så hon slipper stå i den... Där kan hon vara på dagarna.

På fredag ska vi ha ny kontakt, veterinären och jag, och bestämma en ny tid då en av deras andra veterinärer ska komma ut med en portabel röntgenapparat och dito ultraljud, så att bl a Pollys bakben kan röntgas... Jag är så tacksam över denna uppfinning, så man slipper ha jobb med att ta sig ut på klinik för att röntgas! Särskilt när man som jag inte har varken transport eller dragkrok själv.

Så i morgon bitti blir det utsläpp av hästar och mockning av box igen. Jag ska jobba em/kväll resten av veckan, så vi har delat på det så jag får ta utsläppen.

Oron stegras igen

Är inte bättre alls efter gårdagens skrittpass. Var ovillig att gå idag med och kändes inte stabil. Tappade bak tre fyra gånger, men kändes framför allt också stel i höger framben. Testade några steg i trav efter att hon blivit uppmjukad och, jodå, hon haltade lite på höger fram. Samma som hon visat på förut när jag longerat på volten, men det var ju innan massagebehandlingen och då skylldes ju allt på den stela vänstersidan och ryggen. Nu vet jag inte längre. Kanske stelheten i musklerna berodde på hältor i både bak och fram? Gjorde ett eget litet böjprov på frambenet när vi kom tillbaks och då haltade hon jättemycket.
Får försöka få tag i veterinären i morgon bitti. Hoppas de kan komma en eftermiddag snart. Ev göra böjprov och testa igen. Kanske på bak med???
Kanske kan man få testa med Metacam först nån vecka och se om det hjälper, innan man går vidare? Helst vill man ju undvika att de sprutar i lederna och har sig... Inget är ju svullet eller varmt, det är så konstigt och sorgligt.