Solskensbilder

Idag tar vi en mer normalstor runda, som innefattar såväl flera härliga galoppbackar, några lättare nedförsbackar (fortfarande lite ovilligt) samt ren skogsterräng med hopp över tveksam dikesövergång! Visst tappar hon bakdelen rejält några gånger, men det har ju varit värre - och galopperna går bra till 98 %.
Att vi sedan nästan blir nedsprungna av ett stort vildsvin känns inte lika kul. Riktigt läskigt faktiskt. Nåja, "nedsprungna" - det korsar vår väg ca tio meter framför oss - men i min värld är det alldeles för nära...

När vi är hemma igen har vi en liten fotosejour i paddocken. Det är inte det lättaste eftersom Fröken Fux minsann vet precis hur man ska göra för att se galen ut på kort: man blundar, sticker upp huvudet och får rådjurshals, ruskar på nacken och grinar illa och viker bak öronen, bara för att visa hur jäkla trist hon tycker det är med paddock så här efter uteritten!
Men så småningom blev det ändå några presentabla bilder, med nya sadeln och ren skinn och allt. Hur jag själv sedan ser ut, det bjuder jag på. Det kanske kan rättas till en annan gång...

Trotsigt värre

Idag tar vi en ridtur trots allt, i det vackra vädret. Polly pinnar på, glad i hågen, men när vi tar vänster upp mot Fällesåsen går det trögare.
En bit upp i backen, alldeles vid en stig som går in i skogen, stannar hon för att bajsa och vill sedan vända. Men jag manar på och vi fortsätter. Ytterligare en bit upp, vid nästa stig, stannar hon igen. När jag skänklar, så backar hon liksom in på stigen i stället. Jag surnar till o hjälper till med spöet. Snorkfröken trampar och vägrar och efter några försök så både ryggar hon och försöker resa sig på bakbenen i protest! Har väl aldrig varit med om maken! Då blir jag riktigt irriterad - klatsch och skänkel - och efter det så går hon som en klocka hela rundan.
Nåja, hon går ju inte helt rent utan att tappa i galoppen, men för övrigt så. Det blir förresten bara skrittarbete utöver de där två korta galopperna. Det är också nyttigt, och ifall hon nu HAR ont så...?

När vi kommer tillbaka så travar vi en liten liten stund i paddocken, vilket hon hatar, men i vänster varv gick det rätt så bra faktiskt. I höger har hon svårt att både ställa sig och samtidigt ge efter för yttertygeln, så det blev lite kämpigt där. Men det är ju inget trots från hennes sida, utan beror på nån stelhet nånstans.
Vi avslutar med lite sidvärtes rörelser och serpentiner på lång tygel. Sedan blir det en godisbit.

Vårruset

Det är underbart väder idag, solsken och man kan gå i bara skjortärmarna. Jag befriar Pollyanna från täcket och står en lång stund och tittar på hur alla rejsar runt i hagen, smått galna av vårkänslor! Idag syns minsann ingen hälta och inga snubblingar, utan hon brallar på utan problem. Det är konstigt, för så var det ju innan jag red förra gången också, och ändå rörde hon sig så himla illa då.

Men det är ju härligt att se henne busa runt och jag bara måste tro på att det inte är något allvarligt. Kanske en nerv som hamnat i kläm? Hur som helst, så måste det ju bli bättre - det kan ju inte fortsätta som det varit den senaste månaden! Men här är de soliga bilderna från idag.

Lägg märke till hur skickligt Pompe (nordsvensken) försvinner från det allmänna upploppet och blir ett med träden. :-) 

Så är ju Roy och Ruffe tvungna att gruffa lite om vem som bestämmer. Ruffe (skimmeln) har alltid vunnit, hittills.

Crut visar tydligt vad han tycker om den ystra flocken i hagen mittemot. :-) 

Ledsamt igen

Usch vad allt känns motigt och ledsamt. igen Efter senaste tömkörningen har vi fallit tillbaka minst en vecka igen. Nu går hon orent överallt och klarar inte att galoppera med bak utan en massa konstigheter med benen. Snubblar/tappar sig även då och då i skritt. Men nyfiken med spetsade öron, glad och gosig och vill tappert lyda minsta vink om tempobyte eller annat. Men det blev bara skritt idag och inte ens en hel runda. Har nu bestämt att det blir ingen mer tömkörning innan hon är helt OK. Inget annat arbete på volter eller i backar heller.

Nu ställer jag allt hopp till equiterapeuten, som ska komma den 3 april. Det blir långa tio dagar innan dess. Om inte detta skulle hjälpa, får jag börja spara pengar till rygg- och benröntgen, samt ultraljud av alla senor. Kostar massor och vill inte ens tänka på vad det sedan skulle kosta om det blir en fortsättning. För inte täcker försäkringen det inte. För visst gnager en otäck tanke hela tiden, som säger cystor! Stora inoperabla cystor! Eller annan hemsk dödlig sjukdom.
Men som sagt, först ska Anne komma och jag ber till allt som kan tänkas finnas, att hon kan fixa till det onda! Hon verkar ju vara jätteduktig!

Jag vägrar att skiljas från min älskade häst! Vi ska ju åldras tillsammans ju!!

Bita sig i bringan

Fjärde tömkörningslektionen för Fröken Fux går förhållandevis bra. Skritt och trav. Hon har själv värmt upp i hagen strax innan, genom att galoppera upp och ner för skogsbacken det fortaste hon kan, med Roy i hälarna.
Men hon gör det inte lätt för sig!  Hon har stora problem med att det tas i yttertygeln på henne - det har inte ställts så stora krav på henne när det gällde formen innan och det här gillar hon inte. Hon envisas därför genom att gå helt felställd i volterna i säkert en kvart, innan hon fattar att man kan sänka huvudet istället.
Efter det går det riktigt bra ett tag, men sedan blir hon trött och genomsvettig och protesterar lite till. Vid ett tillfälle stannar hon bara och har halsen så hopkrullad att det ser ut som om hon fastnat med nosen mellan frambenen! Där stod hon bara, blickstilla, och ser jättekonstig ut. Jag undrar "vad gör hon nu?"och Frida närmar sig det svettiga stoet och ropar försiktigt "hallå???"
Då höjer hon huvudet en aning och fortsätter att gå igen...
Men på det stora hela går det alltså bra och hon går inte orent en enda gång. Bara det är ju ett framsteg!

Efteråt får hon fleecetäcke på och vi går några varv runt stallet. Efter lite stretching och frottering med en handduk och mat i boxen, får hon gå ut till Pompe som går ensam i hagen och ropar eftersom de andra nu tömkörs.

Närhet och kärlek

Ruffe blev borstad i stallgången samtidigt som Polly idag när jag hängde in hennes sadel och renskinn över en boxdörr. Då blev det ett väldigt blåsande och fnorkande på Ruffe, som ställde sig i givakt med hög hopkrullad hals och glodde med stooora ögon på den döda renen på boxdörren, två meter ifrån honom! Helt klart väldigt suspekt. M gick fram med det till honom så han fick nosa, och det gjorde han länge och väl, men fortsatte ändå att trumpeta så länge det låg där! Jag tror han menade att han minsann inte tänkte ha det på sin rygg, i alla fall!
Polly sa ingenting alls om skinnet idag, men senare under ritten- när hon hade det på sig under sadeln - kunde hon böja sig bak ibland och lukta på det. Inte på något sätt ogillande, utan snarare förundrad över denna nya pälslukt som numera tydligen hade blivit ett med henne och som det var bäst att göra sig välbekant med.

En kort lugn tur idag med. I början gjorde inte benen riktigt som hon ville, men sedan blev det bättre. Mest skritt, en del trav och ett par små korta galopper. Mycket sträcka på halsen emellanåt, för det stramade väldigt i ryggen. Tänk om den där proffsmassören/kiropraktorn kunde komma nån gång!
För övrigt blir jag bara mer och mer kär i den här lilla underbara hästen! Hon är så otroligt positiv och lyhörd och vill verkligen vara till lags hela tiden - bara man är tydlig med vad det är man vill!
På hemvägen övade vi lite halt och igångsättningar igen, både i skritt och trav. De första två gångerna vi gjorde halt från skritten började hon rygga, eftersom vi gjort så de senaste gångerna. När jag då "sa åt henne" att inte göra som hon trodde, utan det jag bad om så gick det jättebra de nästkommande två gångerna. Hon stod som ett ljus och väntade på nästa kommando, även om jag kände att hon var redo att ge sig iväg vid minsta viktförändring från mig, så det gällde att sitta still. :-)

Hon fick långa tyglar den sista kilometern och gick och sträckte så hon nästan ramlade. Hon gick i rask takt hela tiden utan att börja takta eller gå upp i trav en endaste gång! Det hade ju aldrig hänt för en månad sedan. Och absolut inte på hemvägen!
När hon sedan tvärstannade på enbart röstkommando med lång tygel, så fick hon så mycket beröm att hon stod och kråmade sig en lång stund. Hon böjde huvudet långt åt både höger och vänster, fullständigt övertygad om att så mycket beröm absolut måste resultera i godis! Jag kände mig som en skurk som inte hade något...

När jag sedan står lätt framåtlutad med ryggen mot henne och kör massageapparaten på hennes bogar, så böjer hon bak huvudet och lägger nosen i gropen mellan min nacke och axel och håller den där. Såå mysigt!

Läs även andra bloggares åsikter om polly, palencja, arabhäst, halter, renskinn, ruffe, galopp, fnork, massageapparat

Ridtur med Ren

Idag provar vi att rida med renskinnet som vojlock för första gången! Polly luktar länge och noga på denna underliga päls som ska ligga på hennes rygg, men eftersom det åtminstone inte luktar rovdjur får det godkänt.
Det ligger stilla och bra, så för en första-tur blir det klart godkänt. Förhoppningsvis ska Pollys rygg också må bättre nu då... Får be någon ta kort på hela oss när vi är fullt utrustade nån gång. Ny sadel, ny sadelgjord, nytt renskinn, nytt bett... :-)

 Men visst har hennes överlinje på halsen blivit aningen trevligare? Eller också har hon bara en bra dag, för det är bara drygt en månad som skiljer korten åt i tid.

Detta fotot är från när vi provade sadlar i januari/februari.

Det blir en lugn och trevlig ridtur, inte lång alls, men med en liten lugn galopp på en skogsstig. Solen skiner, fåglarna kvittrar och det är kärlek i luften. Den där stillsamma, problemfria sorten.

Det är bara när vi kommer till den långa nedförsbacken som hon får det jobbigt. Då gör det ont i ryggen. Hon får lång tygel när vi kommer ner och oj vad hon stretchar ut då! Hon drar huvudet neråt framåt, nästan ända ner till marken.
Väl i stallet blir det massage igen. Och mat. Nomnomnomnom... Så får hon gå ut till de andra i den soliga hagen. Vi ses i morrn, matte!

Lördagsmys

Vi börjar med att borsta av lite vinterpäls och sköta om ett litet sår. Sedan blir det sadel på och tränset med det nyinköpta, lite snällare, tvådelade bettet. Så går vi ut i paddocken och harvar runt en stund. Det tycker hon inte är så kul och det ser inte roligt ut heller, om man säger så. Men så ägnar vi oss åt att gå över bommar, gå i serpentiner, göra men massa olika vändningar och rygga istället och det är mycket roligare. Lite godis gör att hon gärna böjer halsen bakåt ända till virveln också.

Sedan rider vi ut en liten sväng. Inte långt alls. Eftersom jag förmodligen nästan (?) har orsakat muskelinflammation på stackaren, så ska vi nu börja om från början, och göra rätt denna gången. Vi skrittar och hon känns mjuk och bra trots den bedrövliga uppvärmningen i paddocken och efter en stund tar vi även lite trav. När jag vid ett tillfälle vill att hon ska öka traven, så missuppfattar hon mig och det blir galopp istället. Jag låter henne ta fem sex galoppsprång, för en så kort och samlad galopp har hon aldrig klarat av att bära upp sig i förut! Vi tar sedan en likadan högergalopp, men den får vi ta om tre gånger innan den blir rätt.

Hon är jätteduktig på halt och igångsättningar. Från trav till halt går det fem steg, och sedan går hon upp i trav direkt! Detta gör vi ett par gånger innan vi skrittar hem igen och hon får sträcka på halsen ordentligt.
Så blir det massage med den elektriska apparaten. Den brummar och hon står stilla och njuter, efter vad det verkar. Vid några tillfällen trycker hon sig t om lätt mot den.
Eftersom det är baken som hon visat problem med, har jag ju bara masserat rygg/länder och musklerna kring bakknäna, medan frambenen/bogarna alldeles har glömts bort. Så nu masserar jag först in lite Arnika i de mjuka områdena ovanför armbågarna och hon tittar lite undrande på mig men låter mig hållas. När jag sedan kommer med apparaten och börjar där med, så ryggar hon undan lite. Hon är lite öm där. Jag närmar mig igen och håller den bara väldigt lätt mot muskeln och efter viss tvekan, så går det bra. Efter en stund kan jag hålla den med normalt tryck även där och hon står och tuggar lite med halvslutna ögon. Det är sköönt!

Jag ser redan fram emot våran stund tillsammans imorgon. :-)

Rasande pigg regntur

Min nya sadelgjord kom igår, så idag skulle den testas! Dyr som skam var den, men vad gör man inte för att få det bästa tänkbara till sin älskling?
Den är av märket Eric le Tixerant och ska dels vara bra för hästar med sadeltvång och dels hålla sadeln på plats. Det viktigaste är väl dock att den är mycket snällare mot hästen eftersom den stora plattan under bröst benet fördelar trycket på bästa sätt och dit där de är minst känsliga för tryck. Spännena är dolda, så det är ingen risk att de skaver mot armbågarna och den är i resår i bägge sidor, så du behöver inte dra den lika hårt som en stum gjord, vilket uppskattas av hästen. Den kändes mycket mjuk och skön!

Regnet öste ner och det vara bara några få plus grader och vinden piskade trevligt i ansiktet, men ridtur blev det. En väldigt pigg och rask skrittur, med ett par tre hundra meter i trav och hon kändes inte alls så stel som sist och bara ett par små små snubblingar i början. Tänkte låta henne få en kort liten galopp också, men den fick hon inte riktigt till, efter att jag avstyrt en start med ett våldsamt bocksprång. Hon såg då mest ilsken ut över att det inte gick (öronen bakåtstrukna) och vi travade istället väldigt energiskt.

Har bestämt mig för att inte grunna för mycket över varför inte galoppen funkade nu, utan gläder mig istället åt att hon gick såpass bra och mjukt för övrigt som hon gjorde. Det kommer en dag i morgon med.
För efter att ha hittat följande text hos ett företag som sålde sadlar med ett lite liknande stuk som min, dvs utan någon hård träbom, så fick jag nytt "hopp" om att allt kanske är mitt fel, som ridit för hårt med tanke på att hon fått en helt ny sadel! Jag menar, det är ju elakt av mig, men i så fall går det ju över med mer försiktig ridning och lite massage och stretching. Gärna professionell...

"Din nya sits och den nya belastningspunkten på hästens rygg ger din häst större rörelsefrihet i rygg, bäcken och manke.  Om ridbarheten ändras dramatiskt så måste du vara extra försiktig. Din häst kan ha kompenserat i flera år och inte använt rätt bärmuskler. Den kan få rejäl träningsvärk. Har hästen dessutom haft problem med rygg eller rakhet, kan den få ont. Rid försiktigt de första fem sex gångerna och inte för länge åt gången. Se gärna till att lägga ner hästen i början och slutet av passet och att böja den åt båda sidorna så den får stretcha ordentligt. Böjningarna ger ryggen en chans att aktiveras och stärkas på ett sätt du inte kan göra med hästen rakställd med ställning enbart i nacken. Galopp och trav kan vara olika svårt och det tar lite tid för vissa hästar att finna sin nya balans."

Sol och vår

Madde värmer upp våra hästar lite inför tömkörningen. Polly är pigg och glad
och vill gärna både gå och springa, även om hon fortfarande är väldigt stel i bakkärran. Jag har börjat undra om hon ändå kanske har en väldig träningsvärk trots allt? Jag har nog inte ridit så försiktigt som jag borde, med en ny och så annorlunda sadel! En helt ny rörelsefrihet och annan belastningspunkt och med för långa pass i början och sedan massa jobb i nedförsbackarna... Hon kan absolut ha fått ont i ryggen av detta.

Jag hoppas att om jag rider lite försiktigare ett tag, stretchar och böjer ordentligt, att ömheten ska gå över så småningom. Hoppas!!

Snart Spa-anläggning...

Riktigt skönt vårväder fick vi på rundan idag med. Polly kämpar tappert med sina ben som knycker hit och dit - men ibland gör de som hon vill i alla fall. Efteråt blev det en stund med stretching och massage igen och vi fick även låna en elektrisk massageapparat. En liten aning skeptisk först när hon fick se den, men sedan tyckte hon det var skönt.

Efter bästa förmåga

Vi kämpar vidare, lilla Smulan och jag. Det är mycket jobba med rygg och nacke och bakdel hela tiden, i alla gångarter och vi jobbar även i nedförsbackarna. Skritt uppför de brantaste backarna, kliva över massa stockar, rygga i uppförsbacke och när hon äntligen får galoppera, så är det i väldigt sansat tempo.
Hon tycker att gå i form i nedförbackar är fruktansvärt jobbigt och jag tycker lite synd om henne, men har vi gått uppför så måste det ju bli nedför också så småningom. Men hon accepterar förvånansvärt lätt det samlade tempot i trav och galopp sedan, även om jag känner att hon gärna skulle sätta av i ett högre tempo om hon bara fick.
Vi gör halt och går upp i trav direkt utan den minsta svårighet och vi går runt runt runt, i nån slags småvolter som är förstadie till bakdelsvändningar.
Efteråt är hon så trött och sträcker ut halsen nästan ända ner till marken när vi går hemåt. Rask skritt, men ingen hets. Det är märkligt, för sedan vi började med den här strikta ridstilen, så har hetstempot försvunnit! Hela hon är mycket mjukare och trevligare att rida. Däremot att hon klagar högljutt på sitt eget sätt genom att ruska på nacken och dra sig åt vänster ibland. Men det där är ju saker som jag hoppas ska gå över så småningom.

Och de tappade benen och snubblingarna då? Jo, de finns kvar - så fort kan det väl inte gå över.  Men jag inbillar mig nog ändå att det känns aaaningen bättre, kanske för att vi rider ett så samlat tempo och än så länge bara kortare stunder i trav och galoppp.
Men jag läste på en equiterapeuts sida att när man ska börja jobba med muskler från början och försöka bygga upp, så kan man få räkna med ett år, om hästen har varit så nedgången som lilla P var efter viktraset och korsförlamningen. Vi tar inte längre turer än en timma än så länge och ska öka både tempo och tid och andra krav sakta och så småningom.

Efter ridningen masserar jag efter bästa förmåga, men hoppas få kontakt med ett proffs snart. Men hon verkar gilla det i alla fall. Och vi stretchar benen. Första dagen undrade hon vad i jösse namn jag höll på med och ville ha benen för sig själv. Andra dagen - igår - gick det bättre, och idag lyfte hon själv upp benen så fort jag närmade mig! Frambenen sträckte hon sedan självmant en liten bit framåt neråt när jag bad om det. En sån där riktig sträckare så det knakade till lite. :-) Men även bakbenen får jag nu både dra bakåt och framåt.

Massage...

Eftersom jag för närvarande har valt att INTE tro på att Polly skulle ha drabbats av den hemska sjukdomen polyneuropati bara för att namnet liknar henne, så tänker jag den närmaste tiden agera utifrån att hennes rörelsestörning beror på dålig muskelmassa ihop med för mycket energi. (för varför skulle bara just hon blivit smittad av alla hästarna i stallet då, om det nu smittar genom fodret? Jag menar, det räcker väl nu? Nu är det någon annans tur... :-(
Alltså ska vi se om det går att träna bort det! Jag tänker som så, att lite försiktigt i början och mer och mer eftersom. Gärna ihop med massage. Jag ska se om jag hittar någon bra massör/kiropraktor som kan komma till stallet och behandla. Den som var tänkt, hon hade redan så mycket att hon inte tog emot fler kunder...
Tills vidare får det duga med mig.

Att gå i nedförsbackar - alltså verkligen trampa med bakbenen - är bra träning. Visst har vi gått i mycket backar förr, men då har jag bara låtit henne gå nerför backen som hon vill. Och då har hon gått med halsen framåt nedåt och tyngt på bogarna hela vägen.
Nu tog vi de tre värstebackarna som finns i närheten och där fick hon riktigt jobba sig ner, på tygeln. Detta uppskattades inte speciellt och vid några tillfällen ville hon absolut vila eller gå på tvären. Men det hon var duktig och blev alldeles svettig på halsen av detta traskande! Jag hade ju helst sett att hon i så fall hade blivit svettig på rumpan förstås, men kanhända att svetten mest berodde på stressen. Det ruskades också väldigt på huvudet och när vi kom ner ville hon helst av allt bara flyga iväg i nåt okontrollerat tempo.

Naturligtvis försvann ju inte bakbensproblemen på stört av det här, det hade jag ju inte väntat mig, utan jag kan bara hoppas att det gjorde gott. Så har vi gått över lätt upphöjda bommar fram och tillbaks ett antal gånger, men detta krävdes ett väldigt arbete av matte, med att först gå ända till vagnhallen och öppna upp där, och sedan släpa bort fyra tunga bommar plus några stöd ända bort till paddocken och sedan samma visa efteråt fast åt andra hållet. Detta eftersom bommarnas ägarinna inte vill att de ligger ute och blir fuktiga. Det känns som att detta var lite mycket arbete för så lite nytta. Måste vara enklare och lika nyttigt att leta upp nåt brötigt sidospår inne i skogen att gå i, vid sidan om skogsvägen.

Jag är inte kunnig i att ge massage eller stretcha och Polly är inte van vid att någon drar i hennes ben. Men vi började lite försiktigt med allmän benlyftning fast lite högre och längre stund än som är vanligt när vi kratsar hovarna. När hon slappnade av fick hon beröm och så var det bra.
Så drog jag i hennes svans och hon drog emot och det var ju bra. Sedan masserade jag muskelområdena runt bak-knäna, låren och runt korset på henne, med arnika. Jag stod och knådade lätt, både länge och väl och vinterpälsen lossade i stora härvor och något måtte jag ha gjort rätt, för hon stod blickstilla under denna behandling och både gäspade och tuggade lite. När jag höll på med lårmusklerna på ena benet, så ställde hon tyngden på det andra benet, så att hon kunde slappna av ordentligt där jag höll på!

Slarvmaja åker bil

När jag kommer till stallet, står fyra hästar innanför staketet och ser intresserat på mig när jag kliver ur bilen: Pompe, Polly, Roy och Ronja.
Efter att ha hämtat sadel och träns i sadelkammaren och burit in det i stallgången, så greppar jag grimman och går ut till hagen igen. Inte en häst i sikte, någonstans. Puts väck!
Jag tar ett varv runt ligghallen i hagen och visslar optimistiskt, men icke! Irriterad får jag då klafsa mig fram i leran för att ta mig längre ner i hagen. Jag visslar hela tiden. Stannar då och då för att lyssna. Det är knäpp tyst. När jag irrat runt en stund och letat, så tycker jag mig se något som rör sig ute i synfältets periferi. Jag vrider på huvudet och, jodå, där uppe vid ligghallens ena hörn står nu Polly och iakttar mig med stora ögon, precis som om hon minsann varit där hela tiden och nu undrar vad jag pysslar med för någonting? Bakom henne skymtar jag Ronja och så småningom även de andra. Suck.

Väl inne i stallgången visar det sig naturligtvis att hon har tappat en framsko. Som hovslagaren var här och satte på för en vecka sedan.
Eftersom M också behöver ha en dejt med hovis, för att se till Roys hovböld, så ordnar det sig så att om vi kan åka hem till honom, så kan han fixa det idag. Så det gör vi.
Lilla P gör stora ögon och börjar flåsa lite oroligt när hon ser transporten, men Roy får gå på först och sedan tvekar hon bara ett par gånger, innan hon går på. Duktig tjej!
Sedan är det ca 40 minuters bilfärd och när hon sedan får komma ut, så är hon rejält svettig och andas lite kort och oroligt, men det går snart över. Hon får sin nya sko och sedan går vi en liten promenad medan hovis ägnar sig åt Roy. Under promenaden är Polly väldigt pigg och alert och nosar och ser sig nyfiket omkring på allt nytt!
Inför hemresan går sedan Polly på först, utan problem.

Hemma igen blir det mat för Polly. Själv är jag kissenödig och hungrig - hela eftermiddagen har ju gått åt till det här. Det blir ingen ridning idag, bara lite lätt longering på volten för jag vill se hur hon gör med höger bak i galoppen. När det känns som om hon "tappar benet". Hon fattar vänster galopp men gör det ovilligt och vill gärna bryta av. Ibland gör hennes högerbak liksom ett extra frivarv i luften, istället för att sättas ner i marken. Och ibland blir det en dubbelstuds på båda bakbenen istället. Det är det som känns konstigt! Högergalopp är hon också väldigt ovillig att gå i. Hon bryter av hela tiden. I höger varv blir det ju inga frivarv med högerbenet eftersom det inte är ledande i galoppen, men det är klart, det är istället det som är mest belastat nu, just för att det är i höger varv.
Men hon ser pigg och glad ut och verkar inte ha ont alls!

Jag hoppas att det bara är något ofarligt som en tillfällig låsning eller nåt. Eller kanske en lätt sträckning när hon brallat runt i hagen? Som gör ont ibland vid belastning? Jag avvaktar väl ett par veckor och ser ifall det ändrar sig.

Snöblandat

Snöblandat regn är inte ett dugg mindre blött att rida i än vanligt regn, kan jag meddela. Usch. Kallt och eländigt också. Särskilt kallt blir det när man i all sin tankspriddhet glömmer regnkläderna i stallet.
Palencja ruskar irriterat på huvudet i galopperna eftersom regnet då piskar extra hårt i ansiktet. Men lika bråttom har hon ändå idag.
När vi kommer tillbaka, efter bara en timme idag, får hon stå och torka lite i boxen medan hon mumsar på sin mat.

Nu är jag färdig matte! Nu vill jag gå ut i hagen igen!

Sedan ger sig Sanna och Ronja tappert iväg på en tur i regnet.

Pust och stön

Det är inte galoppen som är jobbig. Hade hon bara fått galoppera hela tiden, så hade det väl inte varit några problem (mer än att sitta kvar i de där väldiga bocksprången hon ligger inne med)! Nej det är skritten!! Att skritta är väldigt jobbigt för Snorkfröken. Fruktansvärt tröttsamt och mentalt slitsamt! Ett par gånger drog hon djupa suckar - den sortens suckar som en trött moder drar, när barnet är extra jobbigt under en dag ute bland folk.
Det är ju inte så att jag tvingar henne att skritta hela tiden! Nej hon får trava mycket och galopperat har vi gjort massor idag för vi var ute en runda på 2 ½ timma! Men emellan alla bra sträckor finns det också långa bitar med asfaltsväg, nedförsbackar och allmänt knöliga upp- och nedförsstigar som är våta och kröker hela tiden. Man måste faktiskt skritta ibland! Den första halvtimmen var hon lugn och fin, men sedan har det varit hets nonstop.

Jag vill ju också öva på att skritta, just för att få till ett riktigt skrittsteg! Jag vill att hon länger på stegen! Hur gör jag detta på denna damen, som envisas med att gå upp i trav HELA tiden, eller takta, och däremellan skritta på utav h-e, med små korta suuupersnabba steg som måtte vara enormt tröttsamma (Ja det var det hon sa, ja...) och varva det hela med små jämfota studs.
Och nacken den knycks på och huvudet ruskas och genomsvett blir hon och en gång satte hon upp nosen i vädret och ylade! Jo det är säkert!. "Uuuuuuu!" lät hon.

Efter att ha s.k.skrittat en lååång bit, så vek vi av från asfaltsvägen, upp för en mjuk backe, där jag tillät damen galoppera. Då blev det naturligtvis explosion och när jag röt "NÄÄ!!" och tog tag i henne när det bockades på som allra värst, så blev hon sur och studsade på tvären nerför backen (som följde efter uppförsbacken.) Vi passade då på att göra lite skänkelvikningar och det gick rätt bra, men lugn blev hon ju inte. Ja så där höll det ju på ända tills vi kom hem till stallplan och då var matte lite trött. Fröken Fux var svettig men annars rätt belåten med att få mat och sedan gå ut till kompisarna igen.

Fast det är något som är konstigt med nåt bakben på henne. Ett eller bägge, vet inte riktigt. Men hon liksom "tappar" det ibland och bakdelen sjunker in under min sits. Detta händer i alla gångarter.
Jag tror att det är något som liksom låser sig, för om det sker precis i en galoppfattning, så får hon inte till galoppen. Hon studsar som en groda, men det händer inte så mycket mer. Om vi då väntar lite, så brukar det gå bra igen efter några travsteg.
Detta var dock ingenting som hände under den senare timmen av våran runda idag, så det är ju inte hela tiden. Men någon gång då och då. Lite irriterande att inte veta vad det beror på.